RSS

Kategoriarkiv: Betraktelser

”Gilla ‘Hata horan'” av Johanna Nilsson

Om boken:

Jonna och Gloria är 15 år och bästisar. De är inte särskilt populära, men inte heller mobbade. Men så hänger de med på en luciafest och får dansa med Robin, skolans snyggaste, coolaste kille. Han verkar tycka att de är helt okej, till och med söta. Det är nästan för bra för att vara sant.
Det är det också. Det börjar skrivas elaka kommentarer på Glorias blogg och på Facebook bildas en Hata horan-grupp. Gloria mår så dåligt att hon börjar skära sig igen. Jonna måste göra något. Gloria får inte råka mer illa ut. Hon bestämmer sig för att ge igen med samma mynt, för på nätet kan vad som helst hända.
Vem är hora nu då?

”Gilla ‘Hata horan'” har jag hört mycket om, bland annat av svärmor (som är högstadielärare) som har läst den med sina elever där de alla var överens om att det var en bra och nödvändig bok. Och det är det.

Jonna och Gloria är inte mobbade men heller inte riktigt med. För att få snygg-Robin att acceptera hennes vänförfrågan på facebook skickar Gloria bilder på sina bröst till honom. Han lovar så klart att inte visa bilderna för någon annan. På en fest går han ett steg längre, kräver mer av Gloria för att inte sprida bilderna vidare, och hon gör honom motvilligt till viljes. Efteråt är Gloria inte längre den glada obekymrade tjej hon var innan, och bilderna, ja, de visar Robin ändå glatt för alla som vill se.

En angelägen och viktig bok, som sagt. Medan jag läser får jag flashar från Instagrammålet, men också från trådar på flashback och facebookgrupper som ”Vi som är rädda för tjejen i Apoliva-reklamen”. För det är ju det som är grejen. Det är så enkelt att säga att det är facebooks fel, det är instagrams fel och någon måste ta ansvar – men någon, det är du och jag. Det är så enkelt att bara klicka ”Gilla” och sen gå vidare, att inte lägga någon större värdering i det. Men stanna upp lite. Titta på facebookgruppen om Apoliva-tjejen. Om det var du – hur skulle det kännas om 27 000 svenskar gillade den gruppen om det var ditt ansikte på bilden? Om det var 2700? 270? 27? 2? Om någon endaste människa hade lagt ner tid och möda på att faktiskt skapa den gruppen, och en endaste annan skulle gilla det initiativet?

Om det handlade om mig vet jag att jag skulle känna en stor klump i magen. Jag skulle försöka skaka det av mig, skratta lite och låtsas att det inte berörde. Men inuti. En klump, ett svart hål.

Men det handlar inte bara om att tanklöst sprida åsikter vidare, åsikter som jag (eller du?) egentligen inte står för. Det handlar också om ren jävla feghet. Det är så enkelt att gömma sig bakom en påhittad fasad och tycka en massa, och hur fegt och lågt jag än tycker att det är finns det tusentals svenskar som gör det varje dag. Gömmer sig och öser ur sig galla anonymt, för att de inte törs stå för sina åsikter. Men kan jag inte stå för det, då ska jag heller inte säga det. Det är så jävla fegt. Och om jag som vuxen gömmer mig bakom påhittade namn och fejkade bilder, vad lär jag de barn och unga som finns runt omkring mig? Att det är okej att såra och kränka så länge det inte kan spåras tillbaka till dig? Det är inte ett samhälle jag vill vara en del av.

Jag säger inte att jag är fri från skuld och aldrig har gjort fel. Att jag aldrig sårat eller fällt en kommentar som gjort ont. Klart jag har. Jag kommer att göra det många gånger till. Det är bara mänskligt. Men det jag inte gjort och inte kommer att göra, det är att medvetet såra eller kränka någon – varken på nätet eller i verkliga livet.

Ur Johanna Nilssons efterord:

En debatt om mobbning på internet blossade upp. Vad ska vi göra? undrade de vuxna. Hur ska vi kunna skydda våra unga?
Men är de vuxna särskilt mycket bättre?
Hade inte den här boken lika gärna kunnat utspela sig på en arbetsplats?
Jo, det tror jag.
Överallt: utfrysning, bortvända ryggar, tissel och tassel, fniss, glåpord, sparkar, slag, hatkommentater på nätet.
Överallt: det kan upphöra, du kan få det att upphöra, jag, vi.

"Gilla 'Hata horan'" av Johanna Nilsson

Och tillbaka till boken – otroligt bra jobbat Johanna! Det enda jag egentligen har att invända mot är Robins orsak, eller vad jag ska kalla det för. Den hade inte behövts. Jag tror hans berättelse har kunnat stå på egna ben ändå. Nu blir det nästan som ett sätta att urskuldra honom, och det är inte så enkelt att det alltid finns en tydlig anledning.

Annonser
 

Etiketter: , ,

Loppisfynd

Jag älskar fina loppisar, och den som mamma och de andra där hemma-hemma har ordnat de senaste somrarna är verkligen en pärla – rent och snyggt, fina saker och billigt. Ett par sommarskor, en sommarduk med tillhörande kökshanddukar från Malin Westberg, en sommarbok och en ring från Snö för 65 spänn är liksom helt okej.

20130714-115802.jpg

Och anledningen till att det bara blev en bok är inte att jag inte hittade fler jag ville ha, utan att jag hade sagt till mig själv att inte köpa böcker baraföratt, utan bara om jag verkligen, verkligen har tänkt läsa dem. Och där platsade Anna Fredrikssons ”Sommarhuset” perfekt! Någon som har läst den?

 
1 kommentar

Publicerat av på 14 juli, 2013 i Barajag, Betraktelser, Bilder, Hemmahem, Prylar

 

Nu är boken snart död (igen)

I alla fall om vi ska tro den senaste Sifo-undersökningen inom ämnet. 38 procent av de tillfrågade tror att surfplattan är det format vi helst läser på om tio år. 18 procent tror att vi är där redan om fem år.

När jag läser artikeln från IDG är det tre saker jag spontant tänker på.

Först och främst: boken har dött så många gånger sedan början av förra seklet att det känns lite som Peter och vargen att säga att surfplattan kommer ersätta pappersboken. Först kom radion – läsandet av böcker kommer upphöra! Sen filmen – snart kommer ingen att läsa böcker! TV, TV-spel, VHS, datorer… ja, ni förstår vad jag menar. Trots alla tekniska utvecklingar har boken och papperet fortfarande ett stark fäste.

För det andra: om vi väljer att läsa, men i ett annat format, dödar vi verkligen boken då? Är det inte bara en naturlig utveckling? Bara för att vi inte har gråa bakelittelefoner på en särskild bänk i hallen betyder ju inte det att vi inte kommunicerar via telefoner, eller hur? Okej, papperet kanske försvinner. Men om det försvinner rent fysiskt samtidigt som läsandet ändå ökar, då kan jag som bibliotekarie inte annat än jubla.

För det tredje: i våras sa jag upp min tidningsprenumeration. Istället tog jag en e-tidningsprenumeration, och numera sitter jag med surfplattan när jag äter frukost. Det har jag gjort av praktiska skäl, sommaren är ofta en tid när det blir vingel med post och dagstidning för oss med eftersändning och återdatum, och någonstans blir det alltid fel. Nu behöver jag inte oroa mig för att brevlådan blir full när vi är borta, jag har alltid tidningen i handen till kaffet och, nästan bäst av allt, även om det blåser kan jag i lugn och ro läsa utan att behöva sätta fast alla hörn och försöka fånga tidningen när jag ska bläddra.

2013-07-11 11.29.57

Och för det fjärde (som jag kom på nu när jag skrivit det ovanstående): jag hörde på radion häromdagen att vi går mer och mer mot att ha tillgång till tjänster och produkter istället för att äga dem själva. Spotify är ett exempel, att vi köper tillgången till musik snarare än faktiska CD-skivor eller mp3-filer. Det är ju lite samma med digitala böcker, tidskrifter och noveller – istället för att låsa oss till de fysiska exemplaren ser vi alltmer till att vi har tillgång till ett större utbud, via bibliotekets e-böcker, Ztory, Storytel eller Novellix, bara för att nämna några.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är spännande och att det inte finns någon som helst anledning att vara rädd och försöka bromsa. Våga prova istället!

 
 

Marshimmel

Dagarna känns så långa nu att man glömt hur mörka, grå och eländiga de var i november. Ljuset letar sig in genom alla fönster, sätter fokus på stänket från diskbänken och jag börjar drömma om krokusar, påskliljor och takdropp.

Här i Örnsköldsvik är det ännu långt borta, det är bara så precis att räcket på uteplatsen har tinat fram ur snön (jo, det har varit helt gömt där under) och det är mellan -15 och -20 när vi kliver upp på morgonen.

Men eftermiddagarna! Att kunna gå hem från jobbet i sällskap med en bra ljudbok (den bästa, faktiskt) och samtidigt kunna kisa mot solen och tanka energi, det är helt fantastiskt.

Och himlen! Att den bara kan vara så blå!

Ö-viksfjärden

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 mars, 2013 i Barajag, Betraktelser, Bilder

 

Sweet lördag

Just nu är jag en helt värdelös bokbloggare. Jag hinner knappt läsa något, och eftersom tankarna snurrar kring en massa roliga jobbsaker har jag inte tålamod att boklyssna, inte ens på Ove. På jobbet får jag dessutom utlopp för all webbhantering jag kan önska, så jag har inte ens saknat bloggandet särskilt mycket.

Men nu är det lördag, jag har tre bokrecensioner att skriva och nästan en hel veckas bokbloggarfeeds att läsa genom.

Underbara lördag! 🙂

Theme of the day:


Jag fuskar lite och lägger in inläggen bakåt i tiden, shame on me… 😉

 
3 kommentarer

Publicerat av på 23 februari, 2013 i Barajag, Böcker & läsning, Betraktelser, Bloggning, Jobbet

 

2012 års bloggsammanfattning

WordPress skickar varje nyår ut en liten sammanfattning av året som gått, och ett par roliga saker hittade jag där:

17000 visningar hade jag. 17000! Det är ju hur mycket som helst! Det är jag grymt glad över! Tack! Bloggkärlek till alla er som besökt mig! Mitt första nyårslöfte blir att fortsätta vara en del av bokbloggarvärlden, att läsa både böcker och bokbloggar, att fundera och diskutera tillsammans med er och på så sätt även i framtiden utveckla mig själv och min läsning.

Den dag jag hade absolut flest besökare var 1 april, när jag skrev inlägget ”Allt har sin tid och snart är tid för något nytt”. Förlåt än en gång, alla nära och kära som jag lyckades lura så. Mitt andra nyårslöfte blir att inte luras om att jag ska flytta igen. (Även om alla fina och snälla kommentarer både här på bloggen och på facebook värmde.) 😉

Bland mina topp fem mest besökta inlägg är nästan alla bokrecensioner. Det enda inlägget som inte är en bokrecension handlar om den där utmaningen ”Femton böcker” som jag snodde av en fotograferande vän och gjorde om så den passade bokhyllan. Kul! Mitt tredje nyårslöfte blir därför att fortsätta hänga på utmaningar i bokbloggarsfären, och kanske komma med en egen igen.

De absolut flesta av mina besökare kom från Adlibris, och jag hoppas verkligen att de i mina bokrecensioner hittat det de sökte. För även om jag i grund och botten bloggar om böcker för mitt eget höga nöjes skull, vill jag naturligtvis sprida läslust och läsglädje, och mitt fjärde nyårslöfte blir därför att fortsätta läsa så mycket jag bara kan och hinner och att dela mina läsupplevelser med er.

En del av mina besökare kom direkt från olika sökmotorer, framför allt google, och den sökfras som flest använt innan de klickat sig in hos mig är ”zlatan ibrahimovic muskler”, tätt följt av ”zlatan muskler”. Här kan jag inte annat än be om ursäkt för att jag vilselett så många eftersom man inte alls ser några muskler i min bokrecension, och istället komma med tipset om att bildgoogla sökfraserna ovan istället. Vilket också leder mig in på mitt femte och sista nyårslöfte – att googla mer, att söka mer och att länka vidare betydligt mer från mina bokrecensioner under 2013.

Gott nytt år!

Zlatan i bar överkropp

 
3 kommentarer

Publicerat av på 1 januari, 2013 i Barajag, Betraktelser, Bloggning

 

Tack för läslusten, Niklas!

Ibland tror jag att jag vet hur min hjärna fungerar. Men bara ibland. Oftast har jag ingen aning, och jag skulle sjukt gärna hitta den där lilla luckan som går till insidan av mitt huvud. Fast det är klart, jag skulle säkert inte gå in.

I alla fall.

I går fredag softade vi som vanligt i soffan, maken O och jag. (Ni som liksom jag är födda på 70-talet vet att det är en omskrivning för ”tävlade mot Cecilia och Hoa Hoa”, ni andra kan väl fortsätta tro att vi såg en av de senaste hollywoodfilmerna.) Så kom det där musikprogrammet. Ni vet, med Niklas Strömstedt. Och det är nu det fascinerande med hjärnan börjar.

Innan ens vinjetten var slut hade vi bytt kanal och var i sydamerika någonstans. Allt fri och fröjd. Tills jag går och lägger mig. Då dyker den upp. Bilden av mig själv som tonåring, i jeans med hög midja, collegetröja och med freestylen lite halvcoolt fastspänd i linningen. Jag kan till och med se busstationen på Gustav III:s torg i Östersund framför mig, där man satt och hängde innan bussen hem körde fram.

Och i freestylen, japp, där är han. Niklas. Jag somnar alltså nynnandes på ”… körde på en fågel och begravde den…”

Nu på lördag morgon söker jag upp Strömstedt på Spotify, men känner att, nä, det är inte det jag vill höra just nu. Men känslan sitter kvar och helt plötsligt sitter jag och addar spår på spår med tonårsminnen. Låtar som fanns med på olika blandband och som jag lyssnade på om och om igen, oftast i freestylen, och jag kan fortfarande nästan alla texter. Kul.

Senare går jag och hämtar boken jag har tänkt läsa och det är då jag ser den. ”Varma kroppar”. Och vet att det bara är helrätt just nu. Självklart ska jag läsa en bok om zombies!

Jag känner på mig att mina fyrtio dagar och fyrtio nätter av lästorka är över på riktigt nu.

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 december, 2012 i Barajag, Böcker & läsning, Betraktelser