RSS

Kategoriarkiv: Bokcirkel

”En världsomsegling under havet” av Jules Verne

Om boken:

När professor Aronnax, hans trogne betjänt Conseille och den kanadensiske harpuneraren Ned Land går ombord på fregatten Abraham Lincoln anar de inte vad som väntar dem. Men genom ödets nyck räddas de ur sjönöd av kapten Nemo och blir ”fria” fångar ombord på hans Nautilus.

Under de långa färderna med denna märkliga undervattensbåt öppnar sig havens alla hemligheter för dem. Men inte ens de vackraste fiskarna eller de underbaraste korallreven kan fördriva den känsla av svart hot, grymhet och dom som vilar över farkosten och dess kapten.

Under vårens bokcirkel bland personalen på biblioteket var en av de titlar vi läste och diskuterade Jules Vernes klassiker ”En världsomsegling under havet”. Jag hann aldrig läsa klart den då, utan har avslutat den nu i sommar.

Efter att ha lidit skeppsbrott blir professor Aronnax tillsammans med sin assistent Conseil och harpuneraren Ned Land räddade av kapten Nemo. De dras ombord på Nautilus, denna undervattensfarkost som drivs av elektricitet, som kan dyka nästan hur djupt som helst och kan bryta sin egen väg genom sydpolens ismassor.

Det har varit riktigt roligt att läsa ”En världsomsegling under havet”, denna klassiker från 1870! Jag har inte läst något alls av Jules Verne tidigare, och jag kan bara konstatera att precis som med Jane Austens ”Stolthet och fördom” så förstår jag verkligen att den har blivit en klassiker.

”En världsomsegling under havet” är nämligen så mycket mer än en spännande bok. Jag googlar som en galning under läsningen gång, allt från dugonger och telegrafkablar till pärlbåtar, och kartboken har varit en kär följeslagare under tiden. Jag funderar över vad man visste på den tiden, vad som var helt nytt och vad som fortfarande var science fiction. Det är en bok som triggar fantasin och upptäckarlusten, precis sådär som en riktigt bra lärare kan göra.

Jag köpte den nya utgåvan med Lena Anderssons förord, och under diskussionerna hittade vi många olikheter mellan de olika utgåvorna. En av kollegorna hade fått tag i en utgåva där allt, precis allt, djurliv klassificerades och kategoriserades i minsta detalj, medan jag i min utgåva fick ett kort litet sammandrag av varje klassifikation som fint smälte in i texten.

Kort och gott, jag har njutit av varje sekund jag befunnit mig ombord på Nautilus!

"En världsomsegling under havet" av Jules Verne

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 16 juli, 2013 i Böcker & läsning, Bokcirkel, Bokrecensioner, Klassiker

 

Etiketter: , , ,

Lördagsläsning

Äntligen lördag! Idag är det först och främst ”Feberflickan”, som trillade ner i brevlådan häromdagen , som står på agendan. Beskrivs som mörk, subtil och över gränsen mellan förövare och offer. Det känns väl som en riktigt bra bokcirkelbok?!

20130504-112149.jpg

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 maj, 2013 i Böcker & läsning, Bokcirkel, Från mobilen

 

Etiketter: , ,

En liten kärlekshymn till Soppsällskapet

Jag har den oerhörda förmånen att få vara med i vad som måste vara världens bokklubb – Soppsällskapet. Ungefär en gång i månaden träffas vi hemma hos en av oss sju (vi har en vilande medlem också), äter soppa och pratar smått och stort, kärlek och jobb, och avslutar med böcker och läsupplevelser under kaffet.

I går var vi till fina A, som bjussade på en supergod palsternackssoppa. Alltså, det är något med palsternackor, de är ju så sjukt goda! Och böckerna vi pratade om! En hel del av pratet handlade om mr. Grey – några har läst hela triologin, andra bara den första eller ingen alls, och åsikterna gick verkligen isär. En del deckare nämndes också; Kråkflicke-triologin, ”Pojken i resväskan” (som jag fick med mig hem), samt Åsa Larsson och Elly Griffiths. Lite Oates nämndes också, jag snackade ut ”Fågelbarn” och så fick vi alla känna på den broderade pocketutgåvan av ”Utvandrarna”, bara för att nämna några. Bland det finaste med Soppsällskapet är nämligen att det är så opretantiöst, vi läser det vi vill när vi vill och pratar om själva läsupplevelsen mer än analyserar boken.

