RSS

Månadsarkiv: augusti 2013

”Älskaren” av Marguerite Duras

Från baksidan:

Låt mig också säga, jag är femton och ett halvt år gammal. Det är på en färja över Mekongfloden.

”Älskaren” av Marguerite Duras är en modern klassiker, och finns med på Lyrans lista som jag har tänkt beta av så sakteliga. Den utspelar sig i dåvarande Franska Indokina, idag Vietnam, på 30-talet. En ung flicka träffar en kinesisk affärsman på en färja, slår följe med honom och de båda inleder en relation. Han är nästan dubbelt så gammal som hon, och dessutom alltså kines, så varken hans eller hennes familj, framför allt hennes bröder, har något som helst överseende med det hela.

Det är en kort berättelse, men den är så fragmentariskt berättad att det tar ett bra tag innan den tar tag i mig. Jag har svårt att sätta ihop bilderna till en helhet, och förstår inte alls vad sidospåren med minnesbilder av modern och bröderna har att tillföra under läsningens gång.

Och ändå.

Ändå är det något med berättelsen som suger tag. Som drar mig med. Och det är inte berättelsen om älskaren, mannen från Cholen, och deras relation som man inte riktigt vet om den är kärlek eller bara en passion som bygger på det förbjudna. Det som suger tag är allt det andra. De små glimtarna av miljön, av djungeln, hettan och Floden. Att bit för bit läggs pusslet av familjen, med den våldsamme brodern, den rädde lillebrodern och mamman med sitt vansinne som kanske inte alls var något vansinne utan bara ett uttryck för att själv ha varit tvungen att anpassa sig till ett samhälle och en kultur som är så långt ifrån det Frankrike hon kommer från.

”Älskaren” utkom 1984, då var Marguerite Duras 70 år. Den ska ha självbiografiska drag, men i hur stor utsträckning har jag ingen aning om även om det verkligen känns som verkliga minnesbilder. Hon har skrivit om den kinesiske mannen i andra böcker, och jag blir inte så lite sugen på att läsa ”En fördämning mot Stilla havet” som också ska handla om samma saker som ”Älskaren”, men som Duras skrev medan modern levde.

Fler som läst är How Hollow Heart And Full, Bokomaten och I Elinas hylla. Det finns också ett avsnitt från P1s Klassikerrummet om ”Älskaren”.

"Älskaren" av Marguerite Duras

 
2 kommentarer

Publicerat av på 15 augusti, 2013 i Böcker & läsning, Bokrecensioner, Klassiker

 

Etiketter: , , ,

”Undret” av R. J. Palacio

Från baksidan:

August (Auggie) Pullman föds med ett missbildat ansikte. Ända fram till tioårsåldern har han undervisats hemma av sin mamma. När han sedan ska börja i en vanliga skola förstår han att mycket kommer att förändras. Hur ska Auggies klasskamrater reagera och hur ska han själv bemöta deras reaktioner? Hur ska han få dem att förstå att han är precis lika vanlig som de, bara med den skillnaden att han ser annorlunda ut?

Åh. Var ska jag börja?

Först och främst – ”Undret” är ingen tårdrypande tyck-synd-om-historia om en liten kille som vänder allt till solsken.

För det andra – som jag grät när jag läste denna bok vet jag inte när jag gjorde senast. Och det är klart att det går bra till slut. Men det förstnämnda gäller ändå.

En dag får Auggie höra sin mamma och pappa prata om att han borde börja i en vanlig skola. För honom kommer det som en blixt från en klar himmel. Han, som i hela sitt tioåriga liv har skrämt andra, både barn och vuxna, ska nu inte bara möta främmande människor, han ska umgås med dem, varje dag.

Fullständigt livrädd följer han med mamma till den nya skolan någon vecka innan skolstart för att träffa rektorn och se på skolan. Där dyker även tre andra barn upp som har blivit tillfrågade av rektorn att visa Auggie runt på skolan. Och det verkar gå bra. Självklart reagerar alla när de först får syn på Auggies ansikte, men det är han van vid. Men, jo, det går faktiskt bra.

Så kommer skolstarten, och med fjärilar i magen går Auggie till skolan. Hur ska det gå?

