RSS

Etikettarkiv: Christin Ljungqvist

”Fågelbarn” av Christin Ljungqvist

Från baksidan:

Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och och förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?

Förra året debuterade Christin Ljungkvist med ungdomsboken ”Kaninhjärta”, en bok som jag aldrig skulle ha valt självmant men som blev en mycket stark överraskning. Nu är hon tillbaka med ”Fågelbarn” som (trots att den inom biblioteksvärlden är klassad som ungdomsbok) är en bok för en vuxnare publik, och det vackra språket och de där vändningarna i berättelsen som nästan tar andan ur läsaren fortfarande är desamma.

I fokus står Hanna, som har en biroll i ”Kaninhjärta”, och det är hennes liv vi får följa från småbarnsåren fram till strax efter flytten till Göteborg. Redan som barn var Hanna annorlunda. Hon pratade hela tiden om människor som inte fanns där, hon såg saker som hänt som hon inte kunde veta något om och även saker som skulle komma att hända. Om hon tog i en sak kunde hon se vad människan som varit kopplad till den hade råkat ut för, men till slut får hon lova sina föräldrar att sluta ”hitta på”. I smyg fortsatte hon ändå, och med på sina upptäcksfärder hade hon alltid Samuel och ibland också Jens.

Tills det där fruktansvärda hände.

Efter det fick hon allt svårare att vara nära Jens, och till slut kom hon till en gräns när hon valde att aldrig vara i samma hus som honom. Tills kvällen när boken tar sin början. Den kvällen hela familjen ska äta middag tillsammans för första gången på många år. Den kvällen när Hanna vet vad som ska hända och hon är fast besluten att ändra på det.

Men med facit i hand – gjorde hon rätt?

Jag gillar verkligen Fågelhjärta ”Fågelbarn” (det är svårt, det där). Jag gillar Hanna, jag gillar hennes röst, jag gillar miljöerna, beskrivningarna, sakerna hon hittar och följeslagarna vi får små glimtar av. Jag är själv väldigt kluven till medier eller vilken etikett vi nu ska sätta på Hanna, men jag köper hennes berättelse rakt av. Jag tror på henne, och jag avundas henne inte en endaste sekund.

Jag gillar också Christin Ljunqvist. Att bara ett år efter debuten ge ut en bok med detta fantastiska språk, herregud, där är en människa jag avundas! Hela boken känns så oerhört genomarbetad, som om varje ord är vägd på guldvåg. Jag gillar att jag inte får hela historien serverad på silverfat utan måste plocka upp små spillror lite här och lite där, bygga en bild som kanske stämmer, få en pusselbit till och vrida lite på det hela, se det ur en annan vinkel… Det är mycket möjligt att jag kommer få äta upp det här, men jag tror att Christin Ljungkvist skulle kunna vara en ny Maria Küchen i min bokhylla.

Åh vad jag vill prata om den här på Soppsällskapet på måndag!

Några av alla andra som också skrivit om ”Fågelbarn” är och dagarna går…, Romeo & Juliet, ElinaLingonhjärta, Pocketlover och EnligtO.

"Fågelbarn" av Christin Ljungqvist

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 24 april, 2013 i Böcker & läsning, Bokrecensioner, Ungdomsböcker

 

Etiketter: , , ,

Smakebit på søndag – ”Fågelbarn”

Söndag och dags för en smakebit igen. Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från Christins Ljungqvists sprillans nya ”Fågelbarn”, som kommer i veckan:

Vid de stora vitmålade stenarna, som stoppade bilister från att köra vidare genom skogen och fuska, kom någonting stort och svart, det svepte förbi Hanna på sidan och tvärsade rakt framför cykeln. Hon skrek till och bromsade, och cykeln försvann under henne, hon landade hårt och luften pressades ur lungorna. Medan hon låg på rygg och kippade, och smärtan kom pulserande i bakhuvudet, tittade hon upp på stjärnorna som syntes mellan grenarna och molnen. De gilmrade svagt, de var som skärvor, och hon kände hur jorden roterade under henne, hur dragningskraften höll henne nere. Hon tyckte sig liten och futtig i jämförelse, och någon tittade på henne, hon bara visste. När hon satte sig upp, och allt gungade, såg hon honom. Det var där promenadstråkets lyktstoplar stod för långt isär och ett mörker uppstod mellan dem, bara en bit framför henne, som Jens först var en skugga, en reva i väven eller en blind fläck. Sedan flimrade hans ansikte, och under honom, där han fötter borde ha varit och bundit honom till jorden, fanns bara luft. Det svarta strålade ur honom, det trevade efter henne, trevade in.
”Försvinn.” Hannas röst liksom brast, som någonting väldigt klent, och Jens blev tydligare, hans huvud och axlar, hans armar som hängde rakt ner, och hon snubblade upp på fötter och slet tag i sin väska och sprang hela vägen hem.

"Fågelbarn" av Christin Ljungqvist

 

Etiketter: , ,