RSS

Månadsarkiv: juni 2010

Den första i en lååååång rad…

Det ligger en spade på min oklippta gräsmatta. Jag vet att jag kommer att svära över klippningen nästa gång, eftersom det redan nu gått alldeles för lång tid sen senast. Spaden ligger bredvid en säck plantjord och en klematisplanta som skulle mått bäst av att ha blivit nergrävd före midsommar. Vid växthuset står ett helt gäng med sommarplantor och bönar och ber med hängande blad om att få stoppas ner i krukor, riktiga krukor med jord och gödning, och i växthuset håller tomatplantorna på att anta slingerväxtformat eftersom jag inte bundit upp dem.

Det har varit lite… annorlunda den här försommaren. Jag har inte brytt mig om trädgård, blommor och växthus överhuvudtaget, varken hemma eller i Stugan. Vet inte riktigt varför, men det har ju varit lite turbulent på jobbet på slutet, och så har P varit in på sjukhuset ett par omgångar.

Men nu bor vi i Stugan, och idag har jag haft min första riktiga semesterdag. Och vilken dag det har varit!

Sov länge, länge, vaknade inte till liv förrän P kom och väckte mig vid halv tio. Solen sken, luften var varm redan då, så jag tog tidningen, filen och min kaffekopp och gick ut. Så skönt det är att äta frukost ute! Sen började jag snegla på den där spaden. Jag borde ju verkligen gräva den där planteringsgropen. Men solen då?

Äsch! Eftersom klockan var så mycket var det ju inte lönt att börja med något sånt, snart lunch ju! Gick alltså in, tittade på bokhögen och plockade med mig den bok jag har sparat i veckor till min första semesterdag. ”Ljudet av ditt hjärta”. Stephenie Meyer. Twilight. Varulvar och vampyrer. Myyyyyys…

Tog med boken, letade rätt på den varmaste plätten på tomten och slog mig ner i solstolen. Så sjukt skönt att sitta i solen och värmen, med en bra bok, läsa lite, sola lite, filosofera lite, somna lite… Fram emot lunch masade jag mig upp på altanen, tuttade grillen och brände på lite korv och efter maten var det dags igen. Tittade inte ens åt spaden, gräset och allt det andra, bara sjönk ner i stolen och fortsatte på den inslagna vägen.

Vid fyra började solen strila genom björkarna och jag gick in istället. Middag och kväll har jag sen spenderat med P, svärmor och svärfar, timmar av prat, skratt och bara närvaro.

Det har varit en rent fantastisk semesterdag. Och det är bara den första i en lång rad av semesterdagar.

Och spaden på gräsmattan ligger kvar. 🙂

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 juni, 2010 i Stugan

 

Jag är från Jämtland och damn I’m proud!

Jag är ju från Jämtland. Om nu någon skulle ha missat det.

Från Boberg i Ragunda kommun, närmare bestämt, även om jag ofta säger Östersund. Det är liksom enklare så. 🙂 (Men jag stengillar att ”Jans väg”, dvs pappas nybrutna s.k. väg är utmärkt på Eniro!!! 😀 😀 :D) Men oavsett det är det en viss grej med att vara från Jämtland. Oavsett hur länge jag kommer bo i Örnsköldsvik eller någon annanstans kommer jag ALLTID att komma från Jämtland.

Vi har t.ex. Yran. Massor med fantastiska artister som kommer till lilla Östersund och ger järnet för ett par timmar. Och så Ewerts tal där på lördagsnatten… Att tillsammans med drygt 20 000 (!) andra jämtar skandera ”Jamtland, Jamtland, jamt å ständut!” och sjunga Jämtlandssången (tyvärr på rikssvenska, tycker den jamska är såååå mycket bättre) inger en viss känsla av samhörighet. Det är liksom ”vi tillsammans”. Extra starkt är minnet från när vi 1995 tillsammans ropade ”Kvack, kvack, Jaques Chirac” när Frankrike tänkte provspränga fler atombomber i Moruroaatollen! Hjärtat klappar helt enkelt lite extra när man pratar om Jämtland. Jag har en jämtlandsflagga som hänger på Stugan, och jag har en liten pin av den som ofta sitter på jackslaget. Jag vill gärna säga att det är en speciell typ av nationalism med ett stänk av ödmjukhet. Hoppas Yrans ”utombyssare” håller med mig.