Varje gång vi träffats är det som att få en energiboost, jag blir superpeppad på att läsa och ofta avhandlar vi en eller ett par stora livsfrågor medan vi äter som gör livet lite enklare att tampas med. I år är det tio år sedan Soppsällskapet skapades, och för min del har jag varit med i nio år.

Det är värt att fira, eller hur? (Planering pågår.)

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 april, 2013 i Böcker & läsning, Bokcirkel

 

”Kriget är slut” av Morgan Alling

Från baksidan:

När Morgan Alling berättade om sin tuffa barndom i radiopragrammet Sommar blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen hade anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida.
Hans tidiga barndom var fylld av polisingripanden, fyllefester och misshandel. Vid fyra års ålder skildes han från sin alkoholiserande mor, hamnade på barnhem och skickades sedan från fosterfamilj till fosterfamilj.

”Kriget är slut” var månadens val i bokcirkeln på jobbet, och även om boken så fint stod i min bokhylla var mina förutsättningar innan (före?) läsning: 1. Allings humor brukar inte vara min, 2. i de intervjuer jag sett med honom där man pratat fosterhemsplaceringar verkar han lite bitter (vilket jag absolut kan förstå), och, 3. är det en ”Pojken som kallades Det”-berättelse vägrar jag läsa mer än 52 sidor.

Nummer tre kom väldigt snabbt på skam. Det är visserligen mycket fylla, en hel del misshandel och ett ständigt sökande efter bekräftelse från Morgans sida, men det är ingen eländesskildring. Det känns verkligen att boken inte är skriven för att berätta hur jävligt han haft det, utan snarare för att inge hopp och ett ljus i mörkret hos andra som har liknande erfarenheter. Ett par tre gånger stannar jag upp och önskar att den skulle finnas i en lättläst version, om inte annat för att enklare sälja in den hos grabbarna på gymnasiet.

Där finns heller ingen bitterhet, en ilska, javisst, men ingen bitterhet. Att vuxna människor inom socialomsorgen medvetet ljuger för och lurar barn är så rent ut sagt förjävligt att vem som helst blir arg, men även här behåller Alling sitt återberättande sätt istället för att grotta ner sig i besvikelsen. Hur kan han våga lita på människor igen? För det gör han ju. Kanske det är en av nycklarna till att han klarat sig så bra?

”Kriget är slut” är en enkel bok att läsa, den är väldigt välskriven, berättad med mycket dialog och en del av morgonens diskussioner var om det är en roman eller en biografi. Samtidigt lämnar han mig med en hel del frågor: hur har det gått för Stefan? För Jenny? Jag vill så gärna att det ska ha gått bra för dem också, men jag är inte riktigt säker. Och de andra syskonen?

(Och vad gäller humorn kan jag inte säga så mycket annat efter läsningen mer än att det verkligen inte är någon humoristisk läsning, men det kan väl också vara så att jag missar en del underfundigheter, ogöteborgsk som jag är.)

"Kriget är slut" av Morgan Alling

 
2 kommentarer

Publicerat av på 15 april, 2013 i Böcker & läsning, Bokcirkel, Bokrecensioner

 

Etiketter: , , ,

Smakebit på søndag – ”Kriget är slut”

Söndag och jag hoppar på smakebit på søndag igen för att få lite blogginspiration. Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans bok är Morgan Allings ”Kriget är slut”, som är månadens bokcirkelbok på jobbet, och som vi ska diskutera i morgon bitti. Eftersom jag (som vanligt) var ute i absolut sista minuten har jag tillbringat några timmar i solen med Morgan i dag. Smakebiten kommer från början av boken, när Morgan och hans lillebror Stefan ska får flytta från barnhemmet tillbaka till mamma. De sitter i en bil tillsammans med en annan tant, och sakta känner Morgan att det är något som inte stämmer. Att de inte alls är på väg till mamma:

Hon vrider bort backspegeln och höjer musiken.
Jag glider ner på det röda lädersätet. Jag försöker alltid att göra mitt bästa men det räcker inte. Jag försöker vara stark, fast det går inte.
Men de ska inte få knäcka mig, tänker jag. Jag har Stefan att ta hand om. Måste vara stark för hans skull. Det fixar sig. Allt kommer att ordna sig.
Jag har lovat mamma.
Mamma.
När hon får reda på att hennes pojkar har lämnats bort, vad händer med henne då?
Jag tittar på Stefan men han sitter tyst nu och stirrar rakt fram. Han stänger det inom sig.
Jag ska hämnas.
En dag.
Nu är det krig.

"Kriget är slut" av Morgan Alling

 
 

Etiketter: , ,

”Svart flicka, vit flicka” av Joyce Carol Oates

Från baksidan:

”Det är femton år sedan Minette Swift dog – dagen då hon fyllde nitton år, den 11 april 1975. Det var ingen naturlig död, och ingen stilla död. Varje dag sedan dess har jag tänkt på Minette och hennes ångest de där sista minuterna, för jag var den som hade kunnat rädda henne, och jag gjorde det inte. Och det vet ingen.”
Genna och Minette är rumskamrater på Schuyler College. Genna är ättling till grundaren av detta prestigefyllda college och dotter till en radikal ”hippieadvokat”. Hon har under hela sin uppväxt matats med liberala plattityder, avskyr privilegier och är förtjust över att få möta den djupt religiösa dottern till en svart pastor.
Men den välmenande vita flickans försök att komma den svarta flickan inpå livet är förgäves. Minette visar sig vara snarstucken och självupptagen. Snart blir hon föremål för försåtliga trakasserier som så småningom övergår i rasistiska hot. Men Gennas tillgivienhet gränsar till besatthet och hon blir Minettes enda ”vän”.

Jag och Joyce har ett väldigt speciellt förhållande. ”Blonde” är en av de där få böcker jag läst och verkligen älskat förbehållslöst, en bok som absolut gjorde sig förtjänt av sin plats på min Topp 5. En bok att försvinna i och låta sig uppslukas av, som så många andra av hennes böcker. Sen skriver hon de där andra böckerna också. De där som aldrig lyfter, som aldrig griper tag och som mer liknar det där suddiga landskapet som sveper förbi utanför fönstret är man åker tåg.

”Svart flicka, vit flicka” är en sån bok. Jag får inget grepp om Minette, och jag kan inte för mitt liv komma överens med Genna, även om jag kan tycka synd om henne. För inte är det så roligt alla gånger att vara dotter till den kände advokaten Maximilian Meade, inte. Men tycka synd om räcker inte för att jag ska ha överseende med henne. Jag kan också tycka att hon drar på sig en väl stor offerkofta när det kommer till Minettes död, när det egentligen … nåja, det behöver jag väl kanske inte avslöja om nu något känner sig manad att ta sig an boken.

För egen del spanar jag lite på ”Fallen” istället. Kommentarer om den, någon?

"Svart flicka / vit flicka" av Joyce Carol Oates

 
1 kommentar

Publicerat av på 5 februari, 2013 i Böcker & läsning, Bokcirkel, Bokrecensioner

 

Etiketter: , , ,

”Förvriden” av Frida Arwen Rosesund

I våras upptäckte jag ett litet nytt svenskt förlag, Mörkersdottir, som har fokus på böcker inom skräck och övernaturligt. En av deras böcker hade jag turen att få prova i ett facebookprat redan i augusti, och även om jag inte var så begeistrad då hoppade jag ändå på när ett nytt erbjudande kom nu i oktober, inte minst för att boken i fråga, ”Förvriden”, har stått på min läslista länge.

Från baksidan:

Unga män och barn försvinner i de norrländska skogarna, en man hålls instängd av sin fru i källaren, ett äktenskap är på upphällningen och en flicka kommer tillbaka, en flicka som har blivit vuxen i sinnet och bär på hämnd i sitt bröst.

Redan i första kapitlet står det klart att det finns något i skogen utanför det lilla samhället där Moa bor med sina föräldrar. Hon hör röster från de andra, de som finns i Längtanslandet, och trots att hennes barnvakt Jennifer försöker skrämma henne och säger att man inte ska ha med dem att göra försvinner plötsligt Moa utan ett spår.

Samtidigt försvinner Donnie, Moas mamma Mirandas bästa vänninas sjuttonårige son. (Hängde ni med?) Ytterligare två unga pojkar, bara på gränsen till vuxenvärlden försvinner och vi får snart veta att det är inte första gången det hänt i de här bygderna.

Var har de tagit vägen? Hur kan barn och unga pojkar bara försvinna, nästan gå upp i rök utan att lämna så mycket som ett spår? Vilka är ”de” som Moa talat om? Vilka är kvinnorna som Donnie målat av? Och vad var det egentligen som hände hans bästa vän Adam den där dagen för fem år sedan?

”Förvriden” är en mysrysare, och en riktigt bra sådan. Det är inget splatter och våldsamheter, istället finns det otäcka i periferin, i skogen, bakom träden, som en känsla man omöjligt kan skaka av sig. Gåtan fördjupas lite i taget, och till slut vet jag inte riktigt vad som faktiskt är möjligt och vad som är ren fiktion, och det är precis då det blir som otäckast, när jag inte vet om jag också skulle kunna möta en sådan varelse i skogen eller om de där jättestenarna egentligen är porten till något annat. Att helt och hållet förneka den möjligheten är helt enkelt inte möjligt. Det kanske är en följd av att jag har vuxit upp med John Bauers sagovärld, men bara det att jag ser hans bilder för mig när jag läser säger en del om bokens styrka.

För det är bra! Det är en otäck känsla som kommer krypande allt eftersom, och även om jag ganska snart faktiskt förstår hur det hela hänger ihop och till viss del vilken upplösning berättelsen kommer att få har jag suttit som klistrad vid boken och verkligen njutit av varenda sida. Miljön är vackert beskriven och bidrar till att bygga upp den där känslan av fullständig självklarhet när de där ”andra” hela tiden smyger runt omkring oss, visar sig för vissa, lockar och lurar andra eller bara låter ett kvillrande skratt avslöja att de finns där.

Däremot hade jag lite svårt att komma in i bokens upplägg. Att alla viktiga personer får ett eget kapitel gjorde mig väldigt förvirrad ett tag, men när jag väl kommit tillrätta med vilka alla karaktärerna är och vilka relationer de har till varandra var det inga som helst bekymmer. Ett persongalleri hade nog inte varit helt fel, men jag kanske bara är trög.

Dessutom kan jag tycka att Sörens situation är lite overkill. [SPOILERVARNING!!!!!! Markera texten för att läsa, men jag avslöjar saker som är trista att veta om man tänkt läsa boken sen!] Jag förstår den till en viss del, eftersom det var en överenskommelse Margareta gjorde med ”de andra”, men jag tror att det hade gått att lösa ändå. Jag menar, bara att sonen faktiskt försvann är väl ett trauma stort som något, nu blev det nästan lite för mycket för att det skulle kännas riktigt trovärdigt. (Det är alltså själva inlåsningen jag tycker är over the edge, inte storyn med älvor och onda varelser eller ens gudinnans kapitel…)

Men det är egentligen bara småpotatis, för på det hela taget är Frida Arwen Rosesunds ”Förvriden” en riktigt, riktigt bra skräckis. Jag har absolut blivit sugen på att läsa något annat liknande och går och klurar lite på en King-utmaning samtidigt som jag spanar lite på ”Eld”.

Ja, och så är det ju det där med tandborstningen. De senaste dagarna har jag inte tittat i spegeln när jag borstar tänderna. Man vet ju aldrig vad som kan dyka upp där…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 oktober, 2012 i Böcker & läsning, Bokcirkel, Bokrecensioner

 

Etiketter: ,