RSS

”Söta pojkar är bara på låtsas” av Moa Eriksson Sandberg

03 Okt

Redan innan jag börjar läsa ser jag henne framför mig: en halvmager liten varelse med blektblektblekt hår, trasiga strumbyxor och attityd i massor. Den där tjejen som halvfull snubblar trottoaren fram sent på fredag natt och skrattar för sig själv. Henne som de räddaste pojkarna ropar ”hora!” efter och som de ängsligaste kvinnorna byter trottoar för att slippa möta och – herregud! – kanske konfrontera.

Jag ser en halvmager liten varelse som ligger i sängen om kvällen och låter tårarna komma över pucko-Olof (som inte alls är pucko utan världens sötaste finaste underbaraste) eller när hon skriker och vrålar åt mamma, kastar saker och svär (och egentligen bara vill bli liten igen, kunna krypa upp i famnen, få en kram och känna hur allt blir bra igen).

Ella är sexton, uskuld (alltså, varken oskuld eller skuld, liksom) och går teaterestet på gymnasiet. Som mål och löfte har hon bland annat avgett att 1, bli en söt pojkes flickvän, 2, vara sig själv och inte påverkas av någon annan, 3, göra bra teaterredovisningar och 7, inte vara så tonårsdeppig. Vi får hänga med på fester, konserter, möten, vara med när Ella raggar, får napp, får ligga, blir dumpad, repar, går i skolan, när förhoppningar, inte får drömrollen … allt det där yttre som hör tonåren till dyker upp. I mångt och mycket gillar jag det här, men det fattas något.

”Söta pojkar är bara på låtsas” bygger på Moa Eriksson Sandbergs egna dagboks-anteckningar, och det märks. Även om texten är omarbetad, slipad och förändrad till ren och skär fiktion känns det som en tonårings dagbok, ungefär som när jag tittar i min egen dagbokslåda från den tiden – det saknas något. Ett yttre perspektiv, det där lull-lullet som skapar helheten. Något som berättar för mig vem Ella är. Inte bara vad hon gör och det tillsammans med vem. Det är det boken faller på. Det blir för mycket upprabbling av händelser och för lite människor. Fester, pojkar, vänner, lektioner – men var är Ella då? Var är tankarna? Någon djupare reflektion över känslorna överhuvudtaget? Från någon alls? Jag saknar det.

”Jag kände en våg av ömhet. Jag var stolt över att ha en mormor som bakade världens godaste äppelpaj och såg till att alla trivdes. Men jag ville aldrig någonson bli likadan själv. Kanske var det därför jag hade så dåliga betyg i hemkunskap i högstadiet? Inte för att jag inte tyckte om att laga mat, utan för att jag var rädd för att plötsligt förvandlas till en ”riktig kvinna”.
Ändå satt jag där, utspökad i klänning och högklackade sandaletter, och längtade efter mitt svarta nagellack. Om de bara visste hur jag egentligen var, tänkte jag, då skulle de kanske inte tycka om mig längre.”

Jag vet inte det jag, Ella. Jag vet fortfarande inte efter drygt 250 sidor hur du egentligen är. Jag vet bara vilken bild jag hade av dig innan, och att den inte har förändrats särskilt mycket. Vilket är synd, för jag tror att du har mycket vettigt att säga mig.

Annonser
 
 

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s