RSS

Everybody – ragga, steady, go!

25 Nov

Det dök upp en bild på fejjan för ett tag sedan:

En ljudkassett och en blyertspenna. Så självklart. Jag var säkert inte ensam om att skratta lite igenkännande, och sen började tankarna fara.

Jag har fortfarande kvar min första bandspelare även om den absolut inte fungerade till något annat än cab till mina Barbiedockor på slutet. Jag minns när jag önskade mig en ”riktig” bandspelare och ritade av Ls storebror S-Os bergsprängare för att förklara för mamma och pappa vad jag menade.

Jag minns min första freestyle, som var stor, klumpig och alldeles underbar – jag kunde GÅ runt och lyssna på musik! (Lika häftigt som att plocka fram förlängningssladden till telefonen och inse att den räckte ända till mitt rum!) Lycka!!

Att kunna sätta ihop egna band med favoritlåtarna, de flesta totalt sönderpratade av Kaj Kindvall, och lyssna på dem igen och igen, precis när och var man ville. Jag hade turen att ha en faster som kunde plocka med sig band som var skrotade från taltidningen, helt plötsligt kunde hon dyka upp med en kasse röda eller svarta band. De svarta var bäst, de var 90 minuter, de röda ”bara” 60. Det gällde bara att komma ihåg att först spela in en gång på dem utan ljud, annars kunde en mycket tydlig och välartikulerad röst dyka upp i mellanrummet mellan låtarna.

Och om man hade sparat vecko- eller månadspengen kunde man lyxa till det ordentligt och KÖPA 90 minuters band – TDK!! Oj, det var kvalitet, det. Det bästa var om de dessutom kunde spela in i Dolby-kvalitet, det visste vi nog alla, även om det nog knappast var någon som hörde någon skillnad.

När bandet var fullt, låtarna de perfekta, ja, då gällde det att komma ihåg att bryta bort den där lilla plastflärpen som skyddade bandet mot nya inspelningar. Alltför många gånger hände det att jag kom åt inspelningsknappen och råkade trycka igång en ny inspelning mitt i en av favvolåtarna – gråt och tandagnisslan!

Och ibland insåg man att det där perfekta bandet inte var så perfekt, då var det till att sätta en tejpbit över hålet och vips kunde man spela in igen.

Jag har faktiskt några kassettband kvar. Ett par av favoriterna är en Kiss-blandning från när jag gick i sjuan (det var O som spelade in den åt mig, han ägde dessutom den första Mac jag någonsin sett – det var så konstigt att det faktiskt var en bild på en soptunna på skärmen!) och så är det ”Höjda-bandet” – ett best of som jag och en kompis spelade en hel del, framför allt när vi skulle på Höjda på dans.

Där fanns sjunga-med-låtar som ”November Rain”, ”Det går åt helvete i alla fall” och så den här:

Ja, just det ja. Pennan och kassetten. För er som inte upplevt det – genom att stoppa pennan i ett av hjulen på kassetten och snurra kunde man spola bandet.

Så klart.

Annonser
 
6 kommentarer

Publicerat av på 25 november, 2011 i Barajag, Betraktelser

 

6 svar till “Everybody – ragga, steady, go!

  1. Mia

    27 november, 2011 at 20:22

    Volken nostaligt!!
    Jag ler fånigt genom hela inlägget!

    Kramen

     
  2. Anna

    27 november, 2011 at 13:13

    Underbart inlägg! Hörde på radio häromdagen att kassettband är hett igen. Ungdomar spelar in digitalt, för över till kassett för att få det där speciella ljudet… Du är helt enkelt påpricken i retrovågen! säger en 67:a som vet precis vad en blyertspenna ska användas till 🙂

     
  3. lindasteen

    27 november, 2011 at 08:51

    Klockrent, Tina:)

     
  4. Maria

    26 november, 2011 at 14:34

    Sönderpratade av Kaj Kindvall, eller så kom det någon P3-jingel mitt i som någon sorts vattenmärkning. Det är märkligt vad som gör en nostalgisk. Jag är också (som Leah Alexandra) 87:a, så kassettbandens storhetstid var väl i sin slutfas när jag använde dem, men har alltid varit lite efter, så de finns i min nostalgipåse 🙂

     
    • TinaO

      27 november, 2011 at 11:39

      Haha, ja, jag förstår inte ens att ni kommer ihåg dem när ni är så unga! 🙂 Och just spolningen var en sån självklar grej, särskillt om man körde bandspelaren på batterier 😀

       
  5. Leah Alexandra

    25 november, 2011 at 16:23

    Minns det knappt själv (född ’87) men visst är det bekant. Tack för ett kul inlägg!

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s