RSS

”Blondie” av Birgitta Andersson

05 Apr

Skrev ju en låååång påsklovsläslista, och dessutom att jag skulle börja med ytterligare en annan bok, ”Benny Munros död” av Nick Cave. Hrm. Det blev inte riktigt så. Istället drog jag igång ”Blondie” av Birgitta Andersson. Vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Tjejerna på skolan har ju en liten fablesse för ”Eländeshyllan”, den vi bibliotekspersonal kallar för ”Lz-hyllan” (”Ell-säta-hyllan”) och som tjejerna benämner som ”böcker som hänt på riktigt”. Biografier. ”Pojken som kallades Det”. ”Bakom stängda dörrar”. Eländes-böcker.

”Blondie” är dock ingen biografi, utan är klassad som skönlitteratur, en roman. Jag vet inte varför, om det är så pass många avsteg från verkligheten, men det känns på något vis lite skönt för mig som läsare att den ändå är det. Då kan jag inbilla mig att det inte har hänt på riktigt, i alla fall inte allt. Läs bara och begrunda:

Som nyfödd är jag nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir jag våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer jag hemifrån och blir än en gång våldtagen – av en långtradarchaufför som gett mig lift.
Som tolvåring börjar jag sälja min kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är jag fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån mig merparten av de pengar jag tjänar.
Som tonåring blir jag snart grovt kriminell och utnämns av pressen till ”Sveriges gangsterdrottning”.

”Blondie” är en fruktansvärd bok! Att läsa om ett barn som far så illa, är så ensam och utsatt, mobbad och missförstådd är så jobbigt att jag ibland inte vet om jag ska lägga bort boken och sluta läsa, bläddra snabbt förbi de västa scenerna eller gå och kräkas innan jag fortsätter. Och ändå finns där ingen självömkan och inget hat mot samhället och vuxna som sviker. Ett hat mot män som tar vad de vill ha och skiter i människan, javisst, men vem kan klandra henne för det? Men inga undanflykter, utan mera ett krasst konstaterade att ”så här var det och så här är det”.

Jag läste ”Hinsehäxan” av Lillemor Östlin när den utkom för några år sen. Trots att den också bygger på ett fruktansvärt människoöde gjorde den mig mest bara irriterad, hon kändes som en puckad brud som ”oj, hoppsan – jag följde bara med en kompis och då skulle han göra inbrott och oj, då åkte jag fast…” ”Blondie” gör mig illa till mods, samtidigt som jag blir tacksam för vad jag har och så ledsen för att så många inte får samma förutsättningar som jag. I Sverige, idag.

Men jag tror inte boken kommer att gå hem hos mina tjejer. Det är lite för mycket vuxensnack och lite för lite utsatta barn i boken för det. Men hos mig kommer den att sitta kvar. Som en tung klump i magen, som en påminnelse om att det finns människor överallt omkring oss som behöver oss, en medmänniska som inte fördömer och tittar ner på dem, utan en medmänniska som kan hjälpa till om det behövs eller åtminstone se dem för vad de är – en liten, osäker människa.

Du kan läsa mycket, mycket mer om både ”Blondie”, Birgitta och boken på blondiebloggar.blogspot.se.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 april, 2010 i Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s