En annan sak vi har är Storsjöodjuret. (Jag har också gjort en sida om det.) Nu har man fiskat efter det igen, även om det bara var för en filminspelning. Men jag gillar de två kommentarer som (hittills) kommit in till OP.se. De handlar om huruvia Storjöodjuret är fridlyst eller inte! 🙂 Någon har någon gång sagt att det finns två olika sorters jämtar: de som sett Storsjöordjuret och därför vet att det finns, och de som ännu inte sett det och därför är lite osäkra. 🙂 Jag tillhör själv tyvärr den sistnämnda kategorin, men varje gång jag är i Östersund eller på Frösön spanar jag ut över vattnet och hoppas, hoppas, hoppas att just idag är dagen jag ska få se det…

Jag bidar min tid. Och vet att jag kommer få se det. Någon gång.

Jodå.

För jag vet ju att det finns. Jag har bara inte sett det än. 🙂

Förresten: Ha’ n’ artur’n jänsmäss’! 🙂

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 juni, 2010 i Betraktelser, Hemmahem, Kultur

 

”Precious” av Sapphire

Precious är en 16-årig analfabet som levt i ett helvete hela sitt liv. Hon minns inget annat än att pappa våldtar henne och att mamma misshandlar henne både fysiskt och psykiskt. Som 12-åring föder hon sin pappas barn, och nu, när hon som 16-åring väntar hans andra barn, blir hon utslängd från skolan.

Istället hamnar hon på en alternativ skola där hon träffar läraren miss Rain. Hon lär Precious och de andra att läsa och skriva, bokstav för bokstav, och i takt med att Precious lär sig skriva växer hennes självkänsla och hon börjar förstå att även hon har rätt att ha ett liv.

”Precious” är en jobbig bok, det är jobbigt att läsa om en flicka vars första minnen är så grova övergrepp från både mamma och pappa. Jag var på Soppsällskapet i torsdags, och då pratade vi bland annat om ”Tills skulderbladen blivit vingar” av Sofia Rapp Johansson, som även skrivit ”Silverfisken”. Även de är jobbiga böcker med så mycket elände och övergrepp, men ändå väljer jag att läsa dem. Varför?

Är det för att just den här ångesten ligger så långt bort från min verklighet? En del av det beror nog på det, att det är ett sätt att uppleva något som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars. En annan sak som spelar roll är att jag faktiskt träffar de här ungdomarna. Det finns de som faktiskt har det så här, eller i alla fall i närheten, och jag tycker att jag som jobbar mitt bland ungdomar ska veta om hur de kan ha det hemma.

Jag vill ju egentligen inte tro att det är så här i Ö-vik, men jag kan ju tyvärr inte vara säker. För elände finns, och ungdomar som far illa finns. Och jag vill försöka vara förberedd så gott jag kan när jag träffar dem.



Utdrag ur boken:

”Jag vill bara att du läser lite från den här boken.” Känns som om luften går ur mig. Jag ser TV, hör rapmusik, jag vill äta nåt, jag vill känna som när pappa knullar mig, jag vill dö, jag vill dö.
”Vad är det för fel Precious?”
Jag kippar andan. ”Jag … alla sidor ser likadana ut för mej.” Jag tar ett djupt andetag. Sådärja. Nu har jag sagt det.
Miss Rain suckar, låter lite lessen. ”Jag tror jag förstår dej, Precious. Men just nu vill jag bara att du försöker, försök pressa fram det, Precious. Jag vet att du kan.”
Jag sträcker ut handen efter boken.

Jag säger ”Strand”, men är inte säker, vet att det ska va S i strand men såg inge S. Hon säger ”Brygga ska det va, bryggan är det om ligger vid stranden. Bra, bra.” Sen säger hon med en mjuk röst, som en katt som jamar (allti drömt om ha en katt) ”Kan du läsa den här meningen?” Jag säger ”En dag på stranden”. Hon säger jättebra och stänger boken. Jag vill gråta. Jag vill skratta. Jag vill krama pussa Miss Rain. Hon får mej känna mej bra. Har aldri klarat läsa nåt förut.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 juni, 2010 i Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: ,

Skrivande eller healande?

Läser en småjobbig bok just nu, ”Precious” av pseudonymen Sapphire. Precious är en 16-årig analfabet som i hela sitt liv blivit utsatt för övergrepp och misshandel, utan att få hjälp av en endaste människa. Jag ska (kanske) skriva mer om boken senare, men det jag har fastnat för hittills är hur hon hittar en väg ur sitt elände.

