RSS

Etikettarkiv: Sverige

”En sekund i taget” av Sofia Nordin

Från baksidan:

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

En kväll går världen under. Alla drabbas av feber och är döda inom bara någon timme. Hedvig kan bara i förtvivlan se sin familj gå under utan att kunna få tag i någon hjälp. Efteråt är allt tyst. Onaturligt tyst. Så tyst som det aldrig kan vara i en stad. Inga bilar, inga röster, ingenting.

Bara Hedvig.

”En sekund i taget” är Sofia Nordins senaste ungdomsbok. En feber slår till som snabbt och utan pardon dödar alla. Eller nästan alla. Hedvig är helt ensam kvar och måste leta sig ut från stan för att hitta mat, skydd och kanske, kanske någon fler överlevande. Hon tar sin tillflykt till en gård där det finns några djur och med hjälp av gårdens bibliotek lär hon sig överleva i en för henne helt ny värld.

För några år sedan läste jag ”Väggen”, en smått klassisk roman om en kvinna som blir fast innanför en osynlig vägg i de österrikiska alperna medan något på bara en sekund har dödat allt levande utanför. Jag vet inte varifrån Sofia Nordin har fått inspiration till ”En sekund i taget”, men jag får precis samma känsla när jag läser den som jag fick av ”Väggen”.

Det är ju så skrämmande att tänka sig att man är helt ensam kvar. Att ingen finns därute, att hela min framtid är ensamhet. I bästa fall. I värsta fall finns det faktiskt någon därute, någon som inte vill mig väl. Det är en känsla som Nordin lyckas mycket bra med att bygga upp. Många gånger stannar jag upp och funderar på hur jag skulle reagera om jag var i Hedvigs situation. Hon blir ju så vuxen. Vuxnare än jag känner mig.

Hon är bara tretton år, har precis börjat sjuan, och måste plötsligt försöka överleva helt på egen hand, och hon gör det på ett sätt som jag inte är säker på att jag skulle klara av. Ändå är det inget konstlat. Hedvig är bara en sån tjej som lyckas tänka rationellt, som kan vikta saker och prioritera. Som inte ger upp och sätter sig ner och gråter, utan som har bestämt sig för att överleva. Inte grotta ner sig i det som har hänt, utan överleva.

Samtidigt finns det så mycket annat där. Kommer hon aldrig att få känna en killes läppar i en öm kyss? Aldrig ha sex? Bli mamma? Känslor som rusar runt i kroppen och inte får något utlopp. Hedvig är helt enkelt en helt vanlig trettonåring i en väldigt ovanlig situation. Och det är trovärdigt. Läskigt trovärdigt.

Utdrag ur boken:

På whiteboarden står det ”Kom ihåg lappen om friluftsdag!” och ”Glosor, tisdag!”
Friluftsdag, glosor. Jag stirrar på orden, kan liksom inte riktigt komma ihåg vad de betyder. Jag blir arg på det där utropstecknen, på den glada, gröna färgen och bokstävernas runda form.
Jag reser mig så häftigt att stolen nästan välter, och går fram och suddar ut varenda bokstav. Tavlan ska vara helt ren och vit, som om ingenting någonsin har stått på den. När jag är klar är jag alldeles andfådd.
Vilken idiot jag är. Har jag inte viktigare saker för mig?
Men jag går inte och gör någon av det viktiga. Jag sätter mig på min plats igen. Namnlappen på stolsryggen är det enda som säger var jag hör hemma.
Fast mitt namn har väl blivit meningslöst nu. ”Hedvig” betyder ingenting längre.
Kanske kommer jag att glömma bort det. Om ingen någonsin kallar mig för det igen.
”Hedvig”, säger jag, men det blir bara en viskning. Rösten är hes och oanvänd. Jag harklar mig.
”Hedvig, Hedvig, Hedvig.”
Rösten är klarare, men vem är Hedvig? Hon är bara bokstäver, ljud, Vad ska jag med ett namn till när det bara är jag kvar?

Fler som läst ”En sekund i taget”  är En bok om dagen, BokhoraBokbild, BarnbokspratBoktjuven (som undersökt trovärdigheten i en del påståenden), Lingonhjärta och Bläddra! Bläddra! . Den är recenserad på Dagens bok och finns att låna som ebok.