Som vuxen vet jag ju hur grymma barn (och vuxna med för den delen) kan vara, antingen med vilje eller bara av tanklöshet. Det är klart att jag följer med Auggie med lika många fjärilar i magen, jag är på helspänn och bara väntar på kommentarerna, försöker höra viskningarna bakom ryggen och får snabbt blinka bort det våta i ögonen för att ingen ska se.

Men det är inte enkelt.

Inte heller för dem som finns runt Auggie är det enkelt. Där finns Via, som i större delen av sitt liv har funnits där inte som Via utan som Auggies storasyster. För det är ju så. Ett handikapp, oavsett vilket, påverkar ju inte bara den som har det, utan alla i hens omgivning – föräldrar, kompisar, syskon och deras kompisar.

Genom boken får vi höra de olika rösterna, Auggies, Vias, klasskompisen, antagonisten, Vias kompisar, och hur de alla ser på och liksom rör sig runt Auggie som månen rör sig runt jorden. Hur det kan vara att stå bredvid och hur det kan kännas. Att även om man älskar någon av hela sitt hjärta kan det ändå finnas stunder när man faktiskt känner att man önskar att det vore på ett annat sätt. Även om man egentligen vet att det inte går. Hur hanterar man det? Som barn? Som ung? Som vuxen?

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om ”Undret”, men jag skulle aldrig kunna göra den rättvisa. Istället ska jag göra allt jag kan för att få föräldrar att läsa den högt med sina barn eller smyga in den på tonåringens rum. Jag kommer lobba för att den ska läsas högt i många klassrum och jag ska prata om den för alla vuxna som frågar efter ett boktips, oavsett om de har barn, barnbarn eller inte alls.

Och du. Läs den.

Andra som skrivit om R. J. Palacios ”Undret” är Bokboxen, Enligt O, Klogg och Bokugglan. Den finns även som ebok, och vill du läsa en inte riktigt lika hyllande recension, så hittar du den till exempel hos Bokhora. Fast jag tycker så klart att du ska läsa och döma själv, jag. 😉

Ett utdrag ur boken bjussade jag på i söndags.

"Undret" av R. J. Palacio

 

Etiketter: , , ,

”Coraline” av Neil Gaiman & P. Craig Russell

För tio år sedan kom ”Coraline” ut på svenska, och den har fått lite av en kultstatus sedan dess. Jag minns att jag läste den när jag timvikade på Arkenbiblioteket 2006 eller så och tyckte att den var lite sådär. Jag har aldrig använt den i bokpratssammanhang, och jag minns i ärlighetens namn inte särskilt mycket av handlingen.

För något år sedan kom en tecknad bearbetning av boken ut på svenska, där P. Craig Russell står för det grafiska. Och plötsligt var det en helt annan berättelse! Det händer ju massor i boken, grannarna, katten, den andra mamman och den andra pappan, trädgården… där finns hur mycket som helst, och det mesta minns jag ingenting av.

Bild ur "Coraline" i P. Craig Russells bearbetning

”Coraline” är ju en sjukt spännande berättelse! Hur kan jag ha missat det? Och varför jag har inte använt den i jobbet? Jag ska genast gå till bokpratsrummet och kolla om den fortfarande står där, och i så fall lovar jag mig själv att använda den nästa gång jag ska ha ett bokprat med en mellanstadieklass!

För fler bilder ur boken, gå till Epix sida om ”Coraline”.

 
 

Etiketter: , , , ,

”En sekund i taget” av Sofia Nordin

Från baksidan:

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

En kväll går världen under. Alla drabbas av feber och är döda inom bara någon timme. Hedvig kan bara i förtvivlan se sin familj gå under utan att kunna få tag i någon hjälp. Efteråt är allt tyst. Onaturligt tyst. Så tyst som det aldrig kan vara i en stad. Inga bilar, inga röster, ingenting.

Bara Hedvig.

”En sekund i taget” är Sofia Nordins senaste ungdomsbok. En feber slår till som snabbt och utan pardon dödar alla. Eller nästan alla. Hedvig är helt ensam kvar och måste leta sig ut från stan för att hitta mat, skydd och kanske, kanske någon fler överlevande. Hon tar sin tillflykt till en gård där det finns några djur och med hjälp av gårdens bibliotek lär hon sig överleva i en för henne helt ny värld.

För några år sedan läste jag ”Väggen”, en smått klassisk roman om en kvinna som blir fast innanför en osynlig vägg i de österrikiska alperna medan något på bara en sekund har dödat allt levande utanför. Jag vet inte varifrån Sofia Nordin har fått inspiration till ”En sekund i taget”, men jag får precis samma känsla när jag läser den som jag fick av ”Väggen”.

Det är ju så skrämmande att tänka sig att man är helt ensam kvar. Att ingen finns därute, att hela min framtid är ensamhet. I bästa fall. I värsta fall finns det faktiskt någon därute, någon som inte vill mig väl. Det är en känsla som Nordin lyckas mycket bra med att bygga upp. Många gånger stannar jag upp och funderar på hur jag skulle reagera om jag var i Hedvigs situation. Hon blir ju så vuxen. Vuxnare än jag känner mig.

Hon är bara tretton år, har precis börjat sjuan, och måste plötsligt försöka överleva helt på egen hand, och hon gör det på ett sätt som jag inte är säker på att jag skulle klara av. Ändå är det inget konstlat. Hedvig är bara en sån tjej som lyckas tänka rationellt, som kan vikta saker och prioritera. Som inte ger upp och sätter sig ner och gråter, utan som har bestämt sig för att överleva. Inte grotta ner sig i det som har hänt, utan överleva.

Samtidigt finns det så mycket annat där. Kommer hon aldrig att få känna en killes läppar i en öm kyss? Aldrig ha sex? Bli mamma? Känslor som rusar runt i kroppen och inte får något utlopp. Hedvig är helt enkelt en helt vanlig trettonåring i en väldigt ovanlig situation. Och det är trovärdigt. Läskigt trovärdigt.

Utdrag ur boken:

På whiteboarden står det ”Kom ihåg lappen om friluftsdag!” och ”Glosor, tisdag!”
Friluftsdag, glosor. Jag stirrar på orden, kan liksom inte riktigt komma ihåg vad de betyder. Jag blir arg på det där utropstecknen, på den glada, gröna färgen och bokstävernas runda form.
Jag reser mig så häftigt att stolen nästan välter, och går fram och suddar ut varenda bokstav. Tavlan ska vara helt ren och vit, som om ingenting någonsin har stått på den. När jag är klar är jag alldeles andfådd.
Vilken idiot jag är. Har jag inte viktigare saker för mig?
Men jag går inte och gör någon av det viktiga. Jag sätter mig på min plats igen. Namnlappen på stolsryggen är det enda som säger var jag hör hemma.
Fast mitt namn har väl blivit meningslöst nu. ”Hedvig” betyder ingenting längre.
Kanske kommer jag att glömma bort det. Om ingen någonsin kallar mig för det igen.
”Hedvig”, säger jag, men det blir bara en viskning. Rösten är hes och oanvänd. Jag harklar mig.
”Hedvig, Hedvig, Hedvig.”
Rösten är klarare, men vem är Hedvig? Hon är bara bokstäver, ljud, Vad ska jag med ett namn till när det bara är jag kvar?

Fler som läst ”En sekund i taget”  är En bok om dagen, BokhoraBokbild, BarnbokspratBoktjuven (som undersökt trovärdigheten i en del påståenden), Lingonhjärta och Bläddra! Bläddra! . Den är recenserad på Dagens bok och finns att låna som ebok.

"En sekund i taget" av Sofia Nordin

 
 

Etiketter: , ,

Smakebit på søndag – ”Undret”

En smakebit på søndagSmakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från R. J. Palacios ”Undret”, om tioårige August, eller Auggie som han kallas. Det är en helt underbar berättelse som alla barn och föräldrar (och andra vuxna med) borde få läsa och uppleva. Jag hade faktiskt så svårt att välja ut en liten del av texten att jag istället ger er hela det första kapitlet:

Jag vet att jag inte är någon vanlig tioårig unge. Jag menar, visst gör jag vanliga saker. Jag äter glass. Jag cyklar. Jag sparkar boll. Jag har en Xbox. Sådana saker gör mig vanlig. Skulle jag tro. Och jag känner mig vanlig. Inuti. Men jag vet att vanliga ungar inte får andra vanliga ungar på lekplatsen att skrikande rusa därifrån. Jag vet att vanliga ungar inte blir uttittade var de än går.
Om jag hittade en magisk lampa och fick önska mig en enda sak så, skulle jag önska att jag hade ett normalt ansikte, ett som folk över huvud taget inte lade märke till. Jag skulle önska att jag kunde vara ute och gå, utan att alla människor stirrade på mig och sedan låtsades som om de tittade åt ett annat håll. Så här tror jag att det är: Den enda anledningen till att jag inte är vanlig är att ingen annan tycker att jag är det.
Men numera har jag liksom själv vant mig vid hur jag ser ut. Jag kan konsten att låtsas som om jag inte ser vilka miner folk gör. Vi har allihopa blivit ganska bra på sådana saker, både jag, mamma, pappa och Via. Nej, det där tar jag tillbaka: Via är inte bra på det. Hon kan verkligen bli irriterad när folk är ohyfsade. Som en gång på lekplatsen till exempel, när några äldre ungar gav konstiga ljud ifrån såg. Jag vet inte ens riktigt vad det var för ljud för jag hörde dem inte själv, men Via hörde dem och hon började vråla åt de där ungarna. Sådan är hon. Jag är inte alls som hon.
Via tycker inte att jag är vanlig. Hon säger att hon gör det, men om jag hade varit vanlig, skulle hon inte ha känt ett så starkt behov av att beskydda mig. Och mamma och pappa tycker inte heller att jag är vanlig. De tycker jag är någonting alldeles speciellt. Jag tror att jag är den enda i hela världen som inser hur vanlig jag egentligen är.
Jag heter förresten August. Och jag tänker inte beskriva hur jag ser ut. Hur ni än tror att jag ser ut, så är verkligen antagligen värre.

"Undret" av R. J. Palacio

 
9 kommentarer

Publicerat av på 11 augusti, 2013 i Barnböcker, Böcker & läsning, Smakebit på søndag

 

Etiketter: , , ,

Bokbloggsjerka 9 – 12 augusti

BokbloggsjerkaHejhopp, nu är det bokbloggsjerka igen! Varje vecka ställer Annika en ny fråga att besvara, och när det är gjort är det bara att jerka (hoppa) runt bland de andra deltagarna för att få inspiration, diskutera eller få upp ögonen för något nytt. Det är ett superbra sätt att hitta nya bloggbekantskaper och nya författare att läsa. Det enda kravet är att du ska ha en bokblogg, och svara på veckans fråga som den här gången är:

Vi tar en enkel fråga den här veckan: vad läser du just nu?

Förra gången Annika ställde den frågan fick jag lite snopet erkänna att det var helt tomt på läsfronten. Jag, som oftast har minst tre böcker igång samtidigt, fick erkänna att jag inte hade en endaste liten novell på läsning.

Idag är det tack och lov annorlunda. Sommarstugeboken (som lever en tynande tillvaro på grund av att jag är så himla trött när jag går och lägger mig) är Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” om Olof Palme. Intressant och faktaspäckat, men den får inte riktigt den tid den förtjänar.

Ljudboken är Jonas Moströms ”Storsjöodjuret” om Sundsvallspolisen Johan Axberg och hans kollegor. Den här gången är det en serie mord och mordförsök som verkar hänga ihop med det nyöppnade Odjurscentret i Östersund. (Som född och uppvuxen i Jämtland har jag självklart en åsikt om Storsjöodjuret. Och herregud vad jag strösslade med smilies! Förlåt!! *skämsrodnar*)

Sommarföljetongen i Örnsköldsviks Allehanda, den lokala morgontidningen, är ”Populisten”, före detta justitieminister Thomas Bodströms senaste alster. Ingen höjdare direkt, men eftersom jag fortfarande är ledig läser jag den på morgonen.

Den sista boken jag har igång är ”Jonathan Strange & Mr Norrell”, som är en lååååång bok med maaaasssssor av sidor till brädden fylld med yttepyttebokstäver. Det går med andra ord lite långsamt även det, och därför brukar jag sticka emellan med en barn- eller ungdomsbok emellanåt, men just nu har jag precis avslutat en och inte påbörjat någon ny, så därför är det här det hela!

