RSS

”Felicia försvann” av Felicia Feldt, pseudonym

28 Maj

Jag har tillbringat några av helgens timmar med att kratta ut matjord över tomten, och jag valde då att dela den tiden med Felicia Feldts självbiografi. Ni vet, den där boken som Anna Wahlgrens dotter har skrivit om hur hon upplevde att det var att växa upp i den familjen.

Det har ju verkligen varit mycket prat om ”Felicia försvann”, jag har sett intervjuer med ”Felicia” och jag har hela tiden tänkt att det är väl klart det blir ett himla ståhej – jag menar, Anna Wahlgren är ju ändå det närmaste Nannyakuten vi kommit i Sverige. Och än sen om det är så att vissa minnesbilder som Felicia har inte är 100% sanna, det är ju ändå hur hon som barn har upplevt situationer som är grejen. Det är ju den som blir kränkt som sätter ribban, inte den kränkande. Så, OK, klart det kommer att komma fram otäckheter, men ändå, hur illa kan det vara? Som sagt, det är ju ändå vår svenska Nannyakut det handlar om. Kvinnan bakom ”Barnaboken” som givits ut i sjuttitolv upplagor.

I början tycker jag det är svårt att hänga med. Kapitlen är korta, vissa bara en eller knappt två minuter långa, men efter en stund börjar jag förstå. Varje kapitel har ju också, förutom en talande rubrik, även ett årtal som leder mig som läsare rätt. Och efter ett tag börjar jag må illa.

Det är … jag hittar inte ens ord som räcker till. Man får inte behandla barn så! Man FÅR INTE!! Man får inte slå barn. Man får inte mobbas. Man får inte ta ifrån barn deras trygghet. Man får inte skapa godtyckliga regler. Och man får inte hota med självmord, oavsett om barnet är fem, femton eller tjugofem. Det är så mycket, mycket mera som kommer fram, och att dåtid blandas med nutid blir efter en stund inget konstigt, utan snarare något självklart – det förflutna ligger nära på i det nutida och jag som läsare kan se och förstå sambanden på ett väldigt bra sätt utan att det skrivs mig på näsan.

Det är så jävla mycket mer som kommer fram i boken, så många saker som är så fruktansvärda att utsätta ett barn för att jag bara inte kan förstå det. Jag har aldrig någonsin förstått det där med att bränna böcker, men nu gör jag det. Och jag hoppas att ingen någonsin mer kommer köpa ”Barnaboken”.

Barn måste för fan åtminstone få vara trygga åtminstone i sina hem!

Advertisements
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 maj, 2012 i Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s