Bokalfabet 2.0 – Ä

Linda är enträgen som få, och även om hon just nu mest verkar sparka på sig själv för att hon dragit igång bokalfabetet och nästan lovar att aldrig göra något liknande igen är jag helt övertygad om att det är många med mig som gillar det och som gladeligen hoppar runt bland bloggar och läser hur andra funderar!

Den här veckan har vi alltså nått fram till Ä, och snart är det slut! (Jag har ändå lite kvar, eftersom jag hoppade på när det hela redan hade dragit igång.)

Veckans äpple kan inte bli annat än “Om jag kunde drömma”, den där boken som jag inte trodde att jag skulle gilla men som jag, precis som så många andra, fullkomligt slukade med hull och hår.

Ärlighet är en egenskap jag uppskattar, och en av de ärligaste människor jag träffat är min make. När vi träffades hade han inte läst en bok sen gymnasiet, men nu lyssnar han genom en till två böcker i veckan och vi pratar ofta om böcker. Den senaste som vi pratar om fram och tillbaka är “Google-koden”, eftersom vi båda tycker det är intressant att läsa om internetbeteende och hur teknik fungerar.

Äventyrlig tror jag att Huckleberry Finn är. För jag har aldrig läst den. *skäms lite*

“Jonas Eckel” är en av få böcker av Karin Fossum som jag inte läst. Mest för att det känns som att jag inte alls kommer tycka om Jonas, eftersom han av andra har beskrivits som just äcklig. Men den står på pockethyllan i Stugan, så en regnig dag kanske det blir av.

Ett äktenskap (eller snarare slutet av det) som berörde mig oerhört mycket är det mellan Per och Lotten i “Jag älskar dig inte”. En sån fruktansvärd bok! Men absolut läsvärd!

Veckans karaktär, som alltså ska ha ett för- eller efternamn på Ä blev lite svårare. Jag gör en fuskis och säger Ängla, som egentligen inte är en bokkaraktär utan den hund som Ps föräldrar hade. Dock var hon en så härlig hund med ett helt underbart humör att hon ofta hittade på en massa konstiga saker, och om man samlade alla historier och berättelser som finns om den hunden skulle man lätt få ihop till en bok…

Äntligen!, utropade Gert Fylking när Horace Engdahl och senare Peter Englund avslöjade nobelpristagen i Börshuset. Vilken nobelpristagare skulle få dig att brista ut i ett rungande äntligen? undrar Linda. Eller har det kanske redan hänt? Ja, faktiskt. I höstas gjorde jag en gammal hederlig segergest med knuten näve och skrek ett JAAA!! Äntligen!! rakt ut. Annars tror jag att det nog bara är om Astrid Lindgren kunde få det, visserligen postumt, men ändå så värt, liksom.

 

Jejjjjj!!

Eller “Varför jag inte har en sko- & modeblogg”.

Dagens mysning är Maria Öhrns bok om sockerkakor, och dagens bidrag till välbefinnandet är “15 min skonsam yoga”, båda böcker som jag lånat och lånat om säker tio gånger vardera.

Dagens bonus är en novellsamling av Kingen, och dagens sermestframemot är Betancourts berättelse om åren som fånge.

Dagens besvikelse var att AK inte hade Hirdmans “Den röda grevinnan”, trots att den var med i reakatalogen, och dagens lågmärke var Åhléns utkastade pallar med osorterade bokhögar – att det bara går att visa bokrean så lite kärlek?!

 

Tematrio – bokreatips?

Den här veckan vill Lyran ha tre bokreatips.

“Hungerspelen – triologin” och “Cirkeln” är de två första jag kommer att tänka på. Mest faktiskt för att Mo (den vänliga själ som släppte av gästbloggaren i min brevlåda) ringde mig häromdagen och ville ha boktips till två syskonbarn som fyller år, och det hela slutade med att hon köpte just de två böckerna. “Hungerspelen” x 2, faktiskt, eftersom hon köpte ett ex till sig själv också!

Annars tycker jag att bokrean i “mina” fysiska affärer är rent erbarmeligt förjä*lig, och ungdomsavdelningen var inte mycket att hänga i julgranen alls!

Däremot övertalade jag A att köpa “Poppes pinnar” till Klara, och det verkar ha varit ett tips som gick hem, det med!

Favorit i repris:

 

“Oliver Twist” av Charles Dickens

Redan i höstas gjorde jag ett försök att lyssna mig igenom en av världslitteraturens klassiker, men det gick sådär. När jag äntligen fick tag i en ny utgåva inläst av Torsten Wahlund (min boklyssnarhusgud) och i samma veva fick veta att man firar att det är 200 år sedan Dickens föddes tyckte jag att det var väl dags igen.

Nytt nu var att jag la “Oliver Twist” i fånen istället och därmed alltid har haft med mig boken, oavsett om jag gett mig ut på en planerad prom, skottat snö eller spontanklivit av bussen ett par kilometer hemifrån. Och det funkade ju!

Så vad tycker jag då?

Mnja. Alltså, England under första halvan av 1800-talet är ju väsenskilt från vårt samhälle idag. Där finns fattighus och värdshus, dödsstraffet är legio och både pojkar och flickor svimmar till höger och vänster av sinnesrörelse, samtidigt som vuxna kvinnor kan stå på gatan och upplåta lyckorop när en man förs till galgen.

Jag kan absolut förstå att boken väckte en hel del uppståndelse, eftersom den så tydligt visar de offentliga ämbetsmännen som själviska och omänskliga och att fattigvården på intet sätt handlar om vård utan om egen vinning. Däremot är jag lite kluven till hur Oliver framställs. Menar Dickens verkligen att Oliver, eftersom han hade så enastående snälla och ärbara föräldrar, var i stort sett oförmögen till att känna hat, avsky eller göra medvetna rackartyg? Jag vet att boken är skriven i en helt annat tid, men att ändå hävda att miljön inte har samma betydelse som arvet för vem eller vad människor blir, det känns så himla långsökt.

Ibland kan jag känna att jag saknar den där litteraturvetenskapen som jag aldrig gett mig på…

---

“Oliver Twist” i aNobii.

 

Skrutten ♥

Jag kan fortfarande komma på mig med att sakna honom, framför allt när jag tänder upp i kaminen eller när jag sitter lutad mot en vägg och blundar i vårsolen.

När det är -25 eller så saknar jag honom inte riktigt lika mycket, men jag ler lite för mig själv när jag ser grannarna streta förbi med en jycke som studsar på tre ben i ett förtvivlat försök att hålla åtminstone en tass varm…

 

“Flicka med pärlörhänge” av Tracy Chevalier

Vinterns badbok har äntligen tagit slut! Att den räckt så länge kan bara betyda att jag har badat alldeles för lite!

Griet är sexton år när hon får anställning som tjänsteflicka hos konstnären Vermeer och hans familj. Tanken är att hon förutom de vanliga tjänstesysslorna även ska hålla hans ateljé ren och städad, men utan att flytta på en enda sak när han håller på med en målning. Så småningom låter han henne också hjälpa till med arbetet kring tavlan, men det måste ske utan att de andra i hushållet får reda på det. När han så påbörjar en tavla med Griet som motiv skapas ytterligare spänningar dem emellan.

“Flicka med pärlörhänge” är en tunn och lättsmält liten sak om en fantastisk målning som utan tvekan väcker tankar och nyfikenhet.

Däremot vet jag inte om jag gillade boken så vidare värst, jag hade hela tiden svårt att få grepp om personernas karaktärer och tankar. Jag vet inte om det bottnar i att jag är för dåligt inläst på ett så skiftande samhälle som Delft under 1600-talet eller om Chevalier inte brukar beskriva sina karaktärer mer än fragmentariskt. Som det där när Griet blivit övertalad av Vermeer att ta av sig sin mössa och svepa om huvudet med ett blått och ett gult tyg istället, och han kommer in och ser hennes hår. Efter det har hon inte längre något dyrbart att dölja utan hon går och letar rätt på sin tillkommande make, “tog hans hand och ledde in honom i en gränd intill. Där drog jag upp kjolen och lät honom göra vad han ville.”

I don’t get it.

Men tavlan är fantastisk.

---

“Flicka med pärlörhänge” i aNobii.

 

Pysselprojektet rullar vidare

Väggen börjar absolut likna det jag har tänkt. Några foton har hittat sina ramar, och andra väntar tålmodigt på att fotoalbum och lösa fotografier på nära och kära ska hitta rätt.

 

Bokalfabet 2.0 – Å

Snart slut på bokalfabetet och vi har kommit fram till Å.

Återvinning är något jag surrar mig blå om för det mesta. Dock för alltför döva öron, kan jag ofta tycka. Well, well, en av de mer lättillgängliga titlarna i ämnet med massor av tips där det absolut finns något för alla är “100 sätt att leva klimatsmart / 100 sätt att leva ekologiskt”. Mest miljövänligt är såklart att låna boken på biblioteket…

Ångest vet jag inte om jag läst något om, faktiskt, så jag lämnar WO på den.

För några år sedan lyssnade jag mig genom  ”Stundande natten” där fyra män tillsammans och ändå var för sig i en och samma sjukhussal ligger för att möta döden. Jag minns tyvärr inte så mycket av den, men visst var det väl så att någon av de fyra männen faktiskt var döende av ålderdom?

När eleverna börjar årskurs ett på gymnasiet där jag jobbar får de alla komma till biblioteket för att få en introduktion, lite boktips och ett lånekort. En av alla de titlar jag brukar tipsa om då är “Avhopparen”, en lättläst liten bok som brukar fungera riktigt bra för de där killarna som inte så gärna läser, eller kanske aldrig ens har läst en enda bok. Och nästan alla som läst den brukar frivilligt hoppa vidare till tvåan i serien sen.

Åskådare är man på teatern, och det är också som åskådare huvudpersonen i “Sömngångerskan”, Phoebe, första gången kommer i kontakt med den där mannen som på något underligt vis alltid har funnits i bakgrunden av hennes liv…

Å så en fiktiv karaktär med för- eller efternamn på Å – Åskar…? Eller, vänta. Åke? Åke! Det måste ju finnas någon i någon bok någonstans som heter Åke! *funderar* Visst finns det någon barnboksfigur…? *funderar fortfarande*

Å är Lindas systers bokstav och därför handlar sista frågan om systrar. Och här får jag på frågan vilken litterär syster som jag minns bäst än en gång svara Ylva-Li.

 

Tematrio – oväntat ogilla

“En del författare/böcker borde man ju helt enkelt gilla för att så många andra gör det eller för att de helt enkelt är bra. Just nu läser jag Kerstin Ekman och, liksom varje gång, får jag lov att erkänna att jag inte gillar hennes böcker något vidare. Mycket irriterande! Vilka böcker/författare ogillar ni (eller gillar oväntat lite) trots att ni förväntat er eller “borde” gilla?“ frågar Lyran i veckans tematrio.

1. Camilla Läckberg kan jag inte alls läsa. Jag tycker att hon har ett enkelt språk, fantastiska deckargåtor, kluriga vändningar och allt det andra en bra spännningsroman ska ha. Jag borde alltså gilla hennes böcker. Men inte. Jag orkar nämligen inte med varken huvudpersonen Erika eller hennes man Patrik. Fruktansvärda personligheter, och efter att Erika nöjt hällt en kastrull nykokt pasta över svägerskan – istället för att helt enkelt bara säga till henne vad hon tycker och tänker – orkade jag bara inte med något mer.

2. Anna Gavalda och jag har en snarlik relation. När “Tillsammans är man mindre ensam” kom och hypades överallt för några år sedan tyckte jag verkligen att det lät så himla bra, och jag tog mig genom hela, men det var definitivt inte med njutning. Gillar jag inte de personer jag träffar på i böcker, går det bara inte.

3. Och slutligen en bok. “Igelkottens elegans”. Jag hukar lite och vet med mig att det är som att svära i kyrkan att vara bibliotekarie och inte gilla den, men jag gjorde det inte. Däremot snuddade tanken vid den väldigt snabbt härom dagen när jag påbörjade en helt annan typ av bok – varför heter den “Igelkottens elegens”? Var var igelkotten? Känns som att jag missat något där.

 

“Frostbett” av Peter Bäckman

Fick med mig en deckarpocket från senaste Soppisen, och även om betyget av Y var ganska ljumt ville jag som prova på Peter Bäckmans debut. Killen bor och verkar nämligen i Östersund, och händelserna utspelar sig i Östersund med omnejd, framför allt på Frösön.

“Frostbett” är helt OK som debut, även om jag lutar lite åt ett nja. En man hittas brutalt mördad vid Mjällebäcken (som jag passerat åtskilliga gånger under mina tre gymnasieår eftersom jag bodde i samma område som den mördade) och allt tyder på att mördaren drivits av ett raseri utöver det vanliga. Några veckor senare hittas en annan man mördad i sitt hem, och teknikerna slår ganska snart fast att det är samme gärningsman. Under resten av boken får vi följa hur ett klassiskt polisarbete leder fram till … ja, okej då, resultatet.

Grejen är den att jag som läsare redan i det första kapitlet får veta vem mördaren är och vad som driver honom. För att ta det greppet på en berättelse krävs det ganska mycket av berättaren, och här tycker jag inte riktigt att Bäckman räcker till. Språket brister emellanåt, jag tycker till exempel att ett hår böljar i vatten, inte svajar (jag förstår att det här är som att svära i kyrkan, eftersom Bäckman är SV-lärare) och karaktärerna känns platta och lite som karikatyrer av poliser, hustrur och tonårsföräldrar.

Väl medveten om att jag som jämte och före detta Frösöbo är något partiskt i det här – det är himla härligt att läsa om vackra Jämtland! – måste jag ändå säga att jag tycker “Frostbett” är en lovande debut. Om Bäckman lovar mig att fila lite på språket och karaktärerna kan jag absolut tänka mig läsa en uppföljare.

Det är egentligen bara en sak jag vill slippa se i en uppföljare – och det är föräldrar som inte vågar fråga sina barn var de varit eller vad de gjort. Sådana föräldrar finns, som Bäckman helt säkert vet, alldeles för många av i verkligheten.

---

“Frostbett” i aNobii.