 
12 kommentarer

Publicerat av på 10 augusti, 2013 i Böcker & läsning, Bokbloggsjerka

 

”Pojken som svävade” av John Boyne

Från baksidan av boken:

Herr och fru Brocket ser ner på alla som är annorlunda eller konstiga. Men i samma stund som deras tredje barn, Barnaby, kommer till världen står det klart att han är allt annat än vanlig. Till sina föräldrars förskräckelse och skam utmanar Barnaby Brocket tyngdlagen – han svävar.

”Pojkens som svävade” är en bok för det som vi inom biblioteksvärlden kallar mellanåldern, alltså en bok för barn som är 9-12 år.

Barnaby är inte så lite annorlunda mot andra barn – han kan inte hålla sig nere på jorden mer än ett par sekunder innan han lättar och börjar sväva uppåt. För att han inte ska slå sig spikar hans pappa upp tjocka madrasser i taket, och för att han ska få lite sol på sig knyter hans mamma fast honom i tvättlinan på bakgården. För hans föräldrar är inte särskilt förtjusta i Barnabys egenhet, och mer än en gång bråkar de på honom om att han ska sluta upp med de där dumheterna.

Barnabys föräldrar är nämligen livrädda för att inte vara normala, och att få en son som svävar tillhör ju verkligen inte det normala, eller hur? För att hans ska kunna gå i skolan fixar de en ryggsäck åt honom som de lastar sand i så den blir tillräckligt tung för att hålla honom på jorden.

Men när Barnaby har fräckheten att komma med på TV och till på köpet svävar uppåt framför kamerorna känner de båda föräldrarna att de fått nog. Tillsammans smider de en plan som ska göra deras familj till en normal familj igen.

Det är också en plan som skickar Barnaby ut på ett helt enastående äventyr.

”Pojken som svävade” är en smårolig berättelse om en pojke som inte är som andra. Under sitt äventyr träffar han flera olika människor som alla har något som avviker från det normala. Men vad är normalt egentligen?Boyne utmanar oss att tänka till och begrunda vad som egentligen är normalt och inte på ett roligt, lite skruvat sätt. Jag tänker mig att berättartekniken är lite som i en bok av Roald Dahl, men – och här åker skämskudden fram – eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte.

Boken borde vara perfekt att läsa högt med sina barn, för jag har svårt att tro att så många barn självmant skulle låna den. Varför är den ens barnklassad? Är det bara för att Barnaby är åtta år? ”Pojken i randig pyjamas” klassades som ungdomsbok, och det tycker jag ”Pojken som svävade” också borde vara. Den är på intet sätt enklare än Pyjamaspojken, och på samma sätt som i den finns det mycket att diskutera i ”Pojken som svävade”.

Ja, just det ja. Titeln. Förlaget har gett den titeln ”Pojken som svävade”, fast den i original heter ”The terrible ting that happened to Barnaby Brocket”. Att man ska förstå att den liksom hör ihop med Boynes ”Pojken i randig pyjamas” (”The boy in the striped pyjamas”) och ”Pojken som sprang bort” (”Noah Barleywater runs away”) är mer än önskvärt tydligt. Men varför!!???!! Det ger mig inga bra vibbar, det där. Det känns som att man från förlagets sida inte riktigt litar på att namnet John Boyne skulle sälja så man rider på vågen efter Pyjamaspojken. Och det är ju alltid bra, eller hur? Jag menar, visst minns vi alla ”Tjejen som…” och ”Ett päron till farsa…”-filmer? Nä, det är ett lågvattenmärke att inte tro sina läsare om mer än så, tycker jag.

Men boken är bra. Jag gillar den, men skulle gärna testa den på målgruppen. Planen är att sälja in den på Soppsällskapet nästa gång, eftersom ett par tre av tjejerna brukar läsa högt med sina barn, som dessutom är i rätt målgrupp.

Utdrag ur boken:

Den brittiske ministern petade sin franske kollega i bröstet och sa: ”Allt det här är ditt fel, Luc”, men den japanske ministern tolererade inte den sortens trakasserier och smög sig bakom honom för att ge honom ett kalsongryck.

Andra som skrivit om ”Pojken som svävade” är Boktjuven och Carolina läser.

"Pojken som svävade" av John Boyne

 
1 kommentar

Publicerat av på 9 augusti, 2013 i Barnböcker, Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: , ,