RSS

Personligt engagemang

20 Nov

Jag är ute och går väldigt mycket just nu, och när tankarna inte är upptagna med en suverän ljudbok irrar de ofta omkring precis som de vill.

(Igår fick jag en helt underbar idé om en infosök- eller källkritiklektion, med musik och dans, och med tekniken som huvudperson. Filar på den.)

För någon vecka sedan stannade tanken upp mitt under insatsstyrkans tillslag mot kemiskt heroin i Sundsvall. Pablo, en av Moströms poliser, funderade lite kring sitt arbete och hur svårt det är att som polis ibland vara tvungen att ta ett steg bakåt och se på hela händelseförlopp liksom utifrån, och att det är så svårt just därför att man valt sitt jobb på grund av personligt engagemang.

Och här loopade hjärnan ett varv innan den skrek i högan sky och vägrade lyssna på fortsättningen.

Jag tycker verkligen att jag har världens bästa jobb. Jag tycker att det är sjukt intressant med kommunikation, information och teknik, och att vara bibliotekarie är att vara mitt i den smeten. Jag använder mig av teknik – som är en av mina hobbies – och jag brinner för att hjälpa andra att medvetet komma underfund med vilken information som är rätt för dem just där och då, och dessutom älskar jag att helt plötsligt inse hur svårt det är att göra sig förstådd eftersom jag och den jag kommunicerar med så ofta har olika förutsättningar. Allt det där som hör till en bibliotekaries vardag, liksom.

Samtidigt finns där en del av en ideologisk grundtanke. Jag tror på att alla människors rätt till information. Oavsett vad min mamma tjänar eller vad din pappa jobbar med har du och jag rätt till samma förutsättningar, vi har samma rätt till information och kunskapen om hur vi och andra använder den i olika sammanhang och i olika syften.

För att ta en gammal klyscha: biblioteken är en del av det demokratiska samhället.

I Sverige ska vi alla ha samma rättigheter, men vi har inte samma förutsättningar, så är det. Min dagliga arbetsuppgift är bland annat att se till att de här orättvisorna överlappas. Att hjälpa dem som inte har samma förutsättningar som andra att åtminstone få ta ett kliv i den riktningen. Och det är rent omöjligt att göra på ett bra sätt om man inte har ett personligt engagemang.

Jag har det personliga engagemanget.

Men.

Jag, precis som så många andra inom vård, skola, polis och andra yrken som har det personliga engagemanget som grund, får varje dag kämpa med den svåra formeln z < (x+y), dvs. de ekonomiska ramarna och de resurser som finns (z) är mindre än summan av det personliga engagemanget (x) och antalet behövande (y).

Eller kort och gott: jag och andra inom yrken där det personliga engagemanget är en grundval har inte de förutsättningar som vi tycker behövs för att utföra det som vi tycker krävs.

Om vi vänder på det: när det personliga engagemanget finns där är det nästan en av grundförutsättningarna att man som utövare inte tycker att resurserna räcker till. När jag hela tiden vill förbättra barn och ungas situation så kommer jag aldrig någonsin att tycka att resurserna räcker till. Det hade alltid kunnat vara lite mer. Det kommer alltid att kunna vara lite mer. Och det är något jag alltid kommer måsta förhålla mig till.

Men jag måste också veta var min ”anständighetens gräns” går. Den där gränsen som är uppnådd när jag inte längre kan se mig själv i ögonen och säga att jag gör mitt jobb så bra jag bara kan. Att jag har mitt personliga engagemang, och även om jag naturligtvis inte tycker att resurserna räcker, så kan jag ändå se mig själv i ögonen och säga att det jag gör är bra, och det gör en skillnad.

Jag jobbar med att känna in den gränsen för mig själv just nu, och det jag har kommit fram till än så länge är inte var den går, utan bara att den faktiskt finns.

Och att jag när jag passerar den, när jag inte längre kan se mig själv i ögonen och säga att ”idag har jag gjort ett bra jobb”, då kommer jag att lämna ifrån mig mina nycklar och leta mig någon annanstans.

För mitt personliga engagemang kommer jag aldrig någonsin att trampa på.

Det är ett löfte till mig själv.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 november, 2011 i Betraktelser, Bibliotek, Jobbet

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s