"En sekund i taget" av Sofia Nordin

Annonser
 
 

Etiketter: , ,

”Kickboxaren” av Maria Björn & Niklas Krog

Från baksidan:

Ett ljud fick Eremias att titta upp.
Killen hade hopat ner från muren
och var på väg mot honom.
Ögonen var som två svarta hål.

– Ge hit telefonen!

En axel träffade Eremias i bröstet
och han kastades bakåt.
Han slog i asfalten med mobilen i handen.
Han höll den hårt.

”Kickboxaren” är skriven av Niklas Krog, en av mina favvisar, och Maria Björn som är en helt ny bekantskap för mig. Boken är utgiven av LL-förlaget och är luftigt satt med korta meningar och dubbla avstånd mellan styckena.

Eremias blir nedslagen och rånad på väg hem en kväll, han ser att killen som misshandlar honom har sitt namn intatuerat på knogarna och han blir som besatt av att hitta killen och hämnas. Han börjar träna kickboxning i en liten klubb och får först lära sig försvar. Innan han får lära sig slå måste han lova tränarna att aldrig använda de kunskaperna utanför lokalen. Gör han det blir han avstängd.

Men i Eremias har en vrede blossat upp, en vrede som inte är så lätt att kontrollera.

”Kickboxaren” är en bra lättläst bok. Eller snabbläst, om man hellre vill det. Lite svårt känns det ibland att hålla reda på tidsspannet, har det gått en vecka, ett par dagar eller kanske en månad mellan de olika träningstillfällena? Annars känns det bra, Eremias och framför allt tränarna beskrivs på ett sånt sätt att de känns som de viktigaste karaktärerna, de andra fladdrar mest bara förbi lite i bakgrunden, men det gör inget.

Ändå kan jag inte riktigt känna den där wow-känslan, och jag vet vad det är som skaver. Det är slutet. Precis som när jag avslutade ”Hämnd” för någon vecka sedan lägger jag från mig den här boken med en klump i magen. För har man bara fått sin hämnd är allt bra sen, eller?

Nu menar jag så klart inte att det är så det framställs i böckerna, tvärtom. Båda berättelserna lämnar det helt och hållet till mig som läsare att fundera över hämnd och vedergällning, och jag tror att båda skulle fungera riktigt bra som diskussionsunderlag i högstadieklasser.

Och att jag får en klump i magen och hellre vill ha ett lyckligt slut, det får jag väl leva med. Jag är väl helt enkelt för blödig.

”Kickboxaren” av Maria Björn & Niklas Krog

 

Etiketter: , , , , ,

Smakebit på søndag – ”Jag är Love”

En smakebit på søndagSmakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från Mårten Melins ”Jag är Love”, en bok jag blev sugen på när jag i vintras läste ”Förvandlad”. Precis som i den är det en kille, Love, som har krafter utöver de vanliga och hamnar på Monsterskolan. Där träffar han andra barn som inte är helt vanliga, bland annat Hella som tar med honom hem så han får träffa hennes pappa en dag:

Någon kom gående längre bort i allén. Var det han? Jag såg inte så bra, eldsflammorna gjorde det svårt att se. Men gå? Borde han inte flyga eller något? Med fladdermusvingar? Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tittade på Hella. Hon stoppade snabbt ner sitt kors innanför t-shirten. Hon nickade åt mig att jag skulle göra likadant. Jag lydde genast.
”Varför vill Djävulen att hans dotter ska gå på Skogsbingelskolan? frågade jag.
”Det är inte han som vill”, sa hon. ”Det är mamma. Pappa tjafsar inte med henne i onödan.”
”Är hon också härifrån?”
”Nej”, sa Hella med blicken på den som kom emot oss. ”Hon är från Östersund.”

"Jag är Love" av Mårten Melin

 

Etiketter: , , ,

”Gilla ‘Hata horan'” av Johanna Nilsson

Om boken:

Jonna och Gloria är 15 år och bästisar. De är inte särskilt populära, men inte heller mobbade. Men så hänger de med på en luciafest och får dansa med Robin, skolans snyggaste, coolaste kille. Han verkar tycka att de är helt okej, till och med söta. Det är nästan för bra för att vara sant.
Det är det också. Det börjar skrivas elaka kommentarer på Glorias blogg och på Facebook bildas en Hata horan-grupp. Gloria mår så dåligt att hon börjar skära sig igen. Jonna måste göra något. Gloria får inte råka mer illa ut. Hon bestämmer sig för att ge igen med samma mynt, för på nätet kan vad som helst hända.
Vem är hora nu då?

”Gilla ‘Hata horan'” har jag hört mycket om, bland annat av svärmor (som är högstadielärare) som har läst den med sina elever där de alla var överens om att det var en bra och nödvändig bok. Och det är det.

Jonna och Gloria är inte mobbade men heller inte riktigt med. För att få snygg-Robin att acceptera hennes vänförfrågan på facebook skickar Gloria bilder på sina bröst till honom. Han lovar så klart att inte visa bilderna för någon annan. På en fest går han ett steg längre, kräver mer av Gloria för att inte sprida bilderna vidare, och hon gör honom motvilligt till viljes. Efteråt är Gloria inte längre den glada obekymrade tjej hon var innan, och bilderna, ja, de visar Robin ändå glatt för alla som vill se.

En angelägen och viktig bok, som sagt. Medan jag läser får jag flashar från Instagrammålet, men också från trådar på flashback och facebookgrupper som ”Vi som är rädda för tjejen i Apoliva-reklamen”. För det är ju det som är grejen. Det är så enkelt att säga att det är facebooks fel, det är instagrams fel och någon måste ta ansvar – men någon, det är du och jag. Det är så enkelt att bara klicka ”Gilla” och sen gå vidare, att inte lägga någon större värdering i det. Men stanna upp lite. Titta på facebookgruppen om Apoliva-tjejen. Om det var du – hur skulle det kännas om 27 000 svenskar gillade den gruppen om det var ditt ansikte på bilden? Om det var 2700? 270? 27? 2? Om någon endaste människa hade lagt ner tid och möda på att faktiskt skapa den gruppen, och en endaste annan skulle gilla det initiativet?

Om det handlade om mig vet jag att jag skulle känna en stor klump i magen. Jag skulle försöka skaka det av mig, skratta lite och låtsas att det inte berörde. Men inuti. En klump, ett svart hål.

Men det handlar inte bara om att tanklöst sprida åsikter vidare, åsikter som jag (eller du?) egentligen inte står för. Det handlar också om ren jävla feghet. Det är så enkelt att gömma sig bakom en påhittad fasad och tycka en massa, och hur fegt och lågt jag än tycker att det är finns det tusentals svenskar som gör det varje dag. Gömmer sig och öser ur sig galla anonymt, för att de inte törs stå för sina åsikter. Men kan jag inte stå för det, då ska jag heller inte säga det. Det är så jävla fegt. Och om jag som vuxen gömmer mig bakom påhittade namn och fejkade bilder, vad lär jag de barn och unga som finns runt omkring mig? Att det är okej att såra och kränka så länge det inte kan spåras tillbaka till dig? Det är inte ett samhälle jag vill vara en del av.

Jag säger inte att jag är fri från skuld och aldrig har gjort fel. Att jag aldrig sårat eller fällt en kommentar som gjort ont. Klart jag har. Jag kommer att göra det många gånger till. Det är bara mänskligt. Men det jag inte gjort och inte kommer att göra, det är att medvetet såra eller kränka någon – varken på nätet eller i verkliga livet.

Ur Johanna Nilssons efterord:

En debatt om mobbning på internet blossade upp. Vad ska vi göra? undrade de vuxna. Hur ska vi kunna skydda våra unga?
Men är de vuxna särskilt mycket bättre?
Hade inte den här boken lika gärna kunnat utspela sig på en arbetsplats?
Jo, det tror jag.
Överallt: utfrysning, bortvända ryggar, tissel och tassel, fniss, glåpord, sparkar, slag, hatkommentater på nätet.
Överallt: det kan upphöra, du kan få det att upphöra, jag, vi.

"Gilla 'Hata horan'" av Johanna Nilsson

Och tillbaka till boken – otroligt bra jobbat Johanna! Det enda jag egentligen har att invända mot är Robins orsak, eller vad jag ska kalla det för. Den hade inte behövts. Jag tror hans berättelse har kunnat stå på egna ben ändå. Nu blir det nästan som ett sätta att urskuldra honom, och det är inte så enkelt att det alltid finns en tydlig anledning.

 

Etiketter: , ,

”Språkresan” av Mats Berggren

Från baksidan:

Ett nytt land. Nya människor. Här vet ingen vem datanörden Max är och han börjar hänga med de coola killarna Leo och Simon som är mer vana vid alkohol och uteliv. I skolan träffar han också den engelska tjejen Cate. Under resan förändras Max, helt nya sidor kommer fram.
Frågan är om han själv vet vem han är?

”Språkresan” handlar om femtonårige Max som sommaren mellan åttan och nian åker till Whalebone Bay på uppmaning av sin mamma. Hennes tanke var nog att få ut honom från hans rum och onlinespelens värld med förhoppningen att han kanske hittar nya intressen och vänner.

Redan på planet till England lägger Max märke till två killar som sticker ut lite extra. Den ena killen har den coolaste utstrålning man kan ha, och Max ser till att han får en chans att lära känna dem och de börjar hänga tillsammans.

Helt plötsligt är Max en kille som snattar, festar och ljuger. Vem är han egentligen?

I vintras läste jag Mats Berggrens senaste ungdomsbok och blev helt förälskad i både personerna och språket. Kanske var därför förväntningarna väl höga när jag fick hem ”Språkresan”, men i den hittar jag inget av det jag blev så förtjust i i vintras. Jag gillar aldrig Max, varken innan han far till England, när han är där eller när han kommit hem. Jag får inte heller någon känsla för Cate, Leo eller de andra ungdomarna, de berör mig inte alls.

Kanske är det för att det inte ens är meningen att man ska tycka om Max eller de andra. Istället ligger fokuset på att försöka förklara det som egentligen inte går att förklara – hur en helt vanlig kille, med en kärleksfull familj och schysta kompisar kan bli någon helt annan, en som ljuger, stjäl och misshandlar.

"Språkresan" av Mats Berggren

 

Etiketter: , , ,

Smakebit på søndag – ”Gilla ‘Hata horan'”

En smakebit på søndagSmakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från Johanna Nilssons senaste ungdomsbok ”Gilla ‘Hata horan'”, en bok som tar upp det så vansinnigt viktiga om mobbning, kränkningar och hur vi behandlar varandra på nätet och i verkligheten. Bara för att det är en ungdomsbok betyder det inte att den inte kan läsas av vuxna. Snarare är det en bok som verkligen borde läsas av unga och vuxna.

HORAN SÖG BRA står det med stora svarta bokstäver på dörren till hennes ljusgröna skåp. Hon säger ingenting, verkar knappt reagera, öppnar bara skåpet, tar ut det hon behöver, stänger, låser och går iväg. Jag står kvar. Ser stirrande ögon överallt, några ledsna, men de flesta inte. Det hörs spridda fniss.
Ingrid Bräck hasar fram genom korridoren, som vanligt klädd i grått och med det gråspräckliga håret uppsatt i en knut. I famnen bär hon en trave med böcker. När hon ser att alla står och glor på Glorias skåp så vänds förstås hennes blick dit.
Hon tittar snabbt bort igen och fortsätter sin hasande vandring.
Plötsligt vill jag spränga hela skolan i luften.

"Gilla 'Hata horan'" av Johanna Nilsson

 

Etiketter: , ,

”Hämnd” av Kalle Güettler & Viktor Engholm

Från baksidan:

De kallar oss ‘nya svenskar’, men jag är 18 och fan inte ny. Jag får redan rösta och döda människor i krig. Nu närmar vi oss ämnet. Det finns ingen anledning att vänta. Nu kör jag hela storyn.

Elias är förr och uppvuxen i Förorten, men hans mamma kom till Sverige från krig och vansinne, där hon förlorade både sina egna föräldrar och Elias pappa. Nu, snart 20 år senare, har hon gift sig med en svensk man, Svenne, och Elias har fått en lillasyster. Men livet kommer ikapp.

En natt hör Elias hur hans mamma gråtande berättar för Svenne om vad som hände i de olika fång- och flyktinglägren hon passerade på väg till Sverige, och i Elias tänds en vrede och han lovar sig själv att han ska hitta den värste förövaren och döda honom.

”Hämnd” är en grafisk ungdomsbok från Argasso, och Güettler fick idén när han hörde om krigsförbrytare som lever ett vanligt liv i Sverige. Vad händer om deras offer möter dem på gatan här? Det grafiska står Engholms illustrationer för, de är mörka, otroligt välgjorda och berättar så mycket mer än det texten ger oss. Kärlek, sorg, vanmakt, ilska och vrede – allt ryms i bilderna och tillsammans med grundberättelsen skapar de en historia som verkligen griper tag.

Vem är offer? Och vem är förövare?

Och får man bara hämnd är det bra sen, eller?

"Hämnd" av Kalle Güettler & Viktor Engholm

 

Etiketter: , , ,