RSS

Månadsarkiv: februari 2009

”Eldmärkt” av Joanne Harris

EldmärktDet är 500 år efter Ragnarök. Alla de gamla gudarna är borta, liksom deras trolldom. Det är i alla fall vad människorna med Brödraskapet i spetsen vill tro, och därför väljer man att bortse från trollens härjningar i skafferier och att det ibland föds barn med runmärken.

Maddy är ett sådant barn. I ena handflatan har hon runan Ask, och de andra barnen har i hela hennes liv mobbat henne och hållit henne utanför som en följd av detta. Den ende som verkligen brytt sig om henne är Enöga, den ensamme vandraren som brukar komma till Malbry en gång per år. Han brukar berätta sagor för Maddy, sagor om den gamla tiden, om Oden, Tor, Loke och de andra asagudarna, och om trollkonsterna som Maddy genom sin runa har i blodet.

Men andra tider är på väg, och utan att riktigt veta hur det gått till befinner sig Maddy plötsligt mitt i ett äventyr tillsammans med gudar, oknytt och vanligt folk – och precis som hos de gamla asagudarna kan vem som helst byta sida när som helst.

"Eldmärkt" är en riktig fantasybok, lite lång, men ruskigt rolig att läsa! Stod även den på den berömda listan, men hör inte hemma i klassuppsättningsrummet.

 
 

Etiketter:

Fullt ös hela veckan lång!

Nu har veckan har gått så där vansinnigt snabbt igen! Så snabbt att jag har haft onsdag halva dagen idag, det är fler än en elev som har rättat mig…

Måndag var en ganska lugn dag, "det vanliga", liksom. Tisdag var lite värre. Vi har ett gäng som är väldigt mycket i biblioteket, och som är VÄLDIGT högljudda. Vi får påminna dem om andras närvaro minst en gång om dan. Och det tycker jag är lite för mycket för ett gäng med 16-åriga tjejer och killar. Och i tisdags frestade de mitt tålamod lite väl långt.

Tänk er ett biblioteket. Tänk er ett träbord i biblioteket. Tänk er fem (5) 16-åringar runt sagda träbordet. Tänk er nu att samtliga fem (5) 16-åringar bankar så hårt de kan med händerna i bordsskivan på träbordet. Ser ni scenariot? Hör ni det? Det gjorde jag också. Lägg därför en bibliotekarie till scenariot, en bibliotekarie med mycket rak rygg, svarta ögon och en röst som skulle få Fantomen att dra efter andan. Tre meningar var allt jag sa, och sedan dess har de baske mig varit hysat normala när jag är i biblioteket.


"När Bibliotekarien talar, lyssnar man" – gammalt djung… jag menar biblioteksordspråk.

Och lite senare kom en annan kille till disken där jag stod och sa med darrande stämma: "Slår du ihjäl mig du? Jag råkade tappa gummibandet till kortleken…" Fast den killen är en grabb med glimten i ögat, så det var inte så allvarligt menat! Och då hade ju min ilska gått över sedan länge. Och det var ju inte bara jag som var arg i tisdags!

Onsdag var friluftsdag, så det var en dag nästan utan gymnasieelever. Grundskolan kom dock med två klasser på besök, en åk 6 och en åk 2. Tvåorna är en av mina läse-/sagostundsgrupper, och igår visste de vad som gällde. De skulle få sina lånekort!! Det var lite svårt att sitta still hela tiden, men vi pratade lite om biblioteket, om hur man hittar böcker (väldigt snabbt) och om vilka regler som finns. Att inte springa runt och inte skrika, och varför det är så. Och! Sen sa jag att det är en mycket speciell sak man måste göra innan man kan få sitt lånekort! Man måste göra "Sista skriket". Japp. För att veta vad man INTE ska göra, måste man ju prova på det en gång, eller hur? Alltså satte vi alla fingrarna i öronen och när jag ropade "Klara – färdiga – SKRIIIIIIK!" så skrek alla ungarna allt vad de kunde tills jag stoppade dem. Lita på att de berättade om biblioteksbesöket när de kom hem efter skolan igår…

Snurran hjälper polisenIdag var det däremot kollegan som hade en sagostundsgrupp, 6-åringarna. Hon läste en berättelse om Snurran som verkligen gick hem! Vi pratade om det sen, att det är alltid kul när man känner att man får respons, men just de små blir man liksom ännu mera energifylld av.

