RSS

Jag är från Jämtland och damn I’m proud!

26 Jun

Jag är ju från Jämtland. Om nu någon skulle ha missat det.

Från Boberg i Ragunda kommun, närmare bestämt, även om jag ofta säger Östersund. Det är liksom enklare så. 🙂 (Men jag stengillar att ”Jans väg”, dvs pappas nybrutna s.k. väg är utmärkt på Eniro!!! 😀 😀 :D) Men oavsett det är det en viss grej med att vara från Jämtland. Oavsett hur länge jag kommer bo i Örnsköldsvik eller någon annanstans kommer jag ALLTID att komma från Jämtland.

Vi har t.ex. Yran. Massor med fantastiska artister som kommer till lilla Östersund och ger järnet för ett par timmar. Och så Ewerts tal där på lördagsnatten… Att tillsammans med drygt 20 000 (!) andra jämtar skandera ”Jamtland, Jamtland, jamt å ständut!” och sjunga Jämtlandssången (tyvärr på rikssvenska, tycker den jamska är såååå mycket bättre) inger en viss känsla av samhörighet. Det är liksom ”vi tillsammans”. Extra starkt är minnet från när vi 1995 tillsammans ropade ”Kvack, kvack, Jaques Chirac” när Frankrike tänkte provspränga fler atombomber i Moruroaatollen! Hjärtat klappar helt enkelt lite extra när man pratar om Jämtland. Jag har en jämtlandsflagga som hänger på Stugan, och jag har en liten pin av den som ofta sitter på jackslaget. Jag vill gärna säga att det är en speciell typ av nationalism med ett stänk av ödmjukhet. Hoppas Yrans ”utombyssare” håller med mig.

En annan sak vi har är Storsjöodjuret. (Jag har också gjort en sida om det.) Nu har man fiskat efter det igen, även om det bara var för en filminspelning. Men jag gillar de två kommentarer som (hittills) kommit in till OP.se. De handlar om huruvia Storjöodjuret är fridlyst eller inte! 🙂 Någon har någon gång sagt att det finns två olika sorters jämtar: de som sett Storsjöordjuret och därför vet att det finns, och de som ännu inte sett det och därför är lite osäkra. 🙂 Jag tillhör själv tyvärr den sistnämnda kategorin, men varje gång jag är i Östersund eller på Frösön spanar jag ut över vattnet och hoppas, hoppas, hoppas att just idag är dagen jag ska få se det…

Jag bidar min tid. Och vet att jag kommer få se det. Någon gång.

Jodå.

För jag vet ju att det finns. Jag har bara inte sett det än. 🙂

Förresten: Ha’ n’ artur’n jänsmäss’! 🙂

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 juni, 2010 i Betraktelser, Hemmahem, Kultur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s