RSS

Månadsarkiv: april 2013

En liten kärlekshymn till Soppsällskapet

Jag har den oerhörda förmånen att få vara med i vad som måste vara världens bokklubb – Soppsällskapet. Ungefär en gång i månaden träffas vi hemma hos en av oss sju (vi har en vilande medlem också), äter soppa och pratar smått och stort, kärlek och jobb, och avslutar med böcker och läsupplevelser under kaffet.

I går var vi till fina A, som bjussade på en supergod palsternackssoppa. Alltså, det är något med palsternackor, de är ju så sjukt goda! Och böckerna vi pratade om! En hel del av pratet handlade om mr. Grey – några har läst hela triologin, andra bara den första eller ingen alls, och åsikterna gick verkligen isär. En del deckare nämndes också; Kråkflicke-triologin, ”Pojken i resväskan” (som jag fick med mig hem), samt Åsa Larsson och Elly Griffiths. Lite Oates nämndes också, jag snackade ut ”Fågelbarn” och så fick vi alla känna på den broderade pocketutgåvan av ”Utvandrarna”, bara för att nämna några. Bland det finaste med Soppsällskapet är nämligen att det är så opretantiöst, vi läser det vi vill när vi vill och pratar om själva läsupplevelsen mer än analyserar boken.

Varje gång vi träffats är det som att få en energiboost, jag blir superpeppad på att läsa och ofta avhandlar vi en eller ett par stora livsfrågor medan vi äter som gör livet lite enklare att tampas med. I år är det tio år sedan Soppsällskapet skapades, och för min del har jag varit med i nio år.

Det är värt att fira, eller hur? (Planering pågår.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 april, 2013 i Böcker & läsning, Bokcirkel

 

”SCUM manifest” av Valerie Solanas

För några veckor sedan läste jag Marias Svelands ”Hatet”, och en hel del tankar har bubblat upp efteråt. Den största kunskapsluckan jag kände under läsningens gång var att jag inte hade någon som helst koll på det så kallade SCUM manifestet av Valerie Solanas.

Vad är det för något? Vem var Valerie Solanas. Hur kan en text – inte ens 100 sidor med förord och allt – vara så oerhört provocerande att deltagarna i en teateruppsättning av den mordhotas? Och uppmanar hon verkligen till mord på män?

Först och främst – ja, jag ser (självklart) mig själv som feminist. Och nej, jag hatar inte män, jag lever med en och trivs alldeles ypperligt med det. Det finns mycket annat jag inte tycker om, som förtryck och orättvisor. Det här är knappast nyheter för någon som känner mig. Klart jag blir nyfiken på ”SCUM manifest”.

”SCUM manifest” börjar med ett förord av Sara Stridsberg som också har översatt texten. Förordet säger väldigt mycket om både manifestet och om vem Valerie Solanas var, och utan det skulle min bristande förförståelse förstört mycket av läsningen. Det är också värt mycket att kunna bläddra tillbaka till förordet och skumma det för att hitta åt nyckelbegreppen under läsningens gång.

Och det gör jag flera gånger. Visst är manifestet extremt på många sätt, men frågan är om det egentligen ska läsas så himla bokstavstroget då? Jag har i alla fall svårt att ta det på blodigt allvar, jag ser det mer som en teoretisk text dragen till sin absoluta spets. En alternativ verklighet, inte helt olik en science fiction-berättelse från samma tid.

Ändå. Hon uppmanar ju verkligen till våld. Att slå tillbaka, att utrota den missbildade kvinna som mannen (enligt Solanas alltså) är – en icke fullständig X-kromosom. Eller? Samtidigt säger hon: ”En kvinna vet instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.”

Jag vet inte om läsningen har rätat ut så många frågetecken, den har nog snarare väckt fler funderingar än jag hade innan. Det jag absolut kommer bära med mig är det sätt som Solanas vrider om verkligheten på – hur hon definierar män och kvinnor på ett helt annat sätt än vi är vana vid, och att hon fastslår kvinnan till normen och gör mannen till det avvikande på ett så självklart sätt. Det är de beståndsdelarna som gör det lätt att förstå att ”SCUM manifest” blivit ett manifest som stått sig som en av feminismens viktigaste texter i snart 50 år.

Här finns en riktigt bra recension av skriften på Dagensbok.se.

