RSS

Etikettarkiv: USA

Smakebit på søndag – ”Zombie – en överlevnadsguide”

En smakebit på søndagSmakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från en bok som en av kollegorna fnissande gjorde i ordning för biblioteket i veckan för att sen säga ”Tina, den här tycker jag du ska läsa!” Hm. Vet inte riktigt om det säger mer om henne än om mig…? I alla fall. Så här står det i det inledande kapitlet i Mel Max Brooks ”Zombie – en överlevnadsguide”:

Vad är en zombie? Varifrån kommer de? Vilka egenskaper har de? Vad har de för behov, vad är de ute efter? Varför är de fientligt inställda till oss människor? Innan vi diskuterar överlevnadstekniker måste vi fastställa vad det är vi försvarar oss mot.
Vi börjar med att skilja mellan dikt och verklighet. De vandrande döda är inte ett resultat av ”svart magi” eller någon annan övernaturlig kraft. De har sitt ursprung i ett virus som är känt som solanum, ett latinskt ord som användes av Jan Vanderhaven, som upptäckte sjukdomen.

"Zombie - en överlevnadsguide" av Max Brooks

Annonser
 

Etiketter: , , ,

”Undret” av R. J. Palacio

Från baksidan:

August (Auggie) Pullman föds med ett missbildat ansikte. Ända fram till tioårsåldern har han undervisats hemma av sin mamma. När han sedan ska börja i en vanliga skola förstår han att mycket kommer att förändras. Hur ska Auggies klasskamrater reagera och hur ska han själv bemöta deras reaktioner? Hur ska han få dem att förstå att han är precis lika vanlig som de, bara med den skillnaden att han ser annorlunda ut?

Åh. Var ska jag börja?

Först och främst – ”Undret” är ingen tårdrypande tyck-synd-om-historia om en liten kille som vänder allt till solsken.

För det andra – som jag grät när jag läste denna bok vet jag inte när jag gjorde senast. Och det är klart att det går bra till slut. Men det förstnämnda gäller ändå.

En dag får Auggie höra sin mamma och pappa prata om att han borde börja i en vanlig skola. För honom kommer det som en blixt från en klar himmel. Han, som i hela sitt tioåriga liv har skrämt andra, både barn och vuxna, ska nu inte bara möta främmande människor, han ska umgås med dem, varje dag.

Fullständigt livrädd följer han med mamma till den nya skolan någon vecka innan skolstart för att träffa rektorn och se på skolan. Där dyker även tre andra barn upp som har blivit tillfrågade av rektorn att visa Auggie runt på skolan. Och det verkar gå bra. Självklart reagerar alla när de först får syn på Auggies ansikte, men det är han van vid. Men, jo, det går faktiskt bra.

Så kommer skolstarten, och med fjärilar i magen går Auggie till skolan. Hur ska det gå?

Som vuxen vet jag ju hur grymma barn (och vuxna med för den delen) kan vara, antingen med vilje eller bara av tanklöshet. Det är klart att jag följer med Auggie med lika många fjärilar i magen, jag är på helspänn och bara väntar på kommentarerna, försöker höra viskningarna bakom ryggen och får snabbt blinka bort det våta i ögonen för att ingen ska se.

Men det är inte enkelt.

Inte heller för dem som finns runt Auggie är det enkelt. Där finns Via, som i större delen av sitt liv har funnits där inte som Via utan som Auggies storasyster. För det är ju så. Ett handikapp, oavsett vilket, påverkar ju inte bara den som har det, utan alla i hens omgivning – föräldrar, kompisar, syskon och deras kompisar.

Genom boken får vi höra de olika rösterna, Auggies, Vias, klasskompisen, antagonisten, Vias kompisar, och hur de alla ser på och liksom rör sig runt Auggie som månen rör sig runt jorden. Hur det kan vara att stå bredvid och hur det kan kännas. Att även om man älskar någon av hela sitt hjärta kan det ändå finnas stunder när man faktiskt känner att man önskar att det vore på ett annat sätt. Även om man egentligen vet att det inte går. Hur hanterar man det? Som barn? Som ung? Som vuxen?

