RSS

Etikettarkiv: New York

”Undret” av R. J. Palacio

Från baksidan:

August (Auggie) Pullman föds med ett missbildat ansikte. Ända fram till tioårsåldern har han undervisats hemma av sin mamma. När han sedan ska börja i en vanliga skola förstår han att mycket kommer att förändras. Hur ska Auggies klasskamrater reagera och hur ska han själv bemöta deras reaktioner? Hur ska han få dem att förstå att han är precis lika vanlig som de, bara med den skillnaden att han ser annorlunda ut?

Åh. Var ska jag börja?

Först och främst – ”Undret” är ingen tårdrypande tyck-synd-om-historia om en liten kille som vänder allt till solsken.

För det andra – som jag grät när jag läste denna bok vet jag inte när jag gjorde senast. Och det är klart att det går bra till slut. Men det förstnämnda gäller ändå.

En dag får Auggie höra sin mamma och pappa prata om att han borde börja i en vanlig skola. För honom kommer det som en blixt från en klar himmel. Han, som i hela sitt tioåriga liv har skrämt andra, både barn och vuxna, ska nu inte bara möta främmande människor, han ska umgås med dem, varje dag.

Fullständigt livrädd följer han med mamma till den nya skolan någon vecka innan skolstart för att träffa rektorn och se på skolan. Där dyker även tre andra barn upp som har blivit tillfrågade av rektorn att visa Auggie runt på skolan. Och det verkar gå bra. Självklart reagerar alla när de först får syn på Auggies ansikte, men det är han van vid. Men, jo, det går faktiskt bra.

Så kommer skolstarten, och med fjärilar i magen går Auggie till skolan. Hur ska det gå?

Som vuxen vet jag ju hur grymma barn (och vuxna med för den delen) kan vara, antingen med vilje eller bara av tanklöshet. Det är klart att jag följer med Auggie med lika många fjärilar i magen, jag är på helspänn och bara väntar på kommentarerna, försöker höra viskningarna bakom ryggen och får snabbt blinka bort det våta i ögonen för att ingen ska se.

Men det är inte enkelt.

Inte heller för dem som finns runt Auggie är det enkelt. Där finns Via, som i större delen av sitt liv har funnits där inte som Via utan som Auggies storasyster. För det är ju så. Ett handikapp, oavsett vilket, påverkar ju inte bara den som har det, utan alla i hens omgivning – föräldrar, kompisar, syskon och deras kompisar.

Genom boken får vi höra de olika rösterna, Auggies, Vias, klasskompisen, antagonisten, Vias kompisar, och hur de alla ser på och liksom rör sig runt Auggie som månen rör sig runt jorden. Hur det kan vara att stå bredvid och hur det kan kännas. Att även om man älskar någon av hela sitt hjärta kan det ändå finnas stunder när man faktiskt känner att man önskar att det vore på ett annat sätt. Även om man egentligen vet att det inte går. Hur hanterar man det? Som barn? Som ung? Som vuxen?

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om ”Undret”, men jag skulle aldrig kunna göra den rättvisa. Istället ska jag göra allt jag kan för att få föräldrar att läsa den högt med sina barn eller smyga in den på tonåringens rum. Jag kommer lobba för att den ska läsas högt i många klassrum och jag ska prata om den för alla vuxna som frågar efter ett boktips, oavsett om de har barn, barnbarn eller inte alls.

Och du. Läs den.

Andra som skrivit om R. J. Palacios ”Undret” är Bokboxen, Enligt O, Klogg och Bokugglan. Den finns även som ebok, och vill du läsa en inte riktigt lika hyllande recension, så hittar du den till exempel hos Bokhora. Fast jag tycker så klart att du ska läsa och döma själv, jag. 😉

Ett utdrag ur boken bjussade jag på i söndags.

"Undret" av R. J. Palacio

Annonser
 

Etiketter: , , ,

Smakebit på søndag – ”Undret”

En smakebit på søndagSmakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från R. J. Palacios ”Undret”, om tioårige August, eller Auggie som han kallas. Det är en helt underbar berättelse som alla barn och föräldrar (och andra vuxna med) borde få läsa och uppleva. Jag hade faktiskt så svårt att välja ut en liten del av texten att jag istället ger er hela det första kapitlet:

Jag vet att jag inte är någon vanlig tioårig unge. Jag menar, visst gör jag vanliga saker. Jag äter glass. Jag cyklar. Jag sparkar boll. Jag har en Xbox. Sådana saker gör mig vanlig. Skulle jag tro. Och jag känner mig vanlig. Inuti. Men jag vet att vanliga ungar inte får andra vanliga ungar på lekplatsen att skrikande rusa därifrån. Jag vet att vanliga ungar inte blir uttittade var de än går.
Om jag hittade en magisk lampa och fick önska mig en enda sak så, skulle jag önska att jag hade ett normalt ansikte, ett som folk över huvud taget inte lade märke till. Jag skulle önska att jag kunde vara ute och gå, utan att alla människor stirrade på mig och sedan låtsades som om de tittade åt ett annat håll. Så här tror jag att det är: Den enda anledningen till att jag inte är vanlig är att ingen annan tycker att jag är det.
Men numera har jag liksom själv vant mig vid hur jag ser ut. Jag kan konsten att låtsas som om jag inte ser vilka miner folk gör. Vi har allihopa blivit ganska bra på sådana saker, både jag, mamma, pappa och Via. Nej, det där tar jag tillbaka: Via är inte bra på det. Hon kan verkligen bli irriterad när folk är ohyfsade. Som en gång på lekplatsen till exempel, när några äldre ungar gav konstiga ljud ifrån såg. Jag vet inte ens riktigt vad det var för ljud för jag hörde dem inte själv, men Via hörde dem och hon började vråla åt de där ungarna. Sådan är hon. Jag är inte alls som hon.
Via tycker inte att jag är vanlig. Hon säger att hon gör det, men om jag hade varit vanlig, skulle hon inte ha känt ett så starkt behov av att beskydda mig. Och mamma och pappa tycker inte heller att jag är vanlig. De tycker jag är någonting alldeles speciellt. Jag tror att jag är den enda i hela världen som inser hur vanlig jag egentligen är.
Jag heter förresten August. Och jag tänker inte beskriva hur jag ser ut. Hur ni än tror att jag ser ut, så är verkligen antagligen värre.

"Undret" av R. J. Palacio

 
9 kommentarer

Publicerat av på 11 augusti, 2013 i Barnböcker, Böcker & läsning, Smakebit på søndag

 

Etiketter: , , ,

”Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet” av Jennifer E. Smith

Från baksidan:

”Vem kunde tro att fyra minuter skulle förändra allt?

Det måste vara den värsta dagen i Hadleys liv. Hennes pappa ska gifta sig med en kvinna hon aldrig har träffat och hon missar planet från New York till London. Nu är hon fast på flygplatsen i flera timmar!

Men det är också dagen då hon möter Oliver – drömkillen från England som ska med nästa plan till London…”

Det är alla de där småsakerna som gör det – att Hadley glömmer den där boken och får springa tillbaka in efter den precis när de ska fara, att hon skar sig på papperet när hon skrev ut biljetten, att hon fick leta mobilladdaren, att de missade avfarten till flygplatsen och att ena hjulet på väskan var skevt. Små, små förseningar som tillsammans blir fyra minuter för sent när Hadley kommer till gaten och ser att den är nersläckt och hur planet långsamt rullar iväg.

Milt sagt gråtfärdig tvingas hon vänta i nästan fyra timmar på nästa plan, och hon vet att hon kanske inte hinner fram i tid till sin pappas bröllop. Ett bröllop hon egentligen inte vill ska gå av stapeln, med en kvinna hon önskar att hennes pappa aldrig träffat.

Det är då han dyker upp – Oliver. Han ska med samma plan till London, och har dessutom platsen bredvid hennes. De tillbringar först timmarna på JFK tillsammans, och sitter sedan och pratar under större delen av flygturen, och på något vis lyckas han få Hadley att glömma sin panikångest och sin klaustrofobi, och han får henne att så smått omvärdera sin syn på sin pappa och hans stora svek.

När de kommer fram till Heathrow vill hon inte skiljas från honom, och hon kan inte låta bli att tro att han känner samma för henne. När de med myrsteg närmar sig passkontrollen där de ska skiljas åt, händer det så äntligen, han böjer sig ner och ger henne en kyss, en kyss som lovar mer… Eller är det en avskedskyss?

Jag blir i ärlighetens namn inte riktigt klok på ”Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet”. Det är en lättsam chick-lit samtidigt som det är djupt och träffande. Jag gillar hur vi egentligen inte får veta något alls om Oliver, utan bara får små glimtar av honom här och där – som att han inte säger vad han pluggar utan hittar på alla möjliga sorters dumma studieinriktningar. Trots att vi inte får veta mycket alls om honom känns han ändå som Hadleys totala motsats, eller kanske snarare som den del av henne som saknas för att hon ska bli hel.

Jag gillar också att den är så otroligt lättsam, att tvåhundra sidor mera känns som en novell på sjuttio. Jag gillar att handlingen spelas upp som i en film för mitt inre och att det (såklart) regnar i London. Att brudens andra tärnor i ett huj förvandlar Hadley från en trött flygresenär till en prinsessliknande varelse och att hon faktiskt hittar rätt när hon letar efter den där kyrkan.

Det är lite feel-good och det är lättsamt. Och det är hoppingivande att läsa att fyra ynka minuter åt ”fel” håll egentligen är allt som behövs för att hela livet ska ta en annan vändning.

Du vet väl att du kan vinna boken här!

 

Etiketter: , ,

Midsommarläsning – videoblogg

Veckans videoblogg med tips om ”Jag tror jag älskar dig” av Allison Pearson, ”När jag lät dig gå” av Gayle Forman och ”Tjärven” av John Ajvide Lindquist.

Och nu har ni sett standard-utstyrseln i Stugan: halvskitig kofta och ett hår som gör sig bäst om det inte syns!

Bonus: Läs här om Bokhora-Johanna Ks upplevelse av att lyssna på ”Tjärven” eller gå på en guidad ”När jag lät dig gå”-tur tillsammans med Gayle Forman genom New York!

 

Etiketter: , , , ,

”Precious” av Sapphire

Precious är en 16-årig analfabet som levt i ett helvete hela sitt liv. Hon minns inget annat än att pappa våldtar henne och att mamma misshandlar henne både fysiskt och psykiskt. Som 12-åring föder hon sin pappas barn, och nu, när hon som 16-åring väntar hans andra barn, blir hon utslängd från skolan.

Istället hamnar hon på en alternativ skola där hon träffar läraren miss Rain. Hon lär Precious och de andra att läsa och skriva, bokstav för bokstav, och i takt med att Precious lär sig skriva växer hennes självkänsla och hon börjar förstå att även hon har rätt att ha ett liv.

”Precious” är en jobbig bok, det är jobbigt att läsa om en flicka vars första minnen är så grova övergrepp från både mamma och pappa. Jag var på Soppsällskapet i torsdags, och då pratade vi bland annat om ”Tills skulderbladen blivit vingar” av Sofia Rapp Johansson, som även skrivit ”Silverfisken”. Även de är jobbiga böcker med så mycket elände och övergrepp, men ändå väljer jag att läsa dem. Varför?

Är det för att just den här ångesten ligger så långt bort från min verklighet? En del av det beror nog på det, att det är ett sätt att uppleva något som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars. En annan sak som spelar roll är att jag faktiskt träffar de här ungdomarna. Det finns de som faktiskt har det så här, eller i alla fall i närheten, och jag tycker att jag som jobbar mitt bland ungdomar ska veta om hur de kan ha det hemma.

Jag vill ju egentligen inte tro att det är så här i Ö-vik, men jag kan ju tyvärr inte vara säker. För elände finns, och ungdomar som far illa finns. Och jag vill försöka vara förberedd så gott jag kan när jag träffar dem.



Utdrag ur boken:

”Jag vill bara att du läser lite från den här boken.” Känns som om luften går ur mig. Jag ser TV, hör rapmusik, jag vill äta nåt, jag vill känna som när pappa knullar mig, jag vill dö, jag vill dö.
”Vad är det för fel Precious?”
Jag kippar andan. ”Jag … alla sidor ser likadana ut för mej.” Jag tar ett djupt andetag. Sådärja. Nu har jag sagt det.
Miss Rain suckar, låter lite lessen. ”Jag tror jag förstår dej, Precious. Men just nu vill jag bara att du försöker, försök pressa fram det, Precious. Jag vet att du kan.”
Jag sträcker ut handen efter boken.

Jag säger ”Strand”, men är inte säker, vet att det ska va S i strand men såg inge S. Hon säger ”Brygga ska det va, bryggan är det om ligger vid stranden. Bra, bra.” Sen säger hon med en mjuk röst, som en katt som jamar (allti drömt om ha en katt) ”Kan du läsa den här meningen?” Jag säger ”En dag på stranden”. Hon säger jättebra och stänger boken. Jag vill gråta. Jag vill skratta. Jag vill krama pussa Miss Rain. Hon får mej känna mej bra. Har aldri klarat läsa nåt förut.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 juni, 2010 i Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: ,