"SCUM manifest" av Valerie Solanas

Kuriosa: fotot på bokomslaget är taget när Valerie Solanas förs bort av polisen bara några timmar efter att hon skjutit Andy Warhol. (Och det var därför jag kände igen hennes namn. Pinsamt.)

 

Etiketter: , ,

Smakebit på søndag – ”SCUM manifest”

Söndag och dags för en smakebit igen. Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

För ett par tre veckor sedan läste jag Maria Svelands ”Hatet”, och blev så himla nyfiken på det där SCUM manifestet. Vad är det för något? Valerie Solanas, vem var det? Jag känner ju igen namnet, men varför? Alltså lånade jag hem ”SCUM manifest” i Sara Stridsbergs översättning från 2006 och smakebiten kommer faktiskt från hennes förord apropå vem Valerie Solanas var:

Avsändare: Valerie Jean Solanas. Född i Ventor, Amerika, 1936 av Dorothy och Louis (barnknullare) Solanas. Författare. Prostituerad. Surfare. Forskare i psykologi. Feministisk teoretiker. Tvättäkta manshatare (yeah!). Tiggerska. Uteliggare. Inget systerskap. Mentalsjukhus, fängelse. Mera mentalsjukhus. FÖRFATTARE.

Det har alltid betydelse vem som är avsändare av en text. Det har betydelse vem du knullar med, om du är kvinna eller man, om du har ett hus, om du har pengar, om du säljer din fitta eller inte.

"SCUM manifest" av Valerie Solanas

 

Etiketter: , ,

”Fågelbarn” av Christin Ljungqvist

Från baksidan:

Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och och förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?

Förra året debuterade Christin Ljungkvist med ungdomsboken ”Kaninhjärta”, en bok som jag aldrig skulle ha valt självmant men som blev en mycket stark överraskning. Nu är hon tillbaka med ”Fågelbarn” som (trots att den inom biblioteksvärlden är klassad som ungdomsbok) är en bok för en vuxnare publik, och det vackra språket och de där vändningarna i berättelsen som nästan tar andan ur läsaren fortfarande är desamma.

I fokus står Hanna, som har en biroll i ”Kaninhjärta”, och det är hennes liv vi får följa från småbarnsåren fram till strax efter flytten till Göteborg. Redan som barn var Hanna annorlunda. Hon pratade hela tiden om människor som inte fanns där, hon såg saker som hänt som hon inte kunde veta något om och även saker som skulle komma att hända. Om hon tog i en sak kunde hon se vad människan som varit kopplad till den hade råkat ut för, men till slut får hon lova sina föräldrar att sluta ”hitta på”. I smyg fortsatte hon ändå, och med på sina upptäcksfärder hade hon alltid Samuel och ibland också Jens.

Tills det där fruktansvärda hände.

Efter det fick hon allt svårare att vara nära Jens, och till slut kom hon till en gräns när hon valde att aldrig vara i samma hus som honom. Tills kvällen när boken tar sin början. Den kvällen hela familjen ska äta middag tillsammans för första gången på många år. Den kvällen när Hanna vet vad som ska hända och hon är fast besluten att ändra på det.

Men med facit i hand – gjorde hon rätt?

Jag gillar verkligen Fågelhjärta ”Fågelbarn” (det är svårt, det där). Jag gillar Hanna, jag gillar hennes röst, jag gillar miljöerna, beskrivningarna, sakerna hon hittar och följeslagarna vi får små glimtar av. Jag är själv väldigt kluven till medier eller vilken etikett vi nu ska sätta på Hanna, men jag köper hennes berättelse rakt av. Jag tror på henne, och jag avundas henne inte en endaste sekund.

Jag gillar också Christin Ljunqvist. Att bara ett år efter debuten ge ut en bok med detta fantastiska språk, herregud, där är en människa jag avundas! Hela boken känns så oerhört genomarbetad, som om varje ord är vägd på guldvåg. Jag gillar att jag inte får hela historien serverad på silverfat utan måste plocka upp små spillror lite här och lite där, bygga en bild som kanske stämmer, få en pusselbit till och vrida lite på det hela, se det ur en annan vinkel… Det är mycket möjligt att jag kommer få äta upp det här, men jag tror att Christin Ljungkvist skulle kunna vara en ny Maria Küchen i min bokhylla.

Åh vad jag vill prata om den här på Soppsällskapet på måndag!

