RSS

Kategoriarkiv: Serier

”Coraline” av Neil Gaiman & P. Craig Russell

För tio år sedan kom ”Coraline” ut på svenska, och den har fått lite av en kultstatus sedan dess. Jag minns att jag läste den när jag timvikade på Arkenbiblioteket 2006 eller så och tyckte att den var lite sådär. Jag har aldrig använt den i bokpratssammanhang, och jag minns i ärlighetens namn inte särskilt mycket av handlingen.

För något år sedan kom en tecknad bearbetning av boken ut på svenska, där P. Craig Russell står för det grafiska. Och plötsligt var det en helt annan berättelse! Det händer ju massor i boken, grannarna, katten, den andra mamman och den andra pappan, trädgården… där finns hur mycket som helst, och det mesta minns jag ingenting av.

Bild ur "Coraline" i P. Craig Russells bearbetning

”Coraline” är ju en sjukt spännande berättelse! Hur kan jag ha missat det? Och varför jag har inte använt den i jobbet? Jag ska genast gå till bokpratsrummet och kolla om den fortfarande står där, och i så fall lovar jag mig själv att använda den nästa gång jag ska ha ett bokprat med en mellanstadieklass!

För fler bilder ur boken, gå till Epix sida om ”Coraline”.

 
 

Etiketter: , , , ,

Hos frisören

Sämre sällskap kan man ju ha när man väntar på att färgen ska verka:

20130723-110245.jpg

 

”Hämnd” av Kalle Güettler & Viktor Engholm

Från baksidan:

De kallar oss ‘nya svenskar’, men jag är 18 och fan inte ny. Jag får redan rösta och döda människor i krig. Nu närmar vi oss ämnet. Det finns ingen anledning att vänta. Nu kör jag hela storyn.

Elias är förr och uppvuxen i Förorten, men hans mamma kom till Sverige från krig och vansinne, där hon förlorade både sina egna föräldrar och Elias pappa. Nu, snart 20 år senare, har hon gift sig med en svensk man, Svenne, och Elias har fått en lillasyster. Men livet kommer ikapp.

En natt hör Elias hur hans mamma gråtande berättar för Svenne om vad som hände i de olika fång- och flyktinglägren hon passerade på väg till Sverige, och i Elias tänds en vrede och han lovar sig själv att han ska hitta den värste förövaren och döda honom.

”Hämnd” är en grafisk ungdomsbok från Argasso, och Güettler fick idén när han hörde om krigsförbrytare som lever ett vanligt liv i Sverige. Vad händer om deras offer möter dem på gatan här? Det grafiska står Engholms illustrationer för, de är mörka, otroligt välgjorda och berättar så mycket mer än det texten ger oss. Kärlek, sorg, vanmakt, ilska och vrede – allt ryms i bilderna och tillsammans med grundberättelsen skapar de en historia som verkligen griper tag.

Vem är offer? Och vem är förövare?

Och får man bara hämnd är det bra sen, eller?

"Hämnd" av Kalle Güettler & Viktor Engholm

 

Etiketter: , , ,

2012 års lässammanfattning

Årets bokskörd blev 107 titlar. Visserligen en hel del ungdomsböcker, men ändå två i veckan. Det var mycket mer än jag trodde! 🙂

Fördelning mellan skön- och facklitteratur 2012

Ungefär samma fördelning som ifjol. Nästan hälften av fackböckerna (6 av 14) är biografier eller självbiografier, medan det bland skönlitteraturen har smugit sig in en del genreböcker:

Genreindelning

Lite svårt det där med klassiker, de där ju oftast en historisk bok också, men jag har valt att lägga dem i en egen genre.

Åldersmålgrupp

Som sagt, fler barn- och ungdomsböcker än vuxenlitteratur, men det speglar nog egentligen bara att jag gjorde en tokrush i oktober på barn- och ungdomssidan när jag började komma tillbaka till jobbet under hösten. Det, och det faktum att det under våren ramlade in en hel del recensionsexemplar på just ungdomssidan.

Fördelning mellan manliga och kvinnliga författare

Fördelningen mellan män och kvinnor är yttepyttelite bättre än ifjol, så liten att den nog knappast går under epitetet ‘statistiskt säkerställd’, men jag har å andra sidan inte ansträngt mig särskilt mycket för att fördela gracerna jämnare.

Geografisk spridning

Då tycker jag att det är betydligt värre med den geografiska spridningen. Europa och Nordamerika är såklart sjukt överrepresenterade, medan Afrika och Sydamerika är sorgligt undanskuffade.

Typ av böcker

Jag har mest läst pappersböcker, förstås, även om jag är glad att se att ljudboken verkar vara på väg tillbaka. Jag lyssnar så ofta jag har en längre stund på mig, men tycker inte att jag riktigt har hittat tillbaka till den där sköna lyssnarflowen jag var i innan jag helt tappade taget om ljudböckerna. Ve dig, Rodja Raskolnikov!

Vems bok?

Bibliotekslånen har minskat tokmycket, vilket säkert beror på att jag inte jobbat på bibliotek under större delen av året i kombination med de recensionsexemplar jag fick under våren.

 

”Dracula” av Bram Stoker, i bearbetning av Jason Cobley m.fl.

Jag brukar alltid vurma för skräcklitteratur, jag älskar att känna mig lite smårädd när jag läser och fascineras ofta av berättelser om det okända. Men just Bram Stokers ”Dracula” har jag en lite ambivalent hållning till. När jag gick på gymnasiet fick jag nämligen för mig att den vore den perfekta läsningen inom ramen för engelskaundervisningen. Jag hittade den (och en massa andra engelska klassiker) superbilligt på bokhandeln och satte igång.

