RSS

”Att vara med henne…” av Alex Schulman

13 Aug

Så har jag då gjort det. Läst en bok av Alex Schulman, den där uppkäftiga, jobbiga, kaxiga, irriterande karln som jag retat mig på både en och två gånger. När ”Skynda att älska” kom var det många som pratade gott om hans författarådra, och när ”Att vara med henne…” kom var det ännu fler som med lysande ögon beskrev en helt annan Schulman än den jag byggt upp i mitt huvud. Lite nyfiken alltså.

”Att vara med henne…” är självbiografisk och upplagd i dagboksform, och där får vi följa Alex under ett år från separationen med förra frun och genom många ångestfyllda kvällar på krogen. Han beskriver hur han blundar för sina egna värderingar och nervärderar sig själv för att inte stå utan sällskap. Det hinner hända mycket på de få månader han har som singel, det är verkligen ingen människovärdig livssituation utan texten dryper av ångest. Sedan träffar han Amanda Widell.

Små glimtar poppar upp ur minnets vrår när jag läser ”Att vara med henne…” Jag minns när han satt där i Babel och fick den där stämpeln i pannan. Jag minns att jag reagerade på det, att jag hade svårt att se det roliga i det hela, jag tänkte bara på vad jag hade tyckt att få en stämpel i pannan som talade om hur andra såg på mitt arbete. Jag hade kanske skrattat artigt då, men garanterat fällt en tår när jag stått framför spegeln och skrubbat pannan röd.

Jag är väl medveten om att ”Att vara med henne…” är skriven av Alex om Alex, det är självklart en tillrättalagd bild jag får, men det gör mig ingenting. Jag har så mycket negativt i bakhuvudet att allt som ger en motvikt kanske kan hjälpa mig få en nyanserad bild istället.

Jag kan se våra olikheter och skratta åt dem. När han och Amanda tittar upp mot stjärnhimlen och snabbt vänder ner blicken igen eftersom de båda hatar rymden och allt ofattbart den innehåller, kan jag inte annat än förundrat ruska på huvudet – jag (och P) älskar rymden, jag kan sitta och titta upp i timmar, se olika stjärnor, hur de bildar mönster, och sen läsa om de olika bilderna, deras beståndsdelar och berättelser. Så mycket tycker jag om rymden att jag byggde upp en stjärnhimmel av självlysande stjärnor i taket ovanför sängen i de senaste två lägenheterna jag bott. För att inte tala om den där stjärnan i Stora Björnens stjärnbild som jag och P döpte när vi gifte oss. Den finns där. Vår stjärna, och bara vi vet exakt var den finns och att den under oöverskådlig tid kommer lysa där för oss.

Tillbaka till Alex. Jag har retat mig på titeln – ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” är en minst sagt pretantiös titel. Och jag fortsatte reta mig på den under läsningen. Tills boken var nästan slut. Där förlåter jag honom. Det är en sjuhelvetesjävlabra titel.

Advertisements
 
1 kommentar

Publicerat av på 13 augusti, 2012 i Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: ,

Ett svar till “”Att vara med henne…” av Alex Schulman

  1. Tess

    13 augusti, 2012 at 15:15

    Jag var inte jätteförtjust i den. Däremot tyckte jag att Skynda att älska var riktigt fin och välskriven. Hans språk kommer mer till sin rätt där tycker jag…

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s