RSS

”It’s so easy (och andra lögner)” av Duff McKagan

29 Jun

Jag minns när MTV var nytt. När bästa kompisen Hs pappa jobbade natt på ett boende där den där fantastiska musikkanalen fanns och han spelade in timme efter timme på VHS varje natt. Hur vi kröp ihop i fåtöljen i vardagsrummet framför TVn, storögt tittade på Jakob Hellman som snurrande runt i sin gula pyjamasdräkt och skämdes lite över att han var svensk. Det är nästan den enda video jag minns från den tiden.

Den andra började med en kille som kommer till en stad, kliver av bussen och sen kommer ett avgrundsvrål som blev början på något av det häftigaste vi hade hört. Därifrån upptäckte vi ”November rain” och ”Sweet child o’ mine” och sen var jag fast. Några år senare gjorde jag och E en plojgrej av att alltid sjunga en snutt av en GN’Rlåt när vi var ute och rökte på rasterna, och sen diskuterade vi texten, funderade kring vad låten kunde betyda eller hur basgången förstärkte trummorna.

Guns N’ Roses var alltså en av mina ungdomskärlekar. Inte så att jag hade stenkoll på dem, visste allt om de olika artisterna och följde dem i pressen. Men jag älskade låtarna, skramlet och skrikandet. Därför har det varit tokroligt att läsa Duff McKagans självbiografi ”It’s so easy (och andra lögner)”.

Duff (som kallades ”King of Beers” under GN’R-tiden, vilket är namnet bakom Duff-beer i Simpsons) var basist i GN’R och senare i bland annat Velvet Revolver (där han spelat med Slash och Matt Sorum igen). Men en hårdrocksbiografi? Vad väntar man sig av en sån?

Sex, droger och rock n’ roll? Jo, visst, men en bok på fyrahundra sidor måste ju innehålla mer, eller hur?

Och det gör det. Från tonåren i Seattle vidare till Los Angeles. Från sunkigaste kvarten via boende i replokalen till snoffigt hus. Det är enkelt, avskalat, men aldrig tråkigt. Utan att framhäva sig själv berättar Duff sin berättelse om hur GN’R bildades, vad som var bra, vad som var skit, vad som gick rätt, vad som gick fel.

Hur de jobbade tillsammans, verkligen tillsammans, för vad de trodde på. Hur de tappade bort den tron när de blivit ett namn och allt började gå lite för lätt. Hur han tappade bort sig själv längs vägen, gick från ett par öl till en liter vodka, vidare till två liter och så kokain för att piggna till och kunna spela. Det är intressant att få se arbetsprocessen bakom, kul att läsa att de verkligen kände för GN’R på det sättet, och beklämmande att få ta del av raset. För herregud vad de rasade ihop. Att de bara är människor och vid liv idag.

Samtidigt är det så skönt att få ta del av hans väg tillbaka, ups and downs, och hur han hittar tron på sig själv igen. Jag vet att det låter fånigt, men när han för första gången i sitt liv (!) gör en nykter spelning blir jag så jäkla glad! Jag gläds när jag läser om hans fru och två barn, jag fnissar lite när han berättar om hur han är värsta töntpappan där hemma och jag tycker han är så jäkla stark som har tagit sig tillbaka, avslutat en skolgång som egentligen borde ha tagit slut när han var fjorton – och nu har han skrivit en bok.

En skitjävlabra bok. Tänk om alla författare kunde skriva på det här sättet.

Bonus: låtlistan som snurrat på repeat senaste veckorna.

Advertisements
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 juni, 2012 i Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s