RSS

”Hemsöborna” av August Strindberg

14 Jul

Minsann. Se där vad ett litet löfte om belöning kan göra, och det trots att gårdagen bland annat innehöll en sprucken vattenbehållare på toalettstolen och vatten som därför flödade ut över golvet, genom köket och vidare till det vackra, vackra grangolvet i rummet. Trots den fadäsen tog jag mig alltså till slut genom Strindbergs ”Hemsöborna”.

Det utspelar sig alltså på Hemsö (nej, inte den utanför Härnösand) där gamle Floden gått ur tiden och man tar sig en ny dräng från landet. Det är Carlsson, det. Han får raskt gården på fötter igen, och även om madam Flod, eller moster som Carlsson säger, tycker att han är lite av en gudagåva så faller inte alla för hans person. Absolut inte Gustav, sonen i huset. Men hur det nu är så lyckas Carlsson få sig en plats på gården, madam Flod blir så småningom madam Carlsson och man måste ju erkänna att han har ju visioner i alla fall.

Han fixar dit sommargäster som hyr storstugan, han säljer en värdelös kobbe för fem tusen (även om han trodde det var femhundra och han i slutändan bara fick ett tusen) och han tar plats i kommunstyret. Han är en driftig man med högflygande planer, liksom en naiv och orealistisk syn på mycket.

Helt ärligt kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som jag inte gillar. Det känns som att jag missar något i texten, att det är stora luckor där som jag inte förmår fylla med innehåll, och då tappar boken på det. Mellan två kapitel kan det ha gått lång tid, och då har saker och ting hänt som det bara tas för givet att jag som läsare ska förstå.

Däremot kan jag uppriktigt säga att jag verkligen uppskattar beskrivningarna, oavsett vad det är som ska beskrivas är det ingående och målande, med både doft, ljud och ljus.

Utdrag ur boken:

”De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt; mellan trädstammarne syntes gärdeslindret dallra över gärdsgården till ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i går tyckte henne vara äldre.
– Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att lufta sina vårkänslor.
– Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal käring.
– Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.”

Inte helt oävet, alltså, nu så här i efterhand. Men inte heller helt bra.

Annonser
 

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s