RSS

Sommarläsning, del II

03 Aug

Det har gått lite trögt med sommarläsningen, bokhögen vill som inte riktigt krympa i den takt jag inbillade mig att den skulle göra. Optimist som jag är hade jag med två böcker på Road tripen, och jag läste faktiskt. Ungefär 10 sidor. Well, well. 😎

De stackare som jag ändå knaprat mig genom sen senast är först och främst ”Desertwalker” av Wilhelm Agrell. Den handlar om Rob är en helt vanlig amerikansk kille – han är duktig i skolan, han har kompisar och trivs med det mesta. Men han vet också att han har en plikt att göra. Efter 11 september-attackerna mot USA är livet inte riktigt detsamma, och Rob ser det som sin plikt att ta värvning och göra landet en tjänst. Så fort han fyller 18 tar han värvning, och efter en kort utbildningstid skickas han till kriget i Irak. Fast lite konstigt är det – om de amerikanska styrkorna nu är så överlägsna terroristernas, hur kan det då komma sig att kriget inte var över på nolltid som presidenten sa?

Väl på plats i Irak får Rob lära sig allt mer om krigets fruktansvärda sidor, han är med om bakhåll, han ser vänner sprängas i bitar och han gör själv det mest fruktansvärda en människa kan göra. Han dödar. Men är alla på andra sidan verkligen terrorister? Är det alltid rätt att skjuta? Och om inte han skjuter först, vad händer då?

”Desertwalker” är en fruktansvärd bok som tar oss med till krigets Irak där vi får följa med genom långa varma händelselösa dagar, in i militärförläggningar, in i Al-Fallujas labyrintliknande stadsplan, förbi Saddams palats och ända in i hjärtat på en ung man som till slut inte vet vad han ska tro på. Men om inte han tror på det han gör och står för, hur ska han någonsin kunna se de där hemma i ögonen och förklara vad han varit med om? Kan han det?

En bok som väcker många tankar och minnen, inte minst plockar den fram minnesbilder från fotoutställningen Alive Days Memory: Home from Iraq som visades på Örnsköldsviks museum våren 2008. En angelägen bok för alla.

Som kontrast till allvaret och brutaliteten i ”Desertwalker” har jag sen skrattat mig genom Sophie Kinsellas ”Mina hemligheter”, som är nästan så långt från krig och allvar man kan komma. Emma är som så många andra tjejer, glad, trevlig, öppen, och kanske inte alltid helt sanningsenlig. Alla har väl små hemligheter? Och Emmas är väl inte värre än andras: hon gillar inte stringtrosor, hon vet inte vad NATO står för, hon avskyr jazz, det var hon som sabbade kopieringsmaskinen på jobbet, osv. Hemligheter som ingen någonsin ska får veta.

Men efter ett smått misslyckat affärsmöte i Glasgow sitter hon nedstämd och fruktansvärt nervös på planet tillbaka till London när planet plötsligt hamnar i ett oväder med fruktansvärd turbulens. Eftersom Emma är skitskraj för att flyga tror hon att hennes sista stund är kommen, och utan att hon riktigt förstår hur det gått till så har hon plötsligt avslöjat alla sina hemligheter för mannen som sitter bredvid. Lite pinsamt blir det ju när allt går bra och planet inte alls störtar utan landar utan problem i London. Emma tröstar sig med att hon i alla fall aldrig kommer att träffa mannen igen, så det borde väl inte vara några problem. Tills nästa arbetsdag, när hon sitter på kontoret och företagets högste boss och grundare kommer dit.

Och japp, det är han. Mannen från planet, mannen som vet alla hennes hemligheter, allt från vilka tanttrosor hon tycker är skönast till att hon faktiskt ljög i sitt CV för att få jobbet…

Och så tokfastnade jag i Johanna Nilssons ”Janis den magnifika”, inte ens friidrotts-EM kunde riktigt konkurrera med den här pärlan. (Utom Emma Green då!) Janis är sjutton år och sitter i sin brorsas jaguar som hon snott. Allt hon har med sig är massor med konserver, en sovsäck och lite kläder. Och minnen, drömmar och krossade illusioner. Hon hade en gång en bästa vän, Emelie, som hon delade allt med, och som hon trodde delade allt med Janis. Det var inte så. Även om Emelie hade det jobbigt många gånger kunde Janis inte ens tänka tanken att det skulle sluta som det gjorde – att Emelie skulle dö och lämna Janis kvar med tankar, ångest och frågor. Sånt händer ju bara inte när man är 17 år och har hela livet framför sig!!

Målet med Janis resa är ”det ultimata”, det som hon och Emelie hade bestämt att de skulle uppleva innan de blev gamla och gråhåriga tanter som skulle dö tillsammans. På vägen träffar hon människor av alla de slag, snälla, elaka och galna, och alla ger de Janis en ny bit av det som kallas livet. Men vad är det ultimata i livet? Var finner man det? Som Janis säger: ”Visserligen står det i Bibeln att den som söker ska finna – men sedan då, vad händer när man funnit?”

Alla tre är riktigt bra böcker som jag absolut kommer att tipsa om under bokpraten nu i höst.

Annonser
 
 

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s