RSS

”Stalins kossor” av Sofi Oksanen

30 Nov

Sofi Oksanen debuterade med ”Stalins kossor” 2003. Jag köpte in den till biblioteket, men läste den inte. Senare köpte jag även in ”Utrensning” till samma bibliotek, och trots att den fick Nordiska rådets litteraturpris läste jag den inte. I vintras läste flera av kompisarna i vårt Soppsällskap både den och ”Baby Jane”, de var glada, nöjda och sken av läslust när de pratade om böckerna. Jag läste dem inte.

Så här är det. När jag får för mig att jag inte kommer att gilla en bok, då läser jag den inte. Om någon annan läser och berättar aldrig så entusiasmerande om den spelar ingen roll. Jag kommer inte att gilla den. Alltså läser jag den inte. Det sitter hårt åt att få mig att ändra ståndpunkt, även om det absolut finns fall där jag i efterhand villigt ser mig överbevisad.

Och jag vill verkligen inte läsa en tung finskestnisk roman om en tjej med ätstörningar blandat med tillbakablickar på Stalintidens ockuperade Estland. Kommer aldrig att gilla.

Så dök Dantes bibliotek upp med en Nordisk utmaning, där den första anhalten var Finland. OK. Vad vet jag om finska författare? Tove Jansson och Arto Paasilinna. Vill inte läsa. Men vänta lite nu! Den där unga tjejen som fick det där priset och som var så omtalad då?

Den senaste veckan (drygt) har jag alltså umgåtts med Sofi Oksanen och ”Stalins kossor”. Jag har tillbringat tiden tillsammans med Anna, dotter till en estnisk kvinna och en finsk man. Vi har vuxit upp tillsammans, känt den där splittringen mellan mammas familjs bakgrund (och värmen som ändå finns där mitt i eländets Estland) och papsens kalla Ärke-Finland. Anna hamnar mitt emellan det kvinnliga vackra estländska som samtidigt är det horaktiga fula, och det estetiskt fula men finare finska, vars män utan omsvep håller sig med de föraktade ”ryska” hororna.

Hemma i Äkre-Finland pratar hon aldrig om att hennes mamma är från Estland, det nämns aldrig med ett ord i skolan, och ändå är det där hon känner sig som mest hemma. Inte ens sen som vuxen och i ett långvarigt förhållande kan hon prata om den delen av sitt liv. För att ändå på något sätt behålla en illusion av kontroll drabbas Anna inte alls oväntat av ätstörningar, och boken igenom är det mycket fokus på mat, ätande, ickeätande och kräkande.

I små passusar får vi också hennes mammas historia. Vi får små glimtar av livet i det ockuperade Estland, av Sibirien, svälten, slitet, svartabörshandeln, mutandet och angivandet.

De där korta historiska kapitlen gillar jag. Jag gillar också berättandet om den lilla Annas syn på det estniska kontra det finska eller ryska, däremot tycker jag att fokuset på maten och ätandet blir mig lite övermäktigt ibland. Men som helhet och bok betraktat känns den väldigt lite finsk. (Missförstå mig rätt – det är min okunskap som skapar generaliseringen.) En inte alls oangenäm bekantskap.

Finland del I avklarad – nu flyger jag vidare till Island.

Annonser
 

Etiketter: ,

2 svar till “”Stalins kossor” av Sofi Oksanen

  1. Kent Brockman

    30 november, 2011 at 16:57

    Stalins kossor är bra, men Utrensning är många klasser bättre. Lyllo dig som har den kvar 😉

     
    • TinaO

      1 december, 2011 at 08:13

      Tack för den rapporten, Kent! Nu åter till studion. 😀

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s