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om ”Undret”, men jag skulle aldrig kunna göra den rättvisa. Istället ska jag göra allt jag kan för att få föräldrar att läsa den högt med sina barn eller smyga in den på tonåringens rum. Jag kommer lobba för att den ska läsas högt i många klassrum och jag ska prata om den för alla vuxna som frågar efter ett boktips, oavsett om de har barn, barnbarn eller inte alls.

Och du. Läs den.

Andra som skrivit om R. J. Palacios ”Undret” är Bokboxen, Enligt O, Klogg och Bokugglan. Den finns även som ebok, och vill du läsa en inte riktigt lika hyllande recension, så hittar du den till exempel hos Bokhora. Fast jag tycker så klart att du ska läsa och döma själv, jag. 😉

Ett utdrag ur boken bjussade jag på i söndags.

"Undret" av R. J. Palacio

 

Etiketter: , , ,

Smakebit på søndag – ”Undret”

En smakebit på søndagSmakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från R. J. Palacios ”Undret”, om tioårige August, eller Auggie som han kallas. Det är en helt underbar berättelse som alla barn och föräldrar (och andra vuxna med) borde få läsa och uppleva. Jag hade faktiskt så svårt att välja ut en liten del av texten att jag istället ger er hela det första kapitlet:

Jag vet att jag inte är någon vanlig tioårig unge. Jag menar, visst gör jag vanliga saker. Jag äter glass. Jag cyklar. Jag sparkar boll. Jag har en Xbox. Sådana saker gör mig vanlig. Skulle jag tro. Och jag känner mig vanlig. Inuti. Men jag vet att vanliga ungar inte får andra vanliga ungar på lekplatsen att skrikande rusa därifrån. Jag vet att vanliga ungar inte blir uttittade var de än går.
Om jag hittade en magisk lampa och fick önska mig en enda sak så, skulle jag önska att jag hade ett normalt ansikte, ett som folk över huvud taget inte lade märke till. Jag skulle önska att jag kunde vara ute och gå, utan att alla människor stirrade på mig och sedan låtsades som om de tittade åt ett annat håll. Så här tror jag att det är: Den enda anledningen till att jag inte är vanlig är att ingen annan tycker att jag är det.
Men numera har jag liksom själv vant mig vid hur jag ser ut. Jag kan konsten att låtsas som om jag inte ser vilka miner folk gör. Vi har allihopa blivit ganska bra på sådana saker, både jag, mamma, pappa och Via. Nej, det där tar jag tillbaka: Via är inte bra på det. Hon kan verkligen bli irriterad när folk är ohyfsade. Som en gång på lekplatsen till exempel, när några äldre ungar gav konstiga ljud ifrån såg. Jag vet inte ens riktigt vad det var för ljud för jag hörde dem inte själv, men Via hörde dem och hon började vråla åt de där ungarna. Sådan är hon. Jag är inte alls som hon.
Via tycker inte att jag är vanlig. Hon säger att hon gör det, men om jag hade varit vanlig, skulle hon inte ha känt ett så starkt behov av att beskydda mig. Och mamma och pappa tycker inte heller att jag är vanlig. De tycker jag är någonting alldeles speciellt. Jag tror att jag är den enda i hela världen som inser hur vanlig jag egentligen är.
Jag heter förresten August. Och jag tänker inte beskriva hur jag ser ut. Hur ni än tror att jag ser ut, så är verkligen antagligen värre.

"Undret" av R. J. Palacio

 
9 kommentarer

Publicerat av på 11 augusti, 2013 i Barnböcker, Böcker & läsning, Smakebit på søndag

 

Etiketter: , , ,

”Fifty Shades of Grey” av E. L. James

Ett år efter alla andra har även jag läst ”Fifty Shades of Grey” av E. L. James.

