RSS

”Välkommen hem” av Johanna Lindbäck

20 Sep

Jag brukar dela min vardag med tonåringar – fnittriga trettonåringar, truliga femtonåringar och vuxenwannabees i sjuttonårsåldern. Och fastän jag älskar dem allihop känner jag varje dag vad skönt det är att vara vuxen. Jag behöver inte gå och frysa i korta shorts och små tygskor, jag behöver inte låtsas vara någon annan än jag är och jag behöver inte oroa mig för vilka som är bjudna på den där festen jag har hört om men som ingen har frågat mig om jag ska gå på.

Men en liten del av mig vill nog ändå vara där – och då är det tur att jag utan djupare eftertankar kan hänge mig totalt åt ungdomsböcker. För någon vecka sedan lyckades jag lägga tassarna på Johanna Lindbäcks ”Välkommen hem”, men blev av med den innan dagen var till ändå.

Men. Eftersom man tydligen ska ha lite förmåner som skolbiblo (!) damp det ner ett ex i brevlådan i slutet av förra veckan. Tack!

Och herregud vilken bok det är!

Kortkort bara: Sara kommer hem till Luleå efter ett år på svenska skolan i London. Alldeles innan hon for gjorde hon slut med Mattias, killen granngårds som hon känt i typ hela sitt liv, killen som är tvillingbrorsa med kompisen Bella och killen som hon varit tillsammans med i ett underbart halvår. Killen som blir helt förkrossad när Sara gör slut.

När Sara kommer hem hoppas hon att allt har gått över, på ett år borde det väl göra det? Men nej. Mattias ignorerar henne totalt, de är inte tillsammans, de är inte vänner, de är verkligen ingenting. Ingenting alls är som Sara har tänkt sig, varken med Mattias, Bella eller de andra gemensamma kompisarna. Välkommen hem, liksom.

Mest av en slump börjar Sara träna jujutsu och lär på så vis känna Adrian, killen i portuppgången bredvid. Han är sjukt irriterande, alltid ironisk och ändå blir Sara alltid på glad humör när han är med. Och till slut lite mer än så. Men ändå. Mattias då?

”Välkommen hem” är genomfull med tonårskänslor, och allt är så himla äkta! Där finns glädje, förtvivlan, sorg, småångest, jublande lycka, kåthet och kärlek – precis som det är i en tonårskropp (eller, i alla fall som det var i min). Språket hänger med på ett skönt sätt, det är verkligen som att stå där osynlig mitt emellan Sara och Adrian, att hänga med på raster och fester och att få höra allt det där som sägs när de tror att ingen vuxen lyssnar.

Ett par dagars njutningsfull läsning, fnittrande, gråtande och onejonejonej som får mig att hålla andan och dra ihop tårna är över. Jag, som är kaffe personifierat, har druckit massor av te under de här dagarna och fantiserat om kladdkaka eller äppelpaj varje dag. Jisses Amalia! Jag måste ta den där lilla chocken snart, alltså. Tack Johanna L! Dina böcker är så helt jävla fantastiskt bra feelgood – och det behövs!!

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 september, 2011 i Böcker & läsning, Bokrecensioner, Ungdomsböcker

 

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s