Några av alla andra som också skrivit om ”Fågelbarn” är och dagarna går…, Romeo & Juliet, ElinaLingonhjärta, Pocketlover och EnligtO.

"Fågelbarn" av Christin Ljungqvist

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 april, 2013 i Böcker & läsning, Bokrecensioner, Ungdomsböcker

 

Etiketter: , , ,

Bloggkärlek av Sincerely Johanna

Liebster Blog AwardJag har verkligen haft en tokdip när det handlar om läsning, och då tappar även bloggen fart. Lägg sen till att jag jobbar betydligt mer än på väldigt länge och att jag då sitter med webbsidesbyggande, css och javascript nästan hela tiden – den hobbyn är alltså redan avklarad när jag kommer hem. Men så får man en Liebster Blog Award av finaste Johanna – åh, vad jag önskar att alla bloggare hade läsare som hon! Kärlek! Jag bockar och bugar, och här kommer mina svar:

Vad ville du bli när du var liten?
Ett tag var det flygvärdinna, men det la jag snabbt på hyllan eftersom jag var för kort. (Ehh?) När jag gick på högstadiet var jag helt övertygad om att jag ville bli högstadielärare och kämpade mig till att få praktisera hos en sexa, något som var väldigt, väldigt roligt, och väldigt, väldigt övertygande om att jag inte skulle bli lärare.

Vad är du idag?
Idag är jag bibliotekarie. Min anställning är på ett integrerat folk- och gymnasiebibliotek där jag träffar barn och unga i alla åldrar, den äldsta är strax över 80. Just nu är jag faktiskt tjänstledig och jobbar på stadsbiblioteket med att bland annat färdigställa kommunens nya bibliotekswebb.

Vart vill du helst resa?
Visst finns det saker och platser jag vill se och uppleva – Rom, Mayatemplen, Australiens röda klippor eller Tibet, men dit jag längtar allra mest just nu är där min yngste systerson är. 

Var ser du dig själv om fem år?
Förhoppningsvis på ungefär samma ställe som nu. Jag är kvar i Örnsköldsvik och jag jobbar fortfarande som bibliotekarie. Däremot hoppas jag väl att jag har utvecklats både mentalt och fysiskt till en TinaO2.0, typ. Åtminstone en betaversion borde vara ute till dess. 😉

Rött eller vitt?
Jag dricker väldigt gärna rött vin, äter hellre rött kött än vitt (kyckling, alltså) och jag föredrar absolut att fortsätta färga håret, även om det inte längre går mot rött. Inredningsmässigt är det däremot vitt som gäller. I alla nyanser.

Sommar eller vinter?
Båda årstiderna har väl sina fina sidor, men jag föredrar ändå sommaren – cykla till jobbet, solskensfyllda kvällar, sova i hängmattan och få gräva lite i jorden.

Skog eller hav?
Nu när jag bor i Örnsköldsvik borde jag väl svara hav, men för mig finns bara skog. Är man uppvuxen i de jämtländska skogarna sätter det sina spår. Jag älskar vårt hus av bland annat den anledningen att vi har skogen till granne på baksidan. Det må vara mörkare än om det hade varit helt öppet, men det ger mig en känsla av sinnesro att stå vid diskbänken och låta blicken försvinna ut mellan stammarna.

Vad gör dig ledsen?
När människor far illa.

Vad är det bästa du vet?
Oj. Snacka om dagsformsfråga. Just idag svarar jag att hitta en påse egna jordgubbar i frysen och att känna hur kroppen svarar på en fysisk övning på ett nytt sätt.

Sen är det egentligen tänkt att jag ska skicka den här vidare, men eftersom den har snurrat runt en del under den här tiden jag varit bloggfrånvarande passar jag på det och uppmanar istället den som vill att haka på.

Och tack än en gång till Johanna – det är så sjukt peppande att få en sån respons av en läsare och medbloggare. ♥

 
2 kommentarer

Publicerat av på 23 april, 2013 i Barajag

 

”Ninja Timmy och de stulna skratten” av Henrik Tamm

Om boken:

I staden Elyzandrium sträcker sig bambuskraporna mot en himmel fylld av ångdrivna luftballonger och andra märkliga maskiner. Nere på gatan trängs ytterligare ett miljontal fordon av olika slag. Och genom denna stad kånkar katten Timmy, minken Simon och grisarna Jasper och Kasper på en jättelik apelsinskalarmaskin, som de själva har uppfunnit och nu önskar sälja.

