RSS

Kategoriarkiv: Barnböcker

”Undret” av R. J. Palacio

Från baksidan:

August (Auggie) Pullman föds med ett missbildat ansikte. Ända fram till tioårsåldern har han undervisats hemma av sin mamma. När han sedan ska börja i en vanliga skola förstår han att mycket kommer att förändras. Hur ska Auggies klasskamrater reagera och hur ska han själv bemöta deras reaktioner? Hur ska han få dem att förstå att han är precis lika vanlig som de, bara med den skillnaden att han ser annorlunda ut?

Åh. Var ska jag börja?

Först och främst – ”Undret” är ingen tårdrypande tyck-synd-om-historia om en liten kille som vänder allt till solsken.

För det andra – som jag grät när jag läste denna bok vet jag inte när jag gjorde senast. Och det är klart att det går bra till slut. Men det förstnämnda gäller ändå.

En dag får Auggie höra sin mamma och pappa prata om att han borde börja i en vanlig skola. För honom kommer det som en blixt från en klar himmel. Han, som i hela sitt tioåriga liv har skrämt andra, både barn och vuxna, ska nu inte bara möta främmande människor, han ska umgås med dem, varje dag.

Fullständigt livrädd följer han med mamma till den nya skolan någon vecka innan skolstart för att träffa rektorn och se på skolan. Där dyker även tre andra barn upp som har blivit tillfrågade av rektorn att visa Auggie runt på skolan. Och det verkar gå bra. Självklart reagerar alla när de först får syn på Auggies ansikte, men det är han van vid. Men, jo, det går faktiskt bra.

Så kommer skolstarten, och med fjärilar i magen går Auggie till skolan. Hur ska det gå?

Som vuxen vet jag ju hur grymma barn (och vuxna med för den delen) kan vara, antingen med vilje eller bara av tanklöshet. Det är klart att jag följer med Auggie med lika många fjärilar i magen, jag är på helspänn och bara väntar på kommentarerna, försöker höra viskningarna bakom ryggen och får snabbt blinka bort det våta i ögonen för att ingen ska se.

Men det är inte enkelt.

Inte heller för dem som finns runt Auggie är det enkelt. Där finns Via, som i större delen av sitt liv har funnits där inte som Via utan som Auggies storasyster. För det är ju så. Ett handikapp, oavsett vilket, påverkar ju inte bara den som har det, utan alla i hens omgivning – föräldrar, kompisar, syskon och deras kompisar.

Genom boken får vi höra de olika rösterna, Auggies, Vias, klasskompisen, antagonisten, Vias kompisar, och hur de alla ser på och liksom rör sig runt Auggie som månen rör sig runt jorden. Hur det kan vara att stå bredvid och hur det kan kännas. Att även om man älskar någon av hela sitt hjärta kan det ändå finnas stunder när man faktiskt känner att man önskar att det vore på ett annat sätt. Även om man egentligen vet att det inte går. Hur hanterar man det? Som barn? Som ung? Som vuxen?

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om ”Undret”, men jag skulle aldrig kunna göra den rättvisa. Istället ska jag göra allt jag kan för att få föräldrar att läsa den högt med sina barn eller smyga in den på tonåringens rum. Jag kommer lobba för att den ska läsas högt i många klassrum och jag ska prata om den för alla vuxna som frågar efter ett boktips, oavsett om de har barn, barnbarn eller inte alls.

Och du. Läs den.

Andra som skrivit om R. J. Palacios ”Undret” är Bokboxen, Enligt O, Klogg och Bokugglan. Den finns även som ebok, och vill du läsa en inte riktigt lika hyllande recension, så hittar du den till exempel hos Bokhora. Fast jag tycker så klart att du ska läsa och döma själv, jag. 😉

Ett utdrag ur boken bjussade jag på i söndags.

"Undret" av R. J. Palacio

 

Etiketter: , , ,

”Coraline” av Neil Gaiman & P. Craig Russell

För tio år sedan kom ”Coraline” ut på svenska, och den har fått lite av en kultstatus sedan dess. Jag minns att jag läste den när jag timvikade på Arkenbiblioteket 2006 eller så och tyckte att den var lite sådär. Jag har aldrig använt den i bokpratssammanhang, och jag minns i ärlighetens namn inte särskilt mycket av handlingen.

För något år sedan kom en tecknad bearbetning av boken ut på svenska, där P. Craig Russell står för det grafiska. Och plötsligt var det en helt annan berättelse! Det händer ju massor i boken, grannarna, katten, den andra mamman och den andra pappan, trädgården… där finns hur mycket som helst, och det mesta minns jag ingenting av.

