RSS

Månadsarkiv: december 2012

”Stål” av Silvia Avallone

Om boken:

De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig.

Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli velina, att jobba på tv eller bli modell.

”Stål” av Silvia Avallone är en av de där böckerna det skrivits en del om under året. Av någon anledning har jag fått för mig att det är en ungdomsroman, men så är det in och när den förvirringen väl är borta går det snabbt. Alldeles för snabbt.

Anna och Francesca är alltså tretton år, snart fjorton. Vi träffar dem i början av sommaren 2001, följer dem genom sommarvärmen, badandet och flirtandet, in i höstmörkret, genom vinterrusket och ut på andra sidan, till sommaren 2002. Trots att man ser Elbes kontur bara några kilometer bort är det ett helt annat klimat på Via Stalingrado – här är det stålet som styr, som ger och tar, som är hela livsnerven.

Anna lever tillsammans med sin mamma Sandra, som är politiskt aktiv och kämpar för vanliga människors rättigheter. När hon någon enstaka gång tillbringar tid på stranden tar hon med tidningen, stolt över att vara en av få (den enda?) på Via Stalingrado som läser dagstidningen. Annas pappa Arturo är istället en drömmare, han har alltid levt ur hand i mun och spelar bort den sista lönen från stålverket på en natts poker. När han än en gång drar en lögn för Sandra om hur han snart ska göra sig de stora pengarna tänker Sandra än en gång att ”i morgon, då går jag till advokaten och begär ut skilsmässa”. Vilket hon så klart aldrig gör. Där finns också Annas äldre bror Alessio, snygg, självsäker och kvarterets kung, men även han drömmer om något annat, om Elena, den enda tjej han någonsin älskat. Elena, som han friade till och som istället flyttade för att studera på universitetet.

Francesca lever med sin mamma, Rosa, som egentligen inte är så gammal men som långsamt har böjt sig under årens tyngd. Hon går sällan ut, håller hemmet i topptrim och servar sin man, Francescas pappa Enrico. Enrico, som liksom de andra männen på Via Stalingrado arbetar på stålverket, och som när han är hemma håller koll på sin dotter med kikare från balkongen och inte behöver några ursäkter för att slå och förnedra sin fru. Eller sin dotter för den delen.

Så här är det. Jag älskar den här boken. Jag älskar de här människorna, Anna, Francesca, Sandra, Alessio, Rosa… alla! Utom Enrico då. Hos honom finns inget försonande. Men jag känner de här människorna! Jag vet vilka de är och jag möter dem i trapphusen, tar en drink med dem på Aldos bar och nickar igenkännande när jag möter dem på stranden. Jag läser och gläds med dem, men framför allt läser jag och gråter för dem. Jag gråter för Anna som blockerar sig själv. Jag gråter för Francesca, den vackra France, som väljer så fel väg att gå. Jag gråter för Sandra och Rosa, två vuxna kvinnor som inte vågar lämna det otrygga liv de har för att det okända är ännu otryggare. Och jag gråter för Ale, en ung man vars hjärta krossats och det enda sätt han kan hantera det på är så självdestruktivt.

Genom hela boken finns alltid stålet där. Utan stålverket hade de här människorna ingen utkomst, inget som höll dem vid liv. Samtidigt är det stålverket som slukar människorna, som tar ett finger eller en arm, eller, i värsta fall, ett helt liv. Stålet både ger och tar, man både älskar och hatar det. Utan stålet fanns där inga människor, inget liv. Utan stålet vore de människor, vore de vid liv. För mig som vuxit upp på en plats där det knappt finns industrier är det en rejäl ögonöppnare. När jag läser kan jag se och förstå det där som äldre män(niskor) här i Ö-vik pratar om när de pratar om livet på Sågen, Hägglunds eller Fabriken. Arturor dyker upp i den där mannen som varje dag på plockade med sig en tegelsten hem i unikaboxen och så småningom kunde mura sig en öppenspis. Svärfar, som fastnade i en vals och krossade handleden, fladdar förbi hos Alessio på traversen. Många av de pojkar jag sett komma och gå på Parkskolan känner jag igen i Ales vänner Mattia och Christiano.

Och Anna och Francesca? Jo, de finns här de med. En del av dem känner jag igen från min egen tonårstid, glimtar av dem har jag sett hos vänner, hos elever och vänners barn. De där självsäkra, kaxiga tjejerna som egentligen är osäkra små barn. Den där balansgången mellan barn och vuxen. Det där experimenterandet med känslor. Det där skamlösa utnyttjandet av sin egen fantastiska kropp. Jag är helt övertygad om att jag kommer tänka på dem många, många gånger i framtiden. Hur har de det nu? Var är de? Hur mår de?

Jag hoppas att jag någon gång får veta.

"Stål" av Silvia Avallone

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 december, 2012 i Böcker & läsning, Bokrecensioner, E-böcker

 

Etiketter: , ,

Smakebit på søndag – ”Stål”

Söndag och fastän Mari på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten verkar ha tagit julledigt fortsätter jag med söndagstraditionen smakebit på søndag.

Veckans smakebit kommer från Silvia Avallones ”Stål”, en bok det skrivits om lite här och lite där under året, och jag hoppas verkligen jag hinner med en recension innan vi skriver 2013. Smakebiten kommer från början av boken, när vi fortfarande håller på att lära känna de trettonåriga huvudpersonerna och deras omgivning:

Vad innebär det att växa upp i ett kvarter med fyra stora hyreshus där det faller ner bitar av asbest, på en gård där barnen leker bredvid ungdomar som säljer knark och tanter som luktar illa? Vilken världsbild får man på en plats där det är normalt att inte åka på semester, att inte gå på bio, att inte veta något om omvärlden, att inte bläddra i en tidning eller läsa böcker, och det är bra så?
De två hade hittat och valt varandra på den platsen.
Nu sänkte Francesca blicken och lyssnade på strålen som träffade vattnet i toaletten, och hon blev full i skratt. Anna tittade på henne igen. Francesca rev av en bit toalettpapper, rullade ihop det till en boll och kastade den på henne. Som kastade tillbaka den med ett skratt.
”Duscha?” frågade Anna och vred på kranen.
De var redan sams igen.

"Stål" av Silvia Avallone

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 december, 2012 i Böcker & läsning, Smakebit på søndag

 

Bokbloggarnas litteraturpris 2012

Bokbloggarnas litteraturpris 2012I elfte timmen är det så dags att skicka iväg de där nomineringarna till Bokbloggarnas litteraturpris 2012. Bakom priset står bloggen Breakfast Bookclub och vem som helst som bloggar om böcker få vara med och nominera. Häng på!

Mina nomineringar är:
“Sjutton år och skitsnygg” av Emma Granholm
“En sån där vidrig bok där mamman dör” av Sonya Sones
“Torsdagsänkorna” av Claudia Pineiro
“Het” av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
“Boken om Joe” av Jonathan Tropper
“Som Zlatan fast bättre” av Niclas Christoffer
“Luftsprång” av Annika Widholm
“Stål” av Silvia Avallone

Dessutom slängde jag med Hög på hus” av Alexander Norén, men jag vet inte om den platsar eftersom den inte är skönlitterär? Hur som, jag tycker den var tokbra!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 december, 2012 i Böcker & läsning

 

Etiketter:

”Varma kroppar” av Isaac Marion

Det blev ett litet avbrott över julhelgen i läsningen av Isaac Marions ”Varma kroppar” eftersom jag skulle tillbringa några timmar på buss och tåg och då hellre ville ha med plattan. Men nu är årets zombiebok utläst, och ett smakprov bjöd jag på här.

R lever tillsammans med en massa andra zombier på flygplatsen en bit utanför stan. När någon av dem blir hungrig brukar ett gäng zombier leta sig in mot stan för att hitta föda, alltså levande människor att kalasa på. Bäst är hjärnan, eftersom den ger den ätande zombien små glimtar av det liv den människan har levt. Det är också det som händer R, fast lite mer upphöjt i tio så att säga, när han under en räd dödar och äter en bit hjärna av en kille som heter Perry. När han fortfarande tuggar på Perrys hjärna får han se en flicka, och Perrys minnesbilder talar om för R att det är Julie, och att hon är Perrys flickvän. R handlar då helt irrationellt (för att vara zombie, alltså) och tar med sig den levande Julie tillbaka till flygplatsen, och det är bara det första steget i Rs förvandling.

Alltså… zombier är inte min grej. I fjol sommar lyckades jag ta mig genom ”Tjärven” med en konstant äckelkänsla, och det är samma här. Jag blir rent fysiskt illamående av att läsa hur R knäcker en skalle och gräver ut hjärnan eller hur blodet rinner ner över hakan på M när han kalasar på någons arm. Jag vet inte om det har att göra med att jag vet hur det luktar och hur varmt blod känns, men jag blir helt enkelt illamående. (Uppvuxen på en bondgård där vi slaktade djur själva emellanåt och med jägarexamen i bakfickan har jag då och då grävt i en och annan nyligen dödad kropp.) Och det talar inte till en boks fördel när jag blir illamående av att läsa den.