Ochherregudvadjagläste. Och läste. Och läste. Och kom banne mig aldrig till slutet. På något vis lyckades jag ändå få till ett godkänt betyg på uppgiften, men sen kastade jag greven långt åt skogen.

I vuxen ålder har jag sen läst ”Dracula” på svenska, och jag kände även då att det var en svårgreppbar berättelse. Det är människor som knyts ihop utan att egentligen ha något med varandra att göra, och det är en lång berättelse om Harkers upplevelser i Transylvanien i början av boken som sen visar sig inte vara huvudberättelsen. Den är helt enkelt bitvis väldigt förvirrande.

Nu när Argasso gett ut ”Dracula” som en del av deras satsning på Klassiska Seriealbum var jag nyfiken. Både ”MacBeth” och ”Frankenstein” har jag läst och gillat, framför allt för att de ger många unga en ny väg till klassikerna. Många lärare har också frågat efter serieversioner av olika klassiker, just för att originalversionen ofta är för tung, och den lättlästa versionen inte riktigt räcker till. Så, hur funkar det med Dracula i det här formatet?

Det är bitvis många textrutor, men eftersom berättelsen är upplagd som en samling dagboksanteckningar och utdrag ur brev blir det helt naturligt. Den texten behövs för att föra historien framåt och det är bara någon enstaka gång som jag tycker att det blir för mycket av den på serierutornas bekostnad. Bilderna är vackra och emellanåt helt otroligt väl genomarbetade, och persongalleriet som presenteras först i boken hjälper absolut till att göra berättelsen enklare att greppa.

Jag känner att jag får mig en hel berättelse till livs, det är ingenstans i boken jag känner att jag saknar något eller att berättelsen glappar på något vis. Snarare tvärtom. Anteckningarna från dårhuset passar väl in i berättelsen på ett sätt som jag inte känner igen från textboken, där jag bara tyckte de var förvirrande. Likaså jakten efter greven genom östeuropa – den är väl beskiven och inte alls lika svårgreppbar som jag minns den från texten. Det enda jag egentligen har att invända är det där väsandet som återkommer i flera dialogrutor genom hela boken. Jag förstår att ljudet greven eller Lucy ger i från sig i de situationerna är ett väsande, men kanske det hade varit bättre att bara ge dem ett ljud istället för den beskrivande texten ”väääs”?

Men överlag en riktigt, riktigt bra återgivning av Bram Stokers ”Dracula”. Jag gillar’t och kommer definitivt att sätta både den och de andra serieklassikerna i händerna på både gamla och unga!

 

Etiketter: ,

Smakebit på søndag – ”Dracula”

Söndag och dags för en smakebit igen! Om du inte vet vad smakebit på søndag är tycker jag att du ska kolla in Flukten fra virkeligheten. Där hittar du varje söndag massor med smakebitar, på svenska, norska och engelska.

Dagens smakebit kommer från ”Dracula”, ett seriealbum som ingår i bokförlaget Argassos utgivning av klassiska serier. Argasso är annars ett förlag som ger ut riktigt bra och spännande lättlästa böcker för barn och ungdomar (deras ”Förfärliga Fakta”-serie är alltid en hit), men nu gör man alltså en satsning på klassiker i serieformat. Tidigare utgivna titlar är ”Jane Eyre”, ”Frankenstein” och ”MacBeth”.

Smakebiten kommer från början av boken, när Jonathan Harker är ganska ny i grevens slott, från den där dagen när han försöker raka sig och blir överraskad av grevens plötsliga uppdykande…

Jag gillar det här, och återkommer med en recension lite senare.

 
15 kommentarer

Publicerat av på 28 oktober, 2012 i Böcker & läsning, Serier, Smakebit på søndag

 

”Elin under havet” av Sofia Malmberg

Elin är en ensam liten tjej. Hon har inga syskon och mamma och pappa har fullt upp mest hela tiden. När hon söker efter en kampsportstudio får hon kontakt med tränaren André. Han är snäll och ger Elin små uppmuntrande råd, och efter att ha chattat om kampsport några gånger erbjuder han Elin att gratis få komma till studion så han kan visa hur det går till och vad hon ska tänka på. För en osäker och ensam tjej som Elin är det en bekräftelse, hon känner sig både glad och sedd, men det visar sig att André har något helt annat i tankarna än att lära Elin om kampsport.

”Elin under havet” är en av de till Augustpriset nominerade barn- och ungdomsböckerna. Den är i serieformat och både teckningarna och den fantasi Elin flyr till när det blir för jobbigt gör att jag flera gånger kommer att tänka på Leonore och hennes vän Raggamuffin. För när det blir för stort, för jobbigt och för mycket med allt, då försvinner Elin, ner i vattnet, genom havsbottnen till en annan värld som ligger därunder. Där finns bara hon och Nilah, det pandaformade hårspännet som får liv och pratar med Elin.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Den första spontana tanken var att ”nej, det här funkar inte för mig”. Men nu när jag har fått smälta berättelsen lite börjar något annat ta form. Jag vet ännu inte vad det är, men jag är inte lika säker på min ståndpunkt längre. Däremot funderar jag fortfarande lite över målgruppen, 9-12 år. Antagligen är det jag som inte förstår hur mycket en tioåring faktiskt är med om, men det känns ändå som om berättelsen är lite för ogreppbar, lite för tonårig för att jag ska vara riktigt bekväm med den ålderskategorin.

En av kollegorna ska läsa den, och jag längtar verkligen efter att få diskutera den med henne sen!

 

Etiketter: