RSS

Månadsarkiv: maj 2010

Har poppat upp biblioteket idag!

Under loven har jag kollegan för vana att möblera om lite bland hyllorna, och under sportlovet flyttade vi på fantasyhyllan. Fick en idé om att det vore kul att visa upp den hyllan lite mer, kanske med hjälp av en snygg fantasyaffisch? Men vad är en snygg affisch? Det självklara valet i ett bibliotek är väl något som har med en fantasybok att göra, men INTE Sagan om Ringen…

Vi funderade en stund innan vi kom på den brilljanta idén – vi frågar naturligtvis Niklas Krog om inte hans bokomslag finns som affisch! Sagt och gjort, jag mailade Niklas och i förra veckan dök ett paket med två affischer upp. (Affischerna fanns inte, utan han har ävlats och lämnat in bilder till tryckeri och fixat affischer, bara åt oss! Gillas!) Det självklara valet var omslaget till ”En krigares hjärta”, som jag tycker är så oerhört snyggt! Och det är ett omslag som känns igen.

Och imorse fick jag se att Bokhorornas måndagsmöte var med Niklas! Jag hade egentligen tänkt vänta med att fixa hyllgaveln efter skolavslutningen (det satt lite annat tjafs där, en rockhängare och sånt), men blev så himla ivrig att jag högg affischen och lubbade till expeditionen för att få hjälp med att skära kanterna. Ulrica, som alltid har en lösning på allt, kunde inte hjälpa mig, men tipsade mig om att gå till Hantverk och Design-programmet istället. Knatade dit och hade tur att tre av treårseleverna var där.

Och det var snabbt gjort! Jag kunde bara backa undan och titta på, så fixade de kanterna på affischen perfekt! Hurra för fantastiska elever!!

En av tjejerna (hon är inte med på bild) funderade vad det var för något, och jag förklarade att det var ett bokomslag av en fantasybok skriven av Niklas Krog. ”Ja, vi var väl och lyssnade på honom i ettan?” säger killen då! Sådant värmer en bibliotekaries hjärta!!

Och visst blev resultatet bra?

Och ooh – jag måste bara få visa vilka coola grejer de kan göra, våra fantastiska elever! Jag gillar verkligen INTE spindlar, men den här kan inte ens jag motstå! Den hängde i ett hörn och såg riktigt, riktigt kaxig ut! 🙂

Ja, just det. Det var ju två affischer i paketet. Väntar lite med den andra, bara…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 maj, 2010 i Jobbet

 

”Dracula och hans arv” av Anders Kaliff

Så stod jag där, med en vetenskaplig bok om Dracula i handen.

Vi har väl alla stött på Bram Stokers greve, antingen i bokform eller på vita duken. Under gymnasiet läste jag den på engelska, och jag är oerhört svag för Francis Ford Coppolas filmatisering från 1992. Ja, jag gillar verkligen att titta genom fingrarna och känna hur rädslan gör att pulsen går upp.

Men vem var han, greve Dracula? För han har ju funnits på riktigt.

Eller?

Det finns många myter och fakta om Dracula, en snabb slagning på ”greve Dracula” i Google ger drygt 28 000 träffar. På svenska. I boken ”Dracula och hans arv” tar Anders Kaliff, svensk arkeolog, sig an myten om Dracula och försöker bringa lite klarhet i hur det egentligen ligger till. Det är en välgjord och många gånger svindlande berättelse som rör sig från 1400-talets Rumänien, via Balkan och Tyskland till folksagor i Norden. Kaliff har själv varit mycket i Rumänien och lyckas ge en väldigt mångfascetterad bild av detta land, med alla dess folkslag, språk och kulturer. Mycket vackert, dessutom. Underbar läsning för vem som helst som är lite historiskt intresserad, och framförallt om man, som jag, är intresserad av folktro! Riktigt fascinerande läsning! Läs den!!

Vlad TepesNågot som blivit lite av en allmänt vedertagen sanning är att Stoker använde den rumänske 1400-talsfursten Vlad Tepes, även kallad Vlad Pålspetsaren, som förebild. Han är en man det går många rykten om, bland annat att han gärna avrättade människor genom att spetsa dem på pålar, hudflå dem, koka dem eller låta begrava dem levande. Han hade dessuom tillnamnet Dracula, som ett arv efter sin far som hade namnet Dracul, utan ”a”. Men mot sitt eget folk gav han, enligt Kaliff, ofta sitt stöd, han gjorde vägarna säkra och gynnade hantverkare. I Rumänien har han varit han känd som en hård men rättvis härskare och han lyckades köra ut den turkiska ockupationsmakten ur landet. Lite av en Rumäniets Gustav Vasa, typ. En otäck, men fascinerande man som kanske inte riktigt stämmer in på Stokers Dracula. För hur grym han än var, Vlad Tepes, så finns det inga källor som överhuvudtaget nämner honom som vampyr.

Tepes är bara en av alla de fascinerande människor vi möter i Kaliffs bok om Dracula, en annan är Erzsebet Bathory. Mer om henne kommer. 🙂

Erzsebet Bathory

 

Etiketter:

Bokprat med skräcktema

Som jag skrev igår har skräcken hemsökt mig ett flertal gånger på jobbet under vårterminen, och det hela började strax efter sportlovet. En av mina underbara lärarkollegor kommer in på biblioteket med en underfundig min och säger: ”Duuuuu….. Jag har en liten idé…”

Det hon hade i tankarna var att en av hennes ettor skulle läsa en rysare, de skulle se en skräckisfilm och diskutera lite utifrån genre. Kunde jag ha ett bokprat med bara skräcklitteratur? JAAAA!!!! Snacka om att få igång bibliotekarien!

Kollade snabbt upp vad som står om skräcklitteratur i NE.se och hittade en hel del kul som jag inte tänkt på. Att skräckromanen har sitt ursprung i 1700-talets gotiska roman visste jag, men jag hade inte tänkt på att fantasy faktiskt är en syskongenre med liknande förutsättningar. Båda genrerna har samma ursprung, och båda leker med det övernaturliga. Jag kikade också i ett par av de böcker vi hade på Parkbiblioteket om skräck, bland annat ”Skräckens ansikte” som är lite av en antologi och ”Världar av ljus, världar av mörker” av Annika Johansson som behandlar både skräck och fantasy. Med utgångspunkt i de texter jag hittade kunde jag sätta ihop en liten ”checklista” på vad som krävs av en skräckroman.

Grunden är alltså den sortens skräcklitteratur som skrevs på 1700-talet, och de viktigaste beståndsdelarna var att handlingen skulle vara förlagd till ett slott eller en borg, gärna fallfärdigt eller i alla fall inte i tipptoppskick. Den ondskefulle huvudpersonen var oftast en man, vuxen och av adlig härkomst, medan den kvinnliga huvudpersonen oftast var ung och kom från lite sämre förhållanden. Hon ska sedan under hela boken jagas, eller i alla fall hotas av den här manlige ondskefulle varelsen, man ska känna att hennes liv hänger i en skör tråd. Där brukar också finnas några andra viktiga personer, bland annat en ung man som försöker rädda den unga kvinnan. I skräcklitteraturen finns också en touch av övernaturlighet, allt från musik som inte verkar ha något riktigt ursprung, till lömska skogsväsen (troll?) och andra otäcka, ljusskygga, varelser. Och så är det naturen! Naturen är oerhört viktig – det ska vara höga berg och djupa dalar, och vädret, ja, det ska naturligtvis vara regn, oväder och stormar. Pussla ihop allt detta och – voila, en skräckroman!

Och varför får ovanstående mig att tänkta på ”Dracula”…? 🙂

Under 1900-talet har naturligtvis skräckromanen utvecklats, precis som all annan litteratur, och en ny typ av skräckroman har hittat in i genren. Det är de böcker som inte har det här övernaturliga i sig, utan som bygger så mycket på mänsklig ondska att de ändå platsar i skräckgenren. Här tycker jag ”När lammen tystnar” är ett väldigt bra exempel.

Med min lilla checklista i huvudet började plocka litteratur att bokprata om, men eftersom jag gärna tipsar om skräck när elever och andra kommer och lånar, så hade vi inte så väldigt mycket kvar i hyllorna. Som tur är har vi ett mycket bra samarbete mellan biblioteken i Örnsköldsviks kommun, så efter lite sökande i bibliotekskatalogen och ett stunds mailande började rysarna att droppa in med internposten. Några av dem jag valde ut var:

E. T. A Hoffmann – ”Djävulselixiret”
Bram Stoker – ”Dracula”
Mary Shelley – ”Frankenstein”
Edgar Allan Poe, det är ju mest korta noveller, men han är ändå så pass viktig att jag ville visa upp honom
Stevenson – ”Dr Jekyll och Mr Hyde”
H. P. Lovecraft – flera olika titlar, men jag var tvungen att erkänna för eleverna att jag faktiskt inte läst något av honom.
Anne Rice – ”En vampyrs bekännelser”
Thomas Harris – ”När lammen tystnar” och ”Röd drake”
Dean Koontz – flera olika, bland annat ”Viskningar”
Stephen King – ”Det”, ”Varsel”, ”Lida”, ”Förbannelse” och ett par titlar till
John Ajvide Lindqvist – ”Låt den rätte komma in” och ”Människohamn”
Andreas Roman – ”Någon i din säng”, jag hade verkligen velat prata om ”Mörkrädd”, men den var utlånad överallt
Darren Shan – ”Skräckens cirkus”
Magnus Nordin – ”Djävulens märke” och ”Tystnadens hus”

Magnus var faktiskt den författare som besökte Parkbiblioteket i höstas och träffade ett antal klasser ur ettan i oktober. Han berättade då själv om just ”Djävulens märke”, och den här klassen var en av dem som träffade honom då.

Det här blev ett väldigt roligt bokprat, det kändes enkelt att få med dem i pratet eftersom de flesta har sett skräckfilmer förut så kunde de på ett enkelt sätt relatera till det jag sa. Just den här klassen har varit ganska mycket i biblioteket, de lyssnade på Magnus Nordin, de har haft ett bokprat förut och så det här skräckbokpratet. Och så vete sjutton om jag inte haft dem på ett engelskt bokprat också? Deras lärare har i alla fall bett dem skriva en utvärdering av kurserna där hon även bett dem utvärdera besöken i biblioteket. Jag ska få läsa just den delen av utvärderingen, och det känns liiite pirrigt.

Och strax efter det här bokpratet lämnade samma lärare in en bok som hon lånat – ”Dracula och hans arv : myt, fakta, fiktion” av Anders Kaliff. Jag kunde naturligtvis inte motstå den, utan den fick följa mig hem… Mer om den kommer.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 maj, 2010 i Jobbet

 

Ooh! – the horror!

Jag har alltid gillat skräck. Och skräck verkar gilla mig – vi lyckas alltid hitta åt varandra på de mest förunderliga vägar!

Redan som liten trodde jag på troll – elaka, hemska och fula varelser, ni vet så där som John Bauers troll alltid såg ut i ”Bland tomtar och troll”.

Som tolvåring läste jag min första Stephen King-bok, ”Varulvens år” som jag fortfarande älskar, mest för de rent fantastiska bilderna som kan ge vem som helst rysningar. King blev sen min ständige följeslagare, jag har avverkat de flesta av hans böcker som översatts till svenska, och även om jag inte längre kollar garberoberna innan sängdags, så finns många av hans varelser alltid nära mig, strax under huden, beredda att hoppa upp och skrämma skiten ur mig när jag är som minst beredd.

Och jag tror att det är just det som är grejen med skräck.

Rädsla är en känsla jag känner alldeles för sällan i verkliga livet, men i böckernas värld får jag närkontakt med den. Och eftersom jag har livlig fantasi har jag inga som helst problem med att varulvar, troll och andra onda varelser faktiskt finns i verkliga livet. Ibland kanske rädslan inte kommer när jag läser boken, ibland kan den dyka upp långt senare. Två sådana böcker är ”Mörkrädd” av Andreas Roman och ”Björn!” av Bengt Nilsson.

”Mörkrädd” ÄR läskig, även om jag inte upplevde den så när jag läste den, och den blir bara värre ju mindre av bokens detaljer jag minns. ”Björn!” flörtar med min barndoms rädsla, och när jag bokpratar om den brukar jag berätta om när jag var ute med mamma och pappas förra hund och hörde hur det knakade till i en grandunge. Jag vände och gick hem. Och det var inte en björn jag trodde var där. No, no, jag vet att det finns mycket värre varelser i de jämtländska skogarna.

Och nu i vår har skräcken hemsökt mig flera gånger på jobbet. Och då menar jag den skräck jag hittar i böcker och filmer, inte organisationsförändringar och nerdragningar av tjänster. Mer om det kommer. Nu ska jag gå till sängs – faktiskt tillsammans med Dracula…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 maj, 2010 i Böcker & läsning

 

Fler kreativa elever!

Jag har tidigare skrivit om våra kreativa elever, och även om kreativiteten ibland är tar sig lite udda uttryck så kan jag inte låta bli att gilla det!

Det senaste bidraget hittade jag under den snabba hyllstädningen jag brukar försöka hinna med på måndag morgon. Vi har fixat en ”Pyssel & skapande”-hylla med allt från scrapbooking till silverlera, och där finns även origami-böckerna.

Visst blir man lite glad när det helt plötsligt står ett gäng små dinosaurier och fåglar på hyllan en morgon? 🙂


 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 maj, 2010 i Jobbet

 

Vilken verksamhet ska ett skolbibliotek ha?

Jag kommer att tappa halva min kollega. Bara sådär kommer hennes assistenttjänst här på Parkbiblioteket att minskas till halvtid. Det är naturligtvis en tragedi i hennes liv, och nu när den första chocken lagt sig för mig börjar mina tankar att snurra allt snabbare. Hur kommer hennes timmar att ligga fördelade? Hur kommer mina dagar att se ut? När kommer jag att kunna ta planeringstid? Inläsningstid? Lektioner och bokprat?

För det är ju så att hennes arbetsuppgifter försvinner ju inte bara, det finns ju fortfarande administrativa sysslor som fakturahantering, beställandet av böcker och iordningställande av desamma. De sakerna gör hon på sin ”inre halva”, den tid som hon inte är ute i biblioteket, dvs 20 h/vecka. På den andra halvan av sin arbetstid är hon ute i biblioteket i informations- och lånedisken, och då har jag min planerings- och lästid. Dessutom har jag då tid för lektioner i informationssökning eller bokprat.

För mig är det självklart att verksamheten inte kan vara densamma med mindre tid! Frågan som ställs borde vara: ”Vilken verksamhet ska Parkbiblioteket ska ha?” Vi har ju inte bara gymnasieeleverna som låntagare, även en av stadens grundskolor (F-9) använder oss – vilket är otroligt givade – och dessutom är vi ett folkbibliotek, öppet att använda för alla. Istället är frågan som ställs: ”Hur mycket verksamhet kan jag ha med den tid jag får till förfogande?”. Föga inspirerande, tycker jag.

Parkbiblioteket är varje dag fyllt med elever och ungdomar som pluggar, hänger, träffas, läser och bara är. Och det är precis så jag vill ha det! Men går det om jag ska jobba själv 2½ dag varje vecka? Går det att ha öppet 8.00-16.00 varje dag och ändå tro att jag ska kunna ha riktiga fikaraster, ordentlig lunch och samtidigt en väl fungerande – och givande – verksamhet? Jag är tveksam.

Men hur förmedlar jag hur verksamheten kommer att förändras? Hur kan jag göra mjuka värden till svarta siffror på ett papper? Eller finns det andra sätt att visa upp verksamheten?

Vi har elevernas och lärarnas stöd och tacksamhet i allt vi gör.

Men det är ju inte de som håller i plånboken.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 maj, 2010 i Jobbet

 

”Maus” av Art Speigelman

Som bibliotekarie får jag mina boktips genom att främst läsa olika bloggar och höra andra prata om böcker, men de absolut bästa boktipsen får jag nästan undantagslöst av elever och andra ungdomar.

”Maus” är ett sånt boktips – en kille i åk 7 som kom och frågade efter den eftersom han hört talas om den. Del 1 fanns på biblioteket, del 2 var spårlöst försvunnen, killen blev olycklig. Naturligtvis bestämde vi oss för att köpa in tvåan, och när vi kollade upp det hela såg vi att den nu finns i en praktisk samlingsvolym. Boken kom, grabben lånade, och när han läst den tyckte han att jag borde läsa den. ”Verkligen”, som han sa. 🙂

”Maus” är en tecknad bok, eller en bok i serieformat om man så vill, och det är något många vuxna har lite svårt för. Själv har jag alltid gillat serier, och jag vill med bestämdhet hävda att det mesta av mina historiakunskaper INTE kommer sig av två års studier på högskola och univeristet, utan av ett ivrigt läsande av Fantomenkrönikorna. Underskatta inte serier bara för du tror att det är lättsmält humor. ”Maus” är ingen lättillgänglig, banal historia om en mus och hans öden. Den handlar om något av det mest ofattbara mänskligheten upplevt under 1900-talet: Förintelsen.

Art Spieglman är själv jude, och i boken ”Maus – en överlevandes historia” levandegör han sin fars historia, som han genom enträget tjat har fått berättad för sig. Han har valt att teckna judar som möss, tyskar som katter och amerikaner som hundar. Samt svenskar som renar.

Det är en tung bok, en jobbig berättelse, en angelägen historia. Jag har svårt att säga så mycket mer om den, utan bara ”läs den!” Jag fick tipset av en 13-årig kille med rötter i Mellanöstern. Min syster hittade boken när hon hälsade på mig en helg och fastnade snabbt i den och hade läst halva boken innan hon for. Och den fungerar utmärkt som högläsningsbok med en intresserad 10-åring. Alla hittar något här. Och om du är vuxen och vill sätta boken i händerna på ditt barn – läs gärna Astrid Trotzigs efterord.

Själv kommer jag under hela lästiden tillbaka till en föreläsning jag var på när jag gick gymnasiet. Vi blev infösta i aulan och skulle lyssna på en man vid namn Emerich Roth. Mycket av det han berättade då, berättar Art Spiegelmans pappa också. Om hungern. Om tankar på familj och vänner. Om slutet. Som inte var något slut, utan en början på något nytt. Mitt starkaste minne av Emerichs berättelse är när han kavlade upp sin svarta tröjärm och visade sifforna på underamen. Att bli fråntagen sin identitet och reducerad till en sifferrad. Omänskligförklarad. Från Art Spiegelmas ”Maus” kommer jag att ta med mig pappa Vladeks samlingsmani. Att aldrig kasta något – det kan vara värt något för någon annan, det kan gå att byta mot en liten torr brödkant, och den brödkanten kan vara det som håller dig vid liv. Jag har bara upplevt ”slit och släng”-livet, han hade ”en lite grej kan betyda överlevnad” i bagaget.

Bra bok. Svår att berätta om. Som sagt.

Läs den.

 
 

Etiketter: ,