Samtidigt så har jag ju faktiskt läst den, hela vägen ut. För jag gillar ändå R. Jag gillar att han verkligen försöker se, lyssna, förstå och förändras. Han är fint beskriven, och det går faktiskt inte annat än tycka om honom. Jag gillar M också, även om han är lite mer diffus, men jag tror att i levande livet var han precis en sån kille som jag hade fallit för. Visst är det konstigt? Genom hela boken känner jag ett äckel och illamående, och ändå tycker jag om de där zombierna!? Hur går det till? Va? Ändå räcker boken inte riktigt till. Berättelsen är lite för tunn, en hel del handlingar lite väl impulsiva och irrationella och jag har svårt att köpa storyn rakt av.

Andra som skrivit om ”Varma kroppar” är Unga böcker, Boktycke och Tonårsboken, som så snällt bjussar på en trailer till den kommande filmen också.

"Varma kroppar" av Isaac Marion

 
 

Etiketter:

Årets julklappsböcker

Jag är ju liksom bibliotekarie, jag. Och det utnyttjar jag hejdlöst i juletider – jag älskar att ge bort böcker som jag tror ska passa mottagaren, och eftersom jag är bibliotekarie är det ingen som höjer på ögonbrynen.

Svärmor fick som vanligt en av nobelpristagarens titlar, ”Vitlöksballaderna” valde jag till henne. (Jag valde samma titel till mig själv också, annars brukar jag köpa en annan åt mig för att sprida gracerna lite.) Även svärfar fick en bok i år, ”Fågelsång – 150 svenska fåglar och deras läten” kändes riktigt passande för honom. (Och tydligen satt han och bläddrade och lyssnade ett bra tag.) Även systersonen D fick en bok från Max Ström Förlag, ”Vilda djur – 100 fantastiska arter och deras läten”, och den yngsta systersonen (som fyllde fyra månader dagen före julafton) fick ”Knacka på” och ”Klappa husdjuren”, två riktiga mysböcker.

Själv då? Tja, jag brukar ju sällan få böcker, om jag inte uttryckligen har önskat dem. Men i år ramlade det in en bok som jag inte väntat mig. Från svärmor. Jag längtar tills jag får börja på den.

"Örfilen" av Christis Tsiolkas

 
3 kommentarer

Publicerat av på 27 december, 2012 i Barajag, Barnböcker, Böcker & läsning, Facklitteratur

 

Julefrid

Så här under årets sista vecka har jag påbörjat vad som just nu känns som årets absolut bästa läsupplevelser. En läsning som har gjort helgens resande till ett rent nöje, och inte ens när de vackra jämtländska skogarna svept förbi fönstren har jag lyckats slita mig någon längre stund.

Driving home for Christmas

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 december, 2012 i Barajag, Böcker & läsning, E-böcker

 

Smakebit på søndag – ”Varma kroppar”

Söndag och det borde vara dags för helgens smakebit. Smakebit på søndag kommer ursprungligen från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, men den här helgen verkar Mari där ha gått på jullov. 🙂

Well, well, jag ger er en smakebit ändå, som den här veckan kommer från en bok jag är lite ambivalent inställd till – Isaac Marions ”Varma kroppar”, som handlar om zombien R som går genom en underlig förvandling när han faktiskt börjar hysa känslor för den levande Julie. Ja mer än den självklara hungerskänslan, då. Men små stapplande zombiesteg förändras R, hans tankar blir klarare och känslorna starkare. Samtidigt är det så himla äckligt, just det där zombielivet, eller vad man ska kalla det. Jag ska ge ett exempel från när R går till sin vän M för att äta:

”Fick … med dig?” frågar han utan att vända blicken från tv:n.
Jag håller upp det som jag burit med mig. En människohjärna, färsk från dagens jakttur, inte varm längre men fortfarande rosa och sprittande av liv.
Vi lutar oss mot badrumsväggens kakel, sträcker ut benen och skickar hjärnan mellan oss, tar lättjefulla bett och njuter av de korta glimtarna av mänsklig erfarenhet.
”Skit … bra”, rosslar M.
Hjärnan innehåller nåt militärintresserat stadsyngels liv. Hans tillvaro intresserar mig inte nämnvärt, det är bara ändlösa upprepningar av att träna, äta och meja ner zombier, men M verkar gilla det. Hans smak är aningen enklare än min. Jag ser hans mun bilda ord i tysthet. Jag ser hans ansikte växla känslor. Vrede, rädsla, glädje, lust. Det är som att titta på en hund som gnyr och sparkar i drömmen, fast betydligt mer hjärtskärande. När han vaknar upp igen kommer inget av det här att finnas kvar. Han kommer att vara tom igen. Han kommer att vara död igen.

"Varma kroppar" av Isaac Marion

 
1 kommentar

Publicerat av på 23 december, 2012 i Böcker & läsning, Smakebit på søndag, Ungdomsböcker