RSS

Kategoriarkiv: Ungdomsböcker

”Pucko” av Marie-Aude Murail

Kléber är 17 år och går i gymnasiet. Hans storebror Pucko är förståndshandikappad och deras pappa tycker att det är bäst för alla att han bor på en institution. Men Kléber orkar inte med att sätta sin bror på ett hem. Han har varit intagen förut och det höll på att knäcka honom. Istället gör Kléber allt för att Pucko ska kunna bo med honom, men det är inte alldeles enkelt för en 17-årig gymnasist att ensam ta hand om sin förståndshandikappade bror. Till slut hittar de ett kollektiv där de får hyra varsitt rum, och Kléber kan börja skolan.

Alltså, så här är det. Jag brukar inte gilla franska böcker. Så varför valde jag den här? Jo på baksidan står det: ”Vinnare av Deutscher Jugendliteraturpreis, läsarnas eget val, 2008!”

Jag trodde det var en tysk ungdomsbok! Falsk marknadsföring!! Hör ni det, Rabén?! Jag läste säker 20 sidor innan jag insåg att det var något som inte stämde. Bläddrade fram till försättsbladet och konstaterade att originaltiteln är på franska. Nåja, 50 sidor kunde jag väl ge den? Efter 50 var jag fortfarande skeptisk. 100 då? Nu är jag där.

Grejen är den att ibland glimmar boken till, är lite smårolig och mysig, och då tänker jag att ”jamen det här blir ju bra!”. Men sen blir det så där högtravande kräk-franskt:

När Emmanuel kom ut i köket såg han omedelbart kranen som stod och rann.
”Enzo förstås”, sa han och stängde den.
Tanken å hans ung rival framkallade ett överlägset leende på hans läppar. Han hade just legat med Aria. Han kände sig vacker, potent och manlig.

Nä, 100 sidor räcker för mig. Då tycker jag ändå att boken har fått en riktig chans.

Ett annat utdrag ur boken:

”Vad är det för fel på den där?” sa gammelmostern och lyfte armen som om hon tänkte slå Pucko.
”Låt honom vara, han är inte elak”, sa Kléber.
Jag har min verolver! sa Pucko och drog fram en leksakspistol ur byxfickan. ”Se upp, gabbla tanten! Pang!”
Den gamla damen skrek till och flydde ut i köket. Pucko såg förvånat på sin bror.”Hon blev inte död.”
”Du tar nog kål på henne en annan gång”, suckade Kléber.

"Pucko" av Marie-Aude Murail

Annonser
 
 

Etiketter: , ,

Smakebit på søndag – ”Zombie – en överlevnadsguide”

En smakebit på søndagSmakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från en bok som en av kollegorna fnissande gjorde i ordning för biblioteket i veckan för att sen säga ”Tina, den här tycker jag du ska läsa!” Hm. Vet inte riktigt om det säger mer om henne än om mig…? I alla fall. Så här står det i det inledande kapitlet i Mel Max Brooks ”Zombie – en överlevnadsguide”:

Vad är en zombie? Varifrån kommer de? Vilka egenskaper har de? Vad har de för behov, vad är de ute efter? Varför är de fientligt inställda till oss människor? Innan vi diskuterar överlevnadstekniker måste vi fastställa vad det är vi försvarar oss mot.
Vi börjar med att skilja mellan dikt och verklighet. De vandrande döda är inte ett resultat av ”svart magi” eller någon annan övernaturlig kraft. De har sitt ursprung i ett virus som är känt som solanum, ett latinskt ord som användes av Jan Vanderhaven, som upptäckte sjukdomen.

"Zombie - en överlevnadsguide" av Max Brooks

 

Etiketter: , , ,

”Undret” av R. J. Palacio

Från baksidan:

August (Auggie) Pullman föds med ett missbildat ansikte. Ända fram till tioårsåldern har han undervisats hemma av sin mamma. När han sedan ska börja i en vanliga skola förstår han att mycket kommer att förändras. Hur ska Auggies klasskamrater reagera och hur ska han själv bemöta deras reaktioner? Hur ska han få dem att förstå att han är precis lika vanlig som de, bara med den skillnaden att han ser annorlunda ut?

Åh. Var ska jag börja?

Först och främst – ”Undret” är ingen tårdrypande tyck-synd-om-historia om en liten kille som vänder allt till solsken.

För det andra – som jag grät när jag läste denna bok vet jag inte när jag gjorde senast. Och det är klart att det går bra till slut. Men det förstnämnda gäller ändå.

En dag får Auggie höra sin mamma och pappa prata om att han borde börja i en vanlig skola. För honom kommer det som en blixt från en klar himmel. Han, som i hela sitt tioåriga liv har skrämt andra, både barn och vuxna, ska nu inte bara möta främmande människor, han ska umgås med dem, varje dag.

Fullständigt livrädd följer han med mamma till den nya skolan någon vecka innan skolstart för att träffa rektorn och se på skolan. Där dyker även tre andra barn upp som har blivit tillfrågade av rektorn att visa Auggie runt på skolan. Och det verkar gå bra. Självklart reagerar alla när de först får syn på Auggies ansikte, men det är han van vid. Men, jo, det går faktiskt bra.

Så kommer skolstarten, och med fjärilar i magen går Auggie till skolan. Hur ska det gå?

Som vuxen vet jag ju hur grymma barn (och vuxna med för den delen) kan vara, antingen med vilje eller bara av tanklöshet. Det är klart att jag följer med Auggie med lika många fjärilar i magen, jag är på helspänn och bara väntar på kommentarerna, försöker höra viskningarna bakom ryggen och får snabbt blinka bort det våta i ögonen för att ingen ska se.

Men det är inte enkelt.

Inte heller för dem som finns runt Auggie är det enkelt. Där finns Via, som i större delen av sitt liv har funnits där inte som Via utan som Auggies storasyster. För det är ju så. Ett handikapp, oavsett vilket, påverkar ju inte bara den som har det, utan alla i hens omgivning – föräldrar, kompisar, syskon och deras kompisar.

Genom boken får vi höra de olika rösterna, Auggies, Vias, klasskompisen, antagonisten, Vias kompisar, och hur de alla ser på och liksom rör sig runt Auggie som månen rör sig runt jorden. Hur det kan vara att stå bredvid och hur det kan kännas. Att även om man älskar någon av hela sitt hjärta kan det ändå finnas stunder när man faktiskt känner att man önskar att det vore på ett annat sätt. Även om man egentligen vet att det inte går. Hur hanterar man det? Som barn? Som ung? Som vuxen?

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om ”Undret”, men jag skulle aldrig kunna göra den rättvisa. Istället ska jag göra allt jag kan för att få föräldrar att läsa den högt med sina barn eller smyga in den på tonåringens rum. Jag kommer lobba för att den ska läsas högt i många klassrum och jag ska prata om den för alla vuxna som frågar efter ett boktips, oavsett om de har barn, barnbarn eller inte alls.

Och du. Läs den.

Andra som skrivit om R. J. Palacios ”Undret” är Bokboxen, Enligt O, Klogg och Bokugglan. Den finns även som ebok, och vill du läsa en inte riktigt lika hyllande recension, så hittar du den till exempel hos Bokhora. Fast jag tycker så klart att du ska läsa och döma själv, jag. 😉

Ett utdrag ur boken bjussade jag på i söndags.

"Undret" av R. J. Palacio

 

Etiketter: , , ,

”En sekund i taget” av Sofia Nordin

Från baksidan:

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

En kväll går världen under. Alla drabbas av feber och är döda inom bara någon timme. Hedvig kan bara i förtvivlan se sin familj gå under utan att kunna få tag i någon hjälp. Efteråt är allt tyst. Onaturligt tyst. Så tyst som det aldrig kan vara i en stad. Inga bilar, inga röster, ingenting.

Bara Hedvig.

”En sekund i taget” är Sofia Nordins senaste ungdomsbok. En feber slår till som snabbt och utan pardon dödar alla. Eller nästan alla. Hedvig är helt ensam kvar och måste leta sig ut från stan för att hitta mat, skydd och kanske, kanske någon fler överlevande. Hon tar sin tillflykt till en gård där det finns några djur och med hjälp av gårdens bibliotek lär hon sig överleva i en för henne helt ny värld.

För några år sedan läste jag ”Väggen”, en smått klassisk roman om en kvinna som blir fast innanför en osynlig vägg i de österrikiska alperna medan något på bara en sekund har dödat allt levande utanför. Jag vet inte varifrån Sofia Nordin har fått inspiration till ”En sekund i taget”, men jag får precis samma känsla när jag läser den som jag fick av ”Väggen”.

Det är ju så skrämmande att tänka sig att man är helt ensam kvar. Att ingen finns därute, att hela min framtid är ensamhet. I bästa fall. I värsta fall finns det faktiskt någon därute, någon som inte vill mig väl. Det är en känsla som Nordin lyckas mycket bra med att bygga upp. Många gånger stannar jag upp och funderar på hur jag skulle reagera om jag var i Hedvigs situation. Hon blir ju så vuxen. Vuxnare än jag känner mig.

Hon är bara tretton år, har precis börjat sjuan, och måste plötsligt försöka överleva helt på egen hand, och hon gör det på ett sätt som jag inte är säker på att jag skulle klara av. Ändå är det inget konstlat. Hedvig är bara en sån tjej som lyckas tänka rationellt, som kan vikta saker och prioritera. Som inte ger upp och sätter sig ner och gråter, utan som har bestämt sig för att överleva. Inte grotta ner sig i det som har hänt, utan överleva.

Samtidigt finns det så mycket annat där. Kommer hon aldrig att få känna en killes läppar i en öm kyss? Aldrig ha sex? Bli mamma? Känslor som rusar runt i kroppen och inte får något utlopp. Hedvig är helt enkelt en helt vanlig trettonåring i en väldigt ovanlig situation. Och det är trovärdigt. Läskigt trovärdigt.

Utdrag ur boken:

På whiteboarden står det ”Kom ihåg lappen om friluftsdag!” och ”Glosor, tisdag!”
Friluftsdag, glosor. Jag stirrar på orden, kan liksom inte riktigt komma ihåg vad de betyder. Jag blir arg på det där utropstecknen, på den glada, gröna färgen och bokstävernas runda form.
Jag reser mig så häftigt att stolen nästan välter, och går fram och suddar ut varenda bokstav. Tavlan ska vara helt ren och vit, som om ingenting någonsin har stått på den. När jag är klar är jag alldeles andfådd.
Vilken idiot jag är. Har jag inte viktigare saker för mig?
Men jag går inte och gör någon av det viktiga. Jag sätter mig på min plats igen. Namnlappen på stolsryggen är det enda som säger var jag hör hemma.
Fast mitt namn har väl blivit meningslöst nu. ”Hedvig” betyder ingenting längre.
Kanske kommer jag att glömma bort det. Om ingen någonsin kallar mig för det igen.
”Hedvig”, säger jag, men det blir bara en viskning. Rösten är hes och oanvänd. Jag harklar mig.
”Hedvig, Hedvig, Hedvig.”
Rösten är klarare, men vem är Hedvig? Hon är bara bokstäver, ljud, Vad ska jag med ett namn till när det bara är jag kvar?

Fler som läst ”En sekund i taget”  är En bok om dagen, BokhoraBokbild, BarnbokspratBoktjuven (som undersökt trovärdigheten i en del påståenden), Lingonhjärta och Bläddra! Bläddra! . Den är recenserad på Dagens bok och finns att låna som ebok.

"En sekund i taget" av Sofia Nordin

 
 

Etiketter: , ,

Tre på tre 2013

Nu är det snart höst igen, och det betyder en ny chans att knäcka Tre på tre. Ifjol gick det ju käpprätt åt helvete sådär. Men nya chanser, nya vinster, som maken O brukar säga.

Alltså hoppar jag glatt på Pocketlovers Tre på tre 2013 med den första boken i tre olika serier:

”Stad av skuggor” av Cassandra Clare, som är den första delen i serien The Mortal Instruments. Bland annat Tonårsboken har skrivit helt oemotståndligt om den och nu i somras kom den äntligen på svenska.

”Helena” av Josephine Angelini, som är den första delen i serien Starcrossed, och som har beskrivits som en bättre version av Twilight. (Ja, jag avgudar Tonårsboken.)

”Vampyrens märke” av P C Cast, som är den första delen i House of Night, en serie som Boktycke  – som är min andra husgud i ungdomsbokbloggargenren – har skrivit en hel del om.

Sådärja. Tre böcker som ska läsas innan första december. Pepp!

 

”Kickboxaren” av Maria Björn & Niklas Krog

Från baksidan:

Ett ljud fick Eremias att titta upp.
Killen hade hopat ner från muren
och var på väg mot honom.
Ögonen var som två svarta hål.

– Ge hit telefonen!

En axel träffade Eremias i bröstet
och han kastades bakåt.
Han slog i asfalten med mobilen i handen.
Han höll den hårt.

”Kickboxaren” är skriven av Niklas Krog, en av mina favvisar, och Maria Björn som är en helt ny bekantskap för mig. Boken är utgiven av LL-förlaget och är luftigt satt med korta meningar och dubbla avstånd mellan styckena.

Eremias blir nedslagen och rånad på väg hem en kväll, han ser att killen som misshandlar honom har sitt namn intatuerat på knogarna och han blir som besatt av att hitta killen och hämnas. Han börjar träna kickboxning i en liten klubb och får först lära sig försvar. Innan han får lära sig slå måste han lova tränarna att aldrig använda de kunskaperna utanför lokalen. Gör han det blir han avstängd.

Men i Eremias har en vrede blossat upp, en vrede som inte är så lätt att kontrollera.

”Kickboxaren” är en bra lättläst bok. Eller snabbläst, om man hellre vill det. Lite svårt känns det ibland att hålla reda på tidsspannet, har det gått en vecka, ett par dagar eller kanske en månad mellan de olika träningstillfällena? Annars känns det bra, Eremias och framför allt tränarna beskrivs på ett sånt sätt att de känns som de viktigaste karaktärerna, de andra fladdrar mest bara förbi lite i bakgrunden, men det gör inget.

Ändå kan jag inte riktigt känna den där wow-känslan, och jag vet vad det är som skaver. Det är slutet. Precis som när jag avslutade ”Hämnd” för någon vecka sedan lägger jag från mig den här boken med en klump i magen. För har man bara fått sin hämnd är allt bra sen, eller?

Nu menar jag så klart inte att det är så det framställs i böckerna, tvärtom. Båda berättelserna lämnar det helt och hållet till mig som läsare att fundera över hämnd och vedergällning, och jag tror att båda skulle fungera riktigt bra som diskussionsunderlag i högstadieklasser.

Och att jag får en klump i magen och hellre vill ha ett lyckligt slut, det får jag väl leva med. Jag är väl helt enkelt för blödig.

”Kickboxaren” av Maria Björn & Niklas Krog

 

Etiketter: , , , , ,

”Only väg is upp” av Emmy Abrahamson

Om boken:

Filippa Karlsson är på väg! Mot London, mot frihet, mot att bli vuxen och förverkliga sina teaterdrömmar. Men London är en stor och tuff stad med skumma hyresvärdar som skriver Felipe Calzone istället för hennes riktiga namn på kontraktet. Där finns sadistiska chefer som gör allt för att sabotera för en underbetald vikarie, för att inte tala om okända och ökända rocksångare som förför flickor med att de har drömt om just DIG i flera månader.
Men London är också en stad där man kan hitta vänner för livet och där drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse. Hjärta, smärta och extra mycket humor för 15-åriga tjejer! Första delen i en trilogi om Filippas öden och äventyr i London.

”Only väg is upp” är första boken av en planerad triologi om Filippa Karlsson. Emmy Abrahamson gav för några år sedan ut ”Min pappa är snäll och min mamma är utlänning”, en bok jag verkligen fnissade mig genom.

Nu handlar det alltså om Filippa Karlsson som flyttat till London för att söka in på den världsberömda Royal Academy of Dramatic Art. Men först måste hon ju hitta någonstans att bo, och så ett jobb för att betala hyran innan hon kommer in på skolan. Om hon klarar antagningsproven, vill säga.

Det är bara det att allt inte är så himla enkelt som det verkade hemma i Sverige. Vem vill anställa en ung tjej utan några erfarenheter? Hur hittar man någonstans att bo till ett vettigt pris men utan att för den skull vara tvungen att sova på en madrass på golvet i samma rum som en helt främmande människa? Och vad är det egentligen de vill se på antagningsproven?

”Only väg is upp” är också en rolig, lite skruvad berättelse, även om den inte alls är lika hysteriskt rolig som ”Min pappa…”. Jag fnissade ibland, men mest tyckte jag nog bara att Filippa var lite mer än lovlig naiv och pinsam, så för min del blev boken egentligen bara en axelryckning.

Andra som läst är Unga böckerBokugglanLingonhjärta och Barnboksprat. Den har recenserats på Dagensbok.com, var nominerad till Augustpriset 2012 och finns att låna som e-bok.

"Only väg is upp" av Emmy Abrahamson

 

Etiketter: , ,