Och det blir början på ett actionfyllt äventyr.

För på sin färd möter de hela tiden barn som har förlorat sina skratt. Timmy och hans vänner bestämmer sig för att lösa gåtan med de stulna skratten. Som tur är får de hjälp av gamle Alfred och hans magiska leksaker, med vilka de förvandlas till ett gäng farliga, brottsbekämpande ninjor!

Ibland dyker de bara upp. De där böckerna som ser så oemotståndligt härliga ut att de bara måste få följa med mig hem en sväng. Henrik Tamms ”Ninja Timmy och de stulna skratten” är en sån bok. Även inuti är den full med vackra och tilltalande illustrationer (tusan också att jag lämnade tillbaka den innan jag tänkte på att fota insidan!) som på ett mycket fint sätt kompletterar texten.

Ninja Timmy är en föräldralös katt som bor tillsammans med sin vän minken Simon ovanför ett bageri. Tillsammans med grisbröderna Jasper och Kasper (som alltid kivas om resultatet av olika matematiska uträkningar) uppfinner de saker som de säljer till dem som behöver dem. En dag märker de att bagarens dotter inte kan skratta, och av bagaren får de veta att det varit så ända sen hon försvann en kväll och inte kom tillbaka förrän dagen efter. Hon minns inte själv vad som hänt, men när hon försöker skratta kommer det inga ljud. Snart upptäcker vännerna att det är fler barn som har drabbats, och det verkar som om någon faktiskt kidnappar barnen och stjäl deras skratt. Vem? Varför? Och visst borde det gå att stoppa den elakingen?

Jag bara älskar den här boken! Alla de personifierade djuren blandat med människor – bagaren och hans familj är till exempel människor – gör att det blir ett underbart äventyr i fantasin. Flera gånger under läsningen har jag stannat upp och önskat så att jag haft någon liten att läsa boken högt för, någon att dela det här äventyret med. (Jag försökte med P, men han verkade bara måttligt road.) Det är dessutom väldigt spännande och emellanåt lite lagom läskigt sådär, och jag är helt övertygad om att den skulle vara superbra som högläsningsbok.

Själv fick jag samma känsla av ”Ninja Timmy och de stulna skratten” som jag fick när jag som 10-12-åring läste ”Den oändliga historien”. Jag vet inte om jag kan ge en bok bättre betyg än så.

Ur boken:

Det blev tyst i rummet. Alfred betraktade den lilla gruppen. Simon såg på Timmy. Timmys blick landade på Jasper och Kasper. De båda bröderna såg i sin tur på Alfred. slutligen tog Timmy till orda igen.
”Jag tänker i alla fall inte sitta här som ett fån medan det här pågår. Jag kommer att slå tillbaka. Vår apelsinskalarmaskin är förmodligen borta för alltid, men det ska inte hindra mig från att stå upp för folk som kan vederfaras samma öde.”
Vännerna omkring honom nickade instämmande. Timmy var nöjd med hur han lyckats använda ordet ”vederfaras”. Det lät viktigt.

"Ninja Timmy och de stulna skratten" av Henrik Tamm

”Det första du måste göra är att hitta de magiska beståndsdelarna.”
”Beståndsdelarna?”
”Precis. Magi kommer inte från tomma luften, som du kanske förstår.”
Timmy hade aldrig tänkt på det förut, men det lät vettigt.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 april, 2013 i Barnböcker, Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: , ,

Smakebit på søndag – ”Tid att dö”

Söndag och dags för en smakebit igen. Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från ”Tid att dö” av Anne Cassidy, en ungdomsbok och den första i serien En mördares anteckningar. För fem år sen försvann Roses mamma och hennes sambo Brendan. Kvar blev Rose och styvbrorsan Joshua och en massa frågor. När så Rose blir vittne till ett brutalt knivmord blir hon mot sin vilja indragen i andra människors liv och göranden, och hon lovar skolkamraten Emma, den mördade killens tjej, att ställa upp när hon ska konfrontera en annan kille:

”Emma!” ropade hon.
Emmas lysande lila tröja bröt av mot rosornas ljusa färger, som en mörk fläck mot blombladens milda pasteller.
”Förlåt att jag är sen”, sa hon. ”Jag blev förhindrad.”
Så svängde stigen och hon hejdade sig tvärt.

"Tid att dö" av Anne Cassidy

 

Etiketter: , ,