Hon har turen att bli avstängd från sin skola, och hamnar därför i en alternativ skola för ungdomar som behöver extra stöd i det mesta. Där får hon en ny lärare, Miss Rain, som är en av de absolut första människor som ser Precious, verkligen ser henne. Sakta får hon lära sig alfabetet, att ljuda ord och framförallt att skriva. Alla eleverna får en egen dagbok de ska skriva i, och sedan skriver Miss Rain sina svar till dem i samma bok, lite som en brevväxling.

När Precious börjar sätta ord på det hon känner och har upplevt, händer något. Hon växer som människa, hon börjar våga tala med andra, faktiskt berätta vad hon varit med om och får bekräftat att hon är en värdefull människa, och att hon har rätt till sitt liv. Allt orkar hon inte berätta, och då är det enkelt att skriva ner det istället, och vet att trots alla felstavningar och hoppande bokstäver så kommer Miss Rain att se vad det står, förstå och komma med ett svar.

För mig, som av och till i hela mitt liv har skrivit dagbok, är det självklart att jag skriver av mig om något jobbigt eller för den delen något extra roligt hänt i mitt liv. Det ger mig en stunds eftertanke, samtidigt som jag någon dag, vecka eller månad senare kan gå tillbaka och se med nya ögon på vad det faktiskt var som hände. Mitt dagboksskrivande blir en del i min utveckling, ett sätt att hantera det bra och dåliga i livet. Att skriva ner det som känns jobbigt, oavsett om det har med relationer eller busstiderna att göra, gör att jag får lite distans till det och att jag inte behöver lägga tid på att älta det rent mentalt. När det gäller det roliga är det däremot tvärtom, det jag skriver då skriver jag för att komma ihåg. Det blir enklare att plocka fram de där härliga händelserna ur minnets vrår om jag befäst dem på papper.

Jag har flera vänner som också skriver dagbok, och de flesta av oss sparar böckerna i evighet. Jag har fortfarande alla mina dagböcker kvar, men en kompis gör på ett annat sätt. När hon skrivit ut en bok, kastar hon den. På så vis skriver hon inte bara av sig ilska, ångest och elände, utan svingar det dessutom längst åt h…vete när hon är ”klar med det”. Jag gillar verkligen idén, men det är inte mitt sätt. Jag får ofta höra att jag alltid är glad och öppen. Jag försöker, men ska villigt erkänna att jag, precis som alla andra, har mina ups and downs. Jag är också ledsen, arg och förtvivlad, men jag väljer att hantera det utan att prata om det med så många.

Att hantera sina känslor genom att skriva ner dem är ett bra sätt för mig. Att skriva är inte detsamma som att prata, jag måste stanna upp lite ibland och tänka efter. Titta ut genom fönstret och verkligen känna in den där känslan jag vill klä i ord. Ska jag istället säga samma sak blir det lätt: ”Tja, det känns, äh, du vet…” Det går ofta så fort i ett samtal att jag inte riktigt hinner känna in orden. Orden får en annan betydelse, en annan tyngd, när de sätts på pränt på ett papper. Det är inte bara att ta det ord som ligger närmast till hands, utan jag vill ta rätt ord, och i mitt sökande efter rätt ord måste jag verkligen känna efter – för hur ska jag annars veta vilket ord som är rätt?

Därför är ord så viktiga för mig. Och därför blir läsning så viktig, eftersom det är ett av de sätt jag använder för att hitta orden och ta dem till mig.

Utan läsning inga ord. Utan orden inget skrivande. Och utan skrivande inget healande.

 
 

PoesY för gymnasiet

Igår (onsdag) var jag i Härnösand halva dagen, vi har nämligen ett riktigt roligt projekt på gång inför hösten!

Jag har tidigare skrivit om PoesÖ-projektet vi har under projektering för några av niondeklasserna här i kommunen, och det ska ju vara klart till vecka 41 som är poesivecka i hela Västernorrland.

Lagom till att det är klart drar vi så igång nästa projekt – den här gången för gymnasiet! PoesY-veckan anordnas för tolfte året i rad, och i år har man beslutat att satsa lite extra på gymnasieungdomarna. Länsbiblioteket håller i trådarna, och man har bjudit in ett antal olika poeter som ska besöka olika kommuner och skolor. Den poet som kommer att besöka Örnsköldsvik är Tom Malmquist, och han kommer hit fredagen 16 oktober.

Tom Malmquist är både poet och musiker. Han har dessutom ett förflutet som ishockeyspelare, han var faktiskt lagkapten för Stockholms TV-pucklag innan han fick nog, tröttnade på hockeyn och helt enkelt la av. (Hans pappa är Thomas Malmquist, sportjournalist på Expressen.) Han debuterade som poet 2007 med diktsamlingen Sudden death. Jag har precis lånat in den, tänkte kolla lite närmare på den i sommar. 🙂

Genomförandet kommer att bli som så att han börjar med att hålla en storsamling (jag hoppas verkligen vi kan fylla aulan!) och sedan blir det workshop i en liten grupp, motsvarande storleken på en klass. Det här känns kul, och ännu roligare blev det när vi kom på att de som är intresserade skulle kunna skicka in bidrag till en länsomfattande poesitävling efteråt, där alla länets gymnasister kan vara med! Resultatet av de inskickade bidragen blir förhoppningsvis en tryckt liten bok med de bästa bidragen. Skitkul!!

Än är det mycket att planera och en hel del ångest ligger strax under ytan, men det känns verkligen riktigt, riktigt roligt. Och jag är helt övertygad om att jag kommer få med mina lärarkollegor på tåget!! 🙂

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 juni, 2010 i Jobbet

 

GRATTIS alla studenter!!!

Jag gillar verkligen studenten! Det är en dag så fylld av glädje, drömmar och förhoppningar att jag blir alldeles tossig varje år! Det händer naturligtvis inte så mycket i biblioteket en sån här dag, men det som faktiskt händer är desto roligare.

När jag ställde upp biblioteksdörren i morse var precis MP3 på väg uppför trappen. Bland de första kommer O skuttande, nästan jämfota, tar två tre snabba kliv upp och ger mig en bamsekram innan han fortsätter uppför nästa trappa. Glädje!

Lite senare kommer bland andra S i SP3 in och berättar att hon skrivit kontrakt på sin lägenhet igår. Förhoppningar!

Alla dess underbara ungdomar som kommer in och delar med sig av glädjen! De delar ut kramar till höger och vänster, och de sjunger och skrattar. Det är allt från ”Stor och stark – går på Park” till ”IP3 – IP3 – IP33333333333!!!!!!” Men det gäng som fick mig att skratta så tårarna rann var byggarna, som först kom in och drog en repa genom biblioteket, saknade kollegan och helt enkelt stövlade iväg in på kontoret för att leta rätt på henne! 🙂 De kunde ju inte veta att hon var ledig idag… (Hennes två söner har tagit studenten idag, och en av dem fick en utmärkelse under avslutningen.) Sen kom byggänget tillbaka en liten stund senare och det var då jag skrattade så tårarna rann.

Titta, lyssna och njut!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 juni, 2010 i Jobbet

 

Krönika till Parkbänken

I början av maj fick jag en otroligt fin förfrågan – kunde jag tänka mig att skriva krönikan till den sista Parkbänken någonsin? För er som inte vet kan jag berätta att Parkbänken är journalistklassens skoltidning, och eftersom det gäng som slutar nu är skolans sista, går Parkbänken i graven. Och det är lite av en tradition att krönikan ska skrivas av någon i skolans personal. Och de frågade mig.

Klart man säger ja!!

Tyvärr finns inte det sista numret på webben, men jag lägger upp min krönika här i alla fall. 🙂



Bibliotekariens tankar

Nu är vi snart där igen – skolavslutningsdax! Sommarlov för en del, studenten och ut i det fria och okända för andra. För det är ju så att efter tre år på Parkskolan är det tid för ett nytt kapitel i livet, och nu är det -91:ornas tur att efter tre år äntligen få kasta studentmössan i luften och gå vidare. Ut i det fria. Ut till det okända.

Det är lätt att tro att för oss som jobbar på skolan och som blir kvar ännu ett år är det bara ännu en skolavslutning. Men det är inte en vanlig skolavslutning i år. Inte för mig. Jag har faktiskt också gjort mina tre (första) år på Parkskolan. Jag var helt ny här när ni började ettan i augusti 2007, så när Sofia i SP3, Victor i TE3, Markus i BP3, Rajmund i FP3, och alla ni andra tackar för er kommer det att kännas konstigt för mig. Tomt, liksom. Ni har ju alltid funnits här.

När jag började på Parkbiblioteket för tre år sedan hade jag bara en vag aning om vad jag gav mig in på. Efter en dryg månad hade jag träffat alla er som började ettan för en snabb biblioteksintroduktion, och jag kunde bara konstatera en sak. Ingen mindes vad jag sagt om SAB-systemet, NE.se, Presstext och gengreindelning av böcker. Ja, kanske någon. En, möjligtvis två. 🙂 Året därpå testade jag en ny strategi: att naturligtvis berätta vad som finns i biblioteket, men framför allt – att säga åt er att ni ska komma till oss i biblioteket och fråga när ni behöver hjälp, samt att ni ska visa varandra hänsyn i biblioteket. Dessutom var jag noga med att berätta vilka jag och Kerstin är. För visst är det enklare att gå fram och ställa en fråga till en människa som du haft ögonkontakt med?

En liten parentes i sammanhanget är att många elever vet vad Kerstin heter, eftersom jag, som alltid håller i introduktionerna, presenterar henne. Själv blir jag lätt ”bibliotekarien”, och jag gillar det! Och, ja, det kunde absolut vara värre. Jag ska ge ett exempel. Ett gäng grabbar, stooora grabbar, kommer in i biblioteket och slänger sig ner i tidningshörnan. Vis av erfarenhet vet jag att det är ca 10 par skor på bordet inom 30 sekunder. Jag väntar en stund innan jag går dit och ber dem att inte ha skorna på bordet. (Egentligen vet ni det allihop – men aaahh! Det är ju så jobbigt att ta av sig skorna!) Det är ingen som protesterar, utan samtliga plockar ner fötterna, några drar av sig skorna och slänger upp fötterna istället. Helt OK! Efter ett par minuter kommer ytterligare ett par tre grabbar och tränger sig ner i fåtöljerna. Jag hinner tänka att ”hur sjutton ryms de?” när en av grabbarna plötsligt utbrister: ”Nä! Ha inte skorna på bordet!” Wow, tänker jag smått förstummad och jätteglad, vilken kille! Sen drar han efter andan och fortsätter: ”Bibliotekariekärringen var nyss här och sa till.” Hrm. Nåja, de la i alla fall inte upp skorna på bordet. Men bibliotekariekärringen? Va?

I alla fall. Nummer ett för mig är att ni alla ska känna att ni kan gå till biblioteket. Oavsett om det är för att leta fakta, låna en bok, plugga under en håltimme, läsa en tidning, kolla fejjan (bli ett fan till Parkbiblioteket där!), spela kort eller något annat, så vill jag att alla ska känna sig lika välkomna! Man brukar säga att ett bibliotek är stadens vardagsrum, och jag vill att Parkbiblioteket ska vara Parkskolans vardagsrum. Ni vet, man hänger en stund, pratar med någon, pluggar lite, ser något nytt, eller bara är. Och jag tycker att det fungerar! Vet ni varför det fungerar? Det finns två anledningar.

Den första anledningen är att ni kommer hit.

Varje dag skolan är igång har vi massor med elever hos oss i Parkbiblioteket. Ungefär 500 personer går ut och in genom vår dörr en helt vanlig skoldag. 500 pers! Och det är ni! Emellanåt blir jag rent av full i skratt när någon stackare får tag i en tidning, ser sig omkring men lite uppgivet konstaterar att det inte finns några sittplatser kvar. Ett helt bibliotek, och det är fullsmockat överallt! Fantastiskt!

Den andra anledningen är att ni visar hänsyn.

Om ni inte visade varandra hänsyn vore det omöjligt för oss att ha en fungerande biblioteksverksamhet. Naturligtvis blir det inte alltid som det är tänkt, ibland drar saker iväg och blir något helt annat än vad som var meningen och vi måste påminna lite om ljudnivån, men vadå? Även solen har sina fläckar.

Utan er skulle biblioteket bara vara en tom, tyst och öde lokal. Så är hela loven. Visst hinner vi med mycket annat när vi är ensamma i biblan, men det är ack så tråkigt! Nä, liv och rörelse, skratt och prat, så vill jag ha mitt bibliotek! Jag har älskat att gå till jobbet varenda dag under de här tre åren – och det är er förtjänst. Att möta er varje dag och vara en del av er vardag – det är få förunnat! Och min förhoppning är naturligtvis att jag ska få möta alla er som kommer tillbaka till höstterminen varje dag fram till er studentdag!

Och till er som kommer att lysa ikapp med solen den 11 juni har jag ett par ord på vägen: Kom ihåg att visa varandra hänsyn! Och är du osäker på något – fråga! Med de två grundprinciperna i bakhuvudet kommer du att klara dig långt. Hänsyn. Och fråga.

Jag älskar er allihop!

Och ni kan väl vara snälla och komma in och hälsa på ibland? Ifall vi skulle känna oss ensamma en dag…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 juni, 2010 i Jobbet