Bild ur "Coraline" i P. Craig Russells bearbetning

”Coraline” är ju en sjukt spännande berättelse! Hur kan jag ha missat det? Och varför jag har inte använt den i jobbet? Jag ska genast gå till bokpratsrummet och kolla om den fortfarande står där, och i så fall lovar jag mig själv att använda den nästa gång jag ska ha ett bokprat med en mellanstadieklass!

För fler bilder ur boken, gå till Epix sida om ”Coraline”.

 
 

Etiketter: , , , ,

Smakebit på søndag – ”Undret”

En smakebit på søndagSmakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från R. J. Palacios ”Undret”, om tioårige August, eller Auggie som han kallas. Det är en helt underbar berättelse som alla barn och föräldrar (och andra vuxna med) borde få läsa och uppleva. Jag hade faktiskt så svårt att välja ut en liten del av texten att jag istället ger er hela det första kapitlet:

Jag vet att jag inte är någon vanlig tioårig unge. Jag menar, visst gör jag vanliga saker. Jag äter glass. Jag cyklar. Jag sparkar boll. Jag har en Xbox. Sådana saker gör mig vanlig. Skulle jag tro. Och jag känner mig vanlig. Inuti. Men jag vet att vanliga ungar inte får andra vanliga ungar på lekplatsen att skrikande rusa därifrån. Jag vet att vanliga ungar inte blir uttittade var de än går.
Om jag hittade en magisk lampa och fick önska mig en enda sak så, skulle jag önska att jag hade ett normalt ansikte, ett som folk över huvud taget inte lade märke till. Jag skulle önska att jag kunde vara ute och gå, utan att alla människor stirrade på mig och sedan låtsades som om de tittade åt ett annat håll. Så här tror jag att det är: Den enda anledningen till att jag inte är vanlig är att ingen annan tycker att jag är det.
Men numera har jag liksom själv vant mig vid hur jag ser ut. Jag kan konsten att låtsas som om jag inte ser vilka miner folk gör. Vi har allihopa blivit ganska bra på sådana saker, både jag, mamma, pappa och Via. Nej, det där tar jag tillbaka: Via är inte bra på det. Hon kan verkligen bli irriterad när folk är ohyfsade. Som en gång på lekplatsen till exempel, när några äldre ungar gav konstiga ljud ifrån såg. Jag vet inte ens riktigt vad det var för ljud för jag hörde dem inte själv, men Via hörde dem och hon började vråla åt de där ungarna. Sådan är hon. Jag är inte alls som hon.
Via tycker inte att jag är vanlig. Hon säger att hon gör det, men om jag hade varit vanlig, skulle hon inte ha känt ett så starkt behov av att beskydda mig. Och mamma och pappa tycker inte heller att jag är vanlig. De tycker jag är någonting alldeles speciellt. Jag tror att jag är den enda i hela världen som inser hur vanlig jag egentligen är.
Jag heter förresten August. Och jag tänker inte beskriva hur jag ser ut. Hur ni än tror att jag ser ut, så är verkligen antagligen värre.

"Undret" av R. J. Palacio

 
9 kommentarer

Publicerat av på 11 augusti, 2013 i Barnböcker, Böcker & läsning, Smakebit på søndag

 

Etiketter: , , ,

”Pojken som svävade” av John Boyne

Från baksidan av boken:

Herr och fru Brocket ser ner på alla som är annorlunda eller konstiga. Men i samma stund som deras tredje barn, Barnaby, kommer till världen står det klart att han är allt annat än vanlig. Till sina föräldrars förskräckelse och skam utmanar Barnaby Brocket tyngdlagen – han svävar.

”Pojkens som svävade” är en bok för det som vi inom biblioteksvärlden kallar mellanåldern, alltså en bok för barn som är 9-12 år.

Barnaby är inte så lite annorlunda mot andra barn – han kan inte hålla sig nere på jorden mer än ett par sekunder innan han lättar och börjar sväva uppåt. För att han inte ska slå sig spikar hans pappa upp tjocka madrasser i taket, och för att han ska få lite sol på sig knyter hans mamma fast honom i tvättlinan på bakgården. För hans föräldrar är inte särskilt förtjusta i Barnabys egenhet, och mer än en gång bråkar de på honom om att han ska sluta upp med de där dumheterna.

Barnabys föräldrar är nämligen livrädda för att inte vara normala, och att få en son som svävar tillhör ju verkligen inte det normala, eller hur? För att hans ska kunna gå i skolan fixar de en ryggsäck åt honom som de lastar sand i så den blir tillräckligt tung för att hålla honom på jorden.

Men när Barnaby har fräckheten att komma med på TV och till på köpet svävar uppåt framför kamerorna känner de båda föräldrarna att de fått nog. Tillsammans smider de en plan som ska göra deras familj till en normal familj igen.

Det är också en plan som skickar Barnaby ut på ett helt enastående äventyr.

”Pojken som svävade” är en smårolig berättelse om en pojke som inte är som andra. Under sitt äventyr träffar han flera olika människor som alla har något som avviker från det normala. Men vad är normalt egentligen?Boyne utmanar oss att tänka till och begrunda vad som egentligen är normalt och inte på ett roligt, lite skruvat sätt. Jag tänker mig att berättartekniken är lite som i en bok av Roald Dahl, men – och här åker skämskudden fram – eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte.

Boken borde vara perfekt att läsa högt med sina barn, för jag har svårt att tro att så många barn självmant skulle låna den. Varför är den ens barnklassad? Är det bara för att Barnaby är åtta år? ”Pojken i randig pyjamas” klassades som ungdomsbok, och det tycker jag ”Pojken som svävade” också borde vara. Den är på intet sätt enklare än Pyjamaspojken, och på samma sätt som i den finns det mycket att diskutera i ”Pojken som svävade”.

Ja, just det ja. Titeln. Förlaget har gett den titeln ”Pojken som svävade”, fast den i original heter ”The terrible ting that happened to Barnaby Brocket”. Att man ska förstå att den liksom hör ihop med Boynes ”Pojken i randig pyjamas” (”The boy in the striped pyjamas”) och ”Pojken som sprang bort” (”Noah Barleywater runs away”) är mer än önskvärt tydligt. Men varför!!???!! Det ger mig inga bra vibbar, det där. Det känns som att man från förlagets sida inte riktigt litar på att namnet John Boyne skulle sälja så man rider på vågen efter Pyjamaspojken. Och det är ju alltid bra, eller hur? Jag menar, visst minns vi alla ”Tjejen som…” och ”Ett päron till farsa…”-filmer? Nä, det är ett lågvattenmärke att inte tro sina läsare om mer än så, tycker jag.

Men boken är bra. Jag gillar den, men skulle gärna testa den på målgruppen. Planen är att sälja in den på Soppsällskapet nästa gång, eftersom ett par tre av tjejerna brukar läsa högt med sina barn, som dessutom är i rätt målgrupp.

Utdrag ur boken:

Den brittiske ministern petade sin franske kollega i bröstet och sa: ”Allt det här är ditt fel, Luc”, men den japanske ministern tolererade inte den sortens trakasserier och smög sig bakom honom för att ge honom ett kalsongryck.

Andra som skrivit om ”Pojken som svävade” är Boktjuven och Carolina läser.

"Pojken som svävade" av John Boyne

 
1 kommentar

Publicerat av på 9 augusti, 2013 i Barnböcker, Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: , ,

Smakebit på søndag – ”Jag är Love”

En smakebit på søndagSmakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från Mårten Melins ”Jag är Love”, en bok jag blev sugen på när jag i vintras läste ”Förvandlad”. Precis som i den är det en kille, Love, som har krafter utöver de vanliga och hamnar på Monsterskolan. Där träffar han andra barn som inte är helt vanliga, bland annat Hella som tar med honom hem så han får träffa hennes pappa en dag:

Någon kom gående längre bort i allén. Var det han? Jag såg inte så bra, eldsflammorna gjorde det svårt att se. Men gå? Borde han inte flyga eller något? Med fladdermusvingar? Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tittade på Hella. Hon stoppade snabbt ner sitt kors innanför t-shirten. Hon nickade åt mig att jag skulle göra likadant. Jag lydde genast.
”Varför vill Djävulen att hans dotter ska gå på Skogsbingelskolan? frågade jag.
”Det är inte han som vill”, sa hon. ”Det är mamma. Pappa tjafsar inte med henne i onödan.”
”Är hon också härifrån?”
”Nej”, sa Hella med blicken på den som kom emot oss. ”Hon är från Östersund.”

"Jag är Love" av Mårten Melin

 

Etiketter: , , ,

”Hårdkokta fakta om ägg” av Lena Sjöberg

Från baksidan:

Har du någon gång undrat över hur kyckligen kan andas inuti äggskalet? Är det möjligt att få ett hönsägg att studsa? Och visste du att forskare har hittat ägg i rymden och att det finns djur som lägger fyrkantiga ägg?

”Hårdkokta fakta om ägg” är en smått fantastisk bok om ägg. I kortfattade och enkla textrutor får vi alla möjliga fakta om olika ägg, om människors, hönors och dinosauriers, och hur ägg utvecklas på olika sätt beroende på vems ägg det är.

Vi får fakta om den största ägghelgen på året, och vi får veta varifrån påskharen kommer, vad ett fabregéägg är, hur man vet om ett ägg är gammalt eller färskt och, framför allt, vad som kom först – hönan eller ägget? Där finns också olika klokskaper som innehåller ägg, som till exempel ett mycket fint ordspråk från Indien: Oavsett om stenen slår mot ägget, eller ägget mot stenen, är det ägget som går i bitar.

Och visst är det fint med en faktabok som får även mig som vuxen att känna på ett ägg med tungspetsen, försöka krossa det med bara fingrarna och önska att jag hade ättika hemma så jag kunde testa om det verkligen går att studsa ett rått ägg…

"Hårdkokta fakta om ägg" av Lena Sjöberg

 

Etiketter: ,

”Ninja Timmy och de stulna skratten” av Henrik Tamm

Om boken:

I staden Elyzandrium sträcker sig bambuskraporna mot en himmel fylld av ångdrivna luftballonger och andra märkliga maskiner. Nere på gatan trängs ytterligare ett miljontal fordon av olika slag. Och genom denna stad kånkar katten Timmy, minken Simon och grisarna Jasper och Kasper på en jättelik apelsinskalarmaskin, som de själva har uppfunnit och nu önskar sälja.

Och det blir början på ett actionfyllt äventyr.

För på sin färd möter de hela tiden barn som har förlorat sina skratt. Timmy och hans vänner bestämmer sig för att lösa gåtan med de stulna skratten. Som tur är får de hjälp av gamle Alfred och hans magiska leksaker, med vilka de förvandlas till ett gäng farliga, brottsbekämpande ninjor!

Ibland dyker de bara upp. De där böckerna som ser så oemotståndligt härliga ut att de bara måste få följa med mig hem en sväng. Henrik Tamms ”Ninja Timmy och de stulna skratten” är en sån bok. Även inuti är den full med vackra och tilltalande illustrationer (tusan också att jag lämnade tillbaka den innan jag tänkte på att fota insidan!) som på ett mycket fint sätt kompletterar texten.

Ninja Timmy är en föräldralös katt som bor tillsammans med sin vän minken Simon ovanför ett bageri. Tillsammans med grisbröderna Jasper och Kasper (som alltid kivas om resultatet av olika matematiska uträkningar) uppfinner de saker som de säljer till dem som behöver dem. En dag märker de att bagarens dotter inte kan skratta, och av bagaren får de veta att det varit så ända sen hon försvann en kväll och inte kom tillbaka förrän dagen efter. Hon minns inte själv vad som hänt, men när hon försöker skratta kommer det inga ljud. Snart upptäcker vännerna att det är fler barn som har drabbats, och det verkar som om någon faktiskt kidnappar barnen och stjäl deras skratt. Vem? Varför? Och visst borde det gå att stoppa den elakingen?

Jag bara älskar den här boken! Alla de personifierade djuren blandat med människor – bagaren och hans familj är till exempel människor – gör att det blir ett underbart äventyr i fantasin. Flera gånger under läsningen har jag stannat upp och önskat så att jag haft någon liten att läsa boken högt för, någon att dela det här äventyret med. (Jag försökte med P, men han verkade bara måttligt road.) Det är dessutom väldigt spännande och emellanåt lite lagom läskigt sådär, och jag är helt övertygad om att den skulle vara superbra som högläsningsbok.

Själv fick jag samma känsla av ”Ninja Timmy och de stulna skratten” som jag fick när jag som 10-12-åring läste ”Den oändliga historien”. Jag vet inte om jag kan ge en bok bättre betyg än så.

Ur boken:

Det blev tyst i rummet. Alfred betraktade den lilla gruppen. Simon såg på Timmy. Timmys blick landade på Jasper och Kasper. De båda bröderna såg i sin tur på Alfred. slutligen tog Timmy till orda igen.
”Jag tänker i alla fall inte sitta här som ett fån medan det här pågår. Jag kommer att slå tillbaka. Vår apelsinskalarmaskin är förmodligen borta för alltid, men det ska inte hindra mig från att stå upp för folk som kan vederfaras samma öde.”
Vännerna omkring honom nickade instämmande. Timmy var nöjd med hur han lyckats använda ordet ”vederfaras”. Det lät viktigt.

"Ninja Timmy och de stulna skratten" av Henrik Tamm

”Det första du måste göra är att hitta de magiska beståndsdelarna.”
”Beståndsdelarna?”
”Precis. Magi kommer inte från tomma luften, som du kanske förstår.”
Timmy hade aldrig tänkt på det förut, men det lät vettigt.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 april, 2013 i Barnböcker, Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: , ,