RSS

Den … vars granne är hungrig

18 Aug

Vissa människor sätter djupa avtryck hos andra. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka på grannarna vi hade när vi bodde i Glashuset i Stockholmskurvan. En av dem var G, en blind man som utan tvekan såg mer än de flesta människor. En annan var R, en alltid lika glad tant i klickeklackskor med en enorm familj bestående av barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Och så våra närmaste grannar, de som bodde vägg i vägg med oss.

De var inte gamla men hade ett par vuxna söner med egna familjer. De hade också en dotter som under tiden vi var grannar flyttade hemifrån, gifte sig, fick barn (en flicka med fantastiska ögon) och sedan flyttade hem igen. Barnen var ofta ute och lekte i ljusgården, och eftersom vi nästan alltid hade ytterdörren öppen på vid gavel hände det allt som oftast att någon av ungarna traskade in. Då stannade de vuxna i dörröppningen och ropade på pojken eller flickan, och där stod de tills barnet ifråga kom ut. De gick aldrig in i vår lägenhet.

Men det hände ofta att det på kvällen ringde på dörren, och när vi öppnade stod farbrorn där med en bricka full med rykande skålar med grytor, soppor eller buljong, och mellan dem ett par skivor nygräddat bröd. Det där makalöst goda brödet kan jag fortfarande känna smaken av, jag har ingen aning om hur det bakades eller vilka kryddor det var i, men det såg ut att vara kavlat och gräddat i en stekpanna. Förutom då att det var i samma storlek som en hel skiva mjukbröd.

Vi pratade ofta om det här, hur snällt det var av dem att komma förbi oss med mat – men varför? Trodde de att vi inte åt riktigt? Tyckte de att vi var snälla med barnen? Eller hade de bara över och ville inte att det skulle förfaras?

Vad jag minns frågade vi aldrig. Och även om vi hade frågat någon av barnen tror jag inte vi hade fått ett svar som vi kunnat förstå. Farbrorn och tanten kunde vi inte fråga, de kunde nästan inte ett ord svenska och fler än en gång började tanten skratta när hon försökte förklara något för mig. Jag minns en gång när jag och den lilla flickan med de stora ögonen stod och beundrade varandras skor. Tanten kom ut i ljusgården, tittade på mig och sa: ”Bebis!” Jag skrattade lite och sa något om att ”nä, ingen bebis här inte”. Hon fortsatte prata och gestikulera, men eftersom jag inte förstod ett ord kunde jag bara skaka beklagande på huvudet. Så slog hon ihop händerna, pekade på mig och sa med hög röst: ”Jalla!! Bebis!!”

Tja, det kunde jag ju inte missförstå. En skön kvinna, det där.

Och idag dök de upp hos både mig och P när vi tittade på TV. I ett inslag på SVT fick vi möta några av de muslimer som just nu firar ramadan. Som en del av firande valde man att i Malmö bjuda hemlösa på lunch och på frågan om varför svarade en av initiativtagarna:

”Den är inte muslim, vars granne är hungrig.”

P och jag tittade på varandra. Aaahh…

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 18 augusti, 2011 i Betraktelser

 

2 svar till “Den … vars granne är hungrig

  1. Cecilia

    18 augusti, 2011 at 22:15

    Åh vilken härlig berättelse från ert liv och hmm borde vi inte göra sådant oftare oss grannar emellan tänker jag…

     
    • TinaO

      19 augusti, 2011 at 10:49

      Visst borde vi det istället för att sitta och trycka bakom gardinerna i våra hem! Gå över, säg hej, lämna en liten limpa. 🙂 Det var ett mysigt hus att bo i på så sätt att det var en stor, stor ljusgård i mitten med lägenheter i fyra våningar runt den. Eftersom vi bodde längst ner blev ljusgården lätt till en förlängning av lägenheten – tvåkaffe med grannarna i solen, studier bakom blommorna – och lek för barnen!

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s