Men i morgon är det en tom dag, i alla fall i kalendern. Känns lite halvskönt – vi hade 700 besökare idag…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 februari, 2009 i Jobbet

 

”Avhopparen” av Kim Olin

Avhopparen av Kim OlinSimon har hoppat av skolan och gör nu allt för att komma sig upp i Tobias Flemings kriminella organisation. Staden han bor i är uppdelad mellan två gäng, Tobias gäng och Graymans gäng, som lever sida vid sida i en bräcklig vapenvila. Tobias gäng sysslar, precis som Graymans gäng, med en hel del knarkaffärer.

Simon ser sin stora chans när han får i uppgift att klå upp ett par småhandlare som försökt lura Tobias. Men är det verkligen värt allt för att komma sig upp? Är det värt andras liv? Är det värt hans eget…?

När Simon blir djupare involverad i Tobias affärer blir han dessutom kontaktad av en främmande man som kommer med ett högst oväntat förslag. Nu är det dags att välja sida!


Återigen en bok från Argasso som stod på den berömda listan – och den här är tokbra! Köp! Köp! Köp! Tipsa alla, grabbar, tjejer, lärare – you name it!

 
 

Etiketter:

Apropå bokrean

Vår kokbokVill bara tipsa om att "Vår kokbok" finns med i Bokias bokrea.

Bara som ett tips sådär. Om man känner någon som önskar sig en sån.

"Vår kokbok", alltså.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 februari, 2009 i Barajag

 

”Utpekad” av Nigel Hinton

Utpekad av Nigel HintonNathan har världens bästa familj – en schysst lillasyrra, en snäll mamma och en pappa som han avgudar. Men saker och ting förändras. En dag när Nathan och hans pappa bestämt att de ska fiska kommer pappa sent. Han har ett rivsår på handen och vill inte säga vad som hänt.

På kvällen kommer polisen hem till dem – en flicka har hittats mördad, och någon har sett henne åka med Nathans pappa i hans lastbil alldeles innan hon dog. Allt tyder på att Nathans pappa är den skyldige, och till slut börjar även Nathan tro på det.

Men inte skulle väl hans pappa kunna…?


Ännu en bra och lättläst bok från Argasso förlag. Den stod med på "att läsa"-listan inför stadsbibliotekets klassuppsättningsmöte.

 
 

Etiketter:

Nu börjar det!

Snart, snart, är det dags!! Har bläddrat i kataloger, beställt lite här och lite där, har ytterligare ett par kataloger hemma över helgen, tittar, skriver upp, läser, jämför. Kollar in olika fackböcker som stöd för tanken. Det är nära nu. Riktigt, riktigt nära…

Men innan jag kunde komma till skott var det ett par lådor jag behövde. Gick glatt visslande ner till förrådet i morse – det här känner jag behöver en förklaring: nytt de senaste dagarna är att jag vaknar och är pigg! Igår var det klockan som väckte mig, och i morse petade P på mig och sa: "Du, då?" Alltså, jag sov när han gjorde det, men på två sekunder var jag klarvaken, satte mig upp i sängen och sa: "Jaha, ska vi kliva upp nu då?" P sa inget mer på flera minuter, men ögonen var stora som tefat.

Alltså, jag vaknar pigg på mornarna. Och i morse gick jag visslande ner till förrådet för att hämta upp mina lådor… som inte fanns där!? Vad sjutton? Jag vet ju att jag ska använda dem nu i vår, så de borde ju vara där! Eller, vänta! Kan de vara kvar uppe i Stugan? Typiskt! Nåja, med ett morgonhumör som får solen att bryta fram så är ju det inga problem – på med långkallingar och iväg bara.

Och i Billsjö har det kommit snö. MYCKET snö! Tack och lov så har världens snällaste granne sett till att traktorn som brukar skotta vägen också hade skottat på vår infart, så det var bara att susa dit med bilen. Väl där inser jag att grannen själv har dessutom varit i farten med sin snöbjörn och skottat upp gången in till Stugan, så det var bara att torrskodd kliva på! Att det bara finns så snälla människor! (Bilderna är lite mörka, det beror på mobilkameran, som jag inte är riktigt överens med. Jag kom inte ihåg den rätta kameran när jag for.)

