RSS

”Skuggvakt” av Jonas Lejon

31 Aug

För några veckor sedan anmälde jag mig till en bokcirkel som hålls i av det nya förlaget Mörkersdottir. Boken jag fick hem och som jag därför läst är ”Skuggvakt”, som är Jonas Lejons debutroman.

Kim är en typisk stockholmsböna, hon har levt större delen av sitt tjugofemåriga liv där. Men en del av henne hör hemma i Norrland, närmare bestämt i Sakkajärvi. Nu har hon fått nog av Stockholm för ett tag, och därför styr hon kosan norrut. Där finns hennes pappas stuga, där Kim har tänkt bo, och där finns även Älvselet, den gamla familjegården som hennes farfar övergav och som sedan dess fått stå och förfalla.

Med i bagaget har Kim inte bara katten Lova, där finns också sorgen efter fadern som helt plötsligt bara tog livet av sig och där finns mörka minnen från just Älvselet, minnen som Kim så effektivt försökt förtränga att hon faktiskt numera själv tror på psykologernas förklaringar om ett barns fantasier. Men väl på plats börjar underliga saker hända, minnena kanske inte var enbart minnen och faderns självmord…?

Jag såg verkligen fram emot den här läsningen – skräck i norrlandsmiljö med en tjej i huvudrollen. Ja, tack! Men, äh, det blev inte riktigt vad jag hoppats på.

Först och främst har jag så svårt att hitta karaktärerna. Kim, Seth och Malin känns som skuggor, de tar aldrig form och materialiseras inför mina ögon. Jämför en tvådimensionell teckning med en skulptur, det är lite så det känns. Eftersom jag inte känner personerna kan jag heller inte känna med dem, och jag har alltid haft väldigt svårt för att läsa böcker där jag inte gillar huvudpersonerna. Och när Kim efter att ha sett boken ”En vampyrs bekännelse” tänker ”Den kunde i alla fall inte vara sämre än den där vampyrboken hon läst för några veckor sedan, om man ens kunde kalla den det. Löjligt kärleksdravel som tilltalade fula trettonåringar som inte blivit fingerpullade än.”

Ursäkta?

Kim är helt enkelt ingen kvinna jag vill ha i min bekantskapskrets. Där är egentligen boken körd för min del, men eftersom jag hade tänkt vara med i den där bokcirkeln vill jag ändå läsa klart.

Men jag kan inte låta bli att reta mig på småsaker. Till exempel att det tappas en jävla massa ficklampor. Om jag fick en tia för varje tappad ficklampa skulle jag kunna köpa mig en iPad. (OK, en överdrift, men det är verkligen många tappade ficklampor.) Jag retar mig på att Sakkajärvi kallas för stad. Är det en stad? Oavsett det (och nu vet jag att jag inte kan tala för Sakkajärviborna), men på alla andra ställen jag varit eller bott, har man alltid hänvisat till samhället som byn – oavsett om det är att fara ner på byn i Umeå eller på byn på Hammarn (Hammarstrand).

Jag tycker också att språket blir lite krystat emellanåt: ”Skräcken satt kvar som en kladdig hinna över huden, som ett skal av rädsla inför det som fanns bortanför mörkret.” Den typen av meningar känner jag ingen förståelse inför, jag förstår dem inte utan att stanna upp och läsa om dem, och jag kan inte riktigt applicera den känslan på mig själv. Vilket jag verkligen borde, eftersom jag under större delen av mitt liv varit sjukt mörkrädd och tror på både spöken och skrymt.

Däremot gillar jag verkligen bokens grundtanke. Själva storyboarden är riktigt, riktigt bra och den stora anledningen att jag läst boken, trots mina invändningar. Jag tror att om Jonas Lejon får fila på sina författarambitioner lite och själv riktigt lära känna sitt persongalleri, då har vi i honom en riktigt lovande skräckförfattare.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 augusti, 2012 i Böcker & läsning, Bokcirkel, Bokrecensioner

 

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s