Men det var banne mig inte enkelt. Jag har hållit på sedan i mars tror jag, och det finns flera anledningar till att det tagit tid:

För det första, varken Anastasia eller Christian är karaktärer jag bryr mig om. Varför? Tja, efter dryga femhundra sidor känns det som om jag fortfarande inte vet vilka de är. Jag vet inget mer än bara ramarna, djupet i människorna saknas helt, och det är inget nytt att jag har svårt för böcker där inte personerna berör mig på något sätt.

För det andra, det lilla av Anastasia jag sett tyder inte på att hon är en kvinna jag skulle välja att umgås med. Ett exempel på varför är när Christian och en pilot inför en glidflygning samtalar om tekniska termer, lufttryck och termik och Ana konstaterar att det låter väldigt avancerat och därför inte lyssnar vill jag rycka tag i henne, skaka om henne och skrika ”men så lyssna så kanske du lär dig något då!!” Och böcker där jag tycker rent illa om människorna, de brukar gå fetbort.

För det tredje, Christian Grey är ju fullkomligt sjuk i huvudet. Han kan få vara hur jäkla skitsnygg och snorrik han vill, men en man som inte tål motsägelser och som faktiskt stalkar kvinnor är ingen normal människa. Och nej, det är inte charmigt eller ett uttryck för hans starka känslor för Ana. Det är bara sjukt.

För det fjärde, att Anastasia tror att hon ska kunna rädda honom. Eftersom hon älskar honom. Eh… va? Hon känner honom ju inte! Hon vet inte vem han är, vad han kommer från och hur han tänker och fungerar. Vad finns det då kvar att älska? Blaha, blaha, säger jag.

För det femte, att jag har läst den på engelska. Och min engelska lämnar en hel del övrigt att önska, vilket gör att läsningen går väääldigt långsamt. Vilket betyder att det finns väldigt mycket tid för eftertanke och reflektion. Och Fifty Shades är inget som tjänar på eftertanke och reflektion.

Egentligen är den enda anledningen till att jag, efter ett par månaders uppehåll, faktiskt tagit tag i den igen och läst ut den är att jag har svårt för att totaldissa böcker jag inte läst hela vägen ut. Men nu har jag läst den, och nu kan jag säga precis som jag tycker – vicket jevvla skit!

Finns det inget bra då? Jo, faktiskt.

Sexscenerna är de enda passager i boken där det faktiskt finns en själ. Det är bara under sexscenerna som vi riktigt får komma under huden på Anastasia, och det är bara då som boken faktiskt griper tag. Men på det hela taget förstår jag inte vad som är grejen med Fifty Shades, och inte heller diskussionerna vi haft om den i Soppsällskapet har gett mig någon större förståelse. Jag gillar det helt enkelt inte.

Att andra gör det är helt OK. Jag menar, en av de böcker jag totaldissade ifjol vann ju ett av de finaste prisen, så…

Missade du diskussionen om Fifty Shades ifjol? (I så fall – satt du i isoleringscell eller är du astronaut?) Det finns i alla fall massor att läsa om både första boken och hela serien bland annat härhärhärhärhärhärhärhärhärhärhärhärhärhärhärhär eller här.

"Fifty Shades of Grey" av E. L. James

 
3 kommentarer

Publicerat av på 19 juli, 2013 i Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: , , , ,

”Död tills mörkret faller” av Charlaine Harris

Från baksidan:

Sookie Stackhouse är på många sätt en vanlig tjej. Hon bor i en liten håla i Louisiana, och jobbar som servitris på den lokala baren, Merlotte’s. I den lilla staden känner alla varandra och det är sällan det händer något utöver det vanliga. Varje dag är den andra lik. Så kommer Bill. Han är mörk, stilig och spännande, allt det Sookie har saknat. Men han är också vampyr, och hans vänner är allt annat än vanliga och tråkiga. Är