Bilen rymdes galant på parkeringenMycket snö, men en uppskottad gång!Och en del snö på växthuset

När jag ändå var där visste jag ju med mig att jag skulle skotta av taket på växthuset, så jag började med att pulsa dit. Kunde inte hålla mig helt, utan kikade in också. Gick även in och kollade på världen därifrån… Lite svårt att tänka sig att det för bara ett halvår sedan såg ut så här. Var det verkligen jag som lyckades få till allt det?

Ordning och reda på hyllorna - i alla fall än så längeInte lika varmt där inne idag, men jag fick i alla fall komma in en stund!Och här är trädgårdslanden...

Fick pulsa i snön över till Gäststugan för att komma åt lådorna jag skulle ha, men det gick bra. Sedan for jag hem, och då kändes det hur nära det är. Men väl hemma, konstaterade jag att jag inte hade ägnat en tanke åt jorden! Äsch! Där tog orken slut, och jag fortsätter drömma till kataloger och fackböcker till i morgon. Men då! Då ska påsarna tömmas och frön petas ner i jorden!!

För det är ju naturligtvis frösådderna som börjar nu!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 februari, 2009 i Stugan

 

”Vännen” av Gunilla Linn Persson

VännenJärnöran är en ö som sägs ligga bortom människogränsen. Den är så järnhaltig att kompasserna slår fel. Edith Ingman, en nu gammal kvinna, har levt hela sitt liv här. Under en höststorm kommer så Ediths nya granne, Ellinor, på besök. Ellinor upptäcker naturligtvis direkt att Edith inte klarar sig själv. Ibland är hon i nuet, plockar nypon, tvättat tvätten och matar katten, ibland är hon en liten flicka som övar rättskrivning för att inte få skäll i skolan.

Edith är ruskigt senildement och kan för det mesta inte komma ihåg att hela hennes familj är borta. Så småningom börjar hon i alla fall minnas att det brukar komma en människa på besök, men vem den människan är, det vet hon inte. Vart och ett av Ellinors besök hos Edith börjar alltid med frågan "Vem är hon?". Och vid nästan varje besök visar Edith leksaksskeppet hennes pappa gjort och som står i hallen – Vännen. Även om det borde heta Ovännen, eftersom det inte är ett bra skepp.

Mellan dessa båda kvinnor växer en besynnerlig vänskap fram. Edith är faktiskt beroende av Ellinor som kommer med ved och bjuder på middag varje dag, även om Edith inte minns det dagen efter. Och Ellinor, författare med skrivkramp, blir på sitt sätt beroende av Edith.


"Vännen" är en stark och bitvis ledsam berättelse om två kvinnors öden. Det är svårt att inte känna värken i magen när Edith faktiskt minns hur det hela ligger till. Och det är lika svårt att inte känna Ellinors frustration som faktiskt kommer fram någon gång, även om hon verkar ha ett tålamod utöver det vanliga. Det går helt enkelt inte att hålla tårarna tillbaka alla gånger.

Och dessutom önskar jag att jag kunde vara så snäll mot en medmänniska. Att helt och hållet erbjuda min hjälp, oavsett hur mycket tid det tar, utan att känna att jag tappar något annat. Att inte vara så himla självisk. Boken brukar faktiskt användas i utbildningar inom äldrevården. Det är bra, tycker jag.


Utdrag ur boken:
– Förlåt en enkel fråga, kom det oroligt från Edit. Men om man inte är riktigt riktig, ska man behöva finnas då?
Ellinor svarade med något hon hade hört eller läst någonstans. Det lät bra:
– Alla behövs.
Det kom från hjärtat. Det var klart att Edit Ingman skulle finnas här i sin värld.
Edit stod stum. För ett ögonblick kände hon tröst. Sedan glömde hon vad Ellinor hade sagt. Det försvann. Hon mindes att hon hade ställt sin viktiga fråga och fått ett svar. Så långt sträckte sig minnet. Vad hade människan sagt? Alla förstörs?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 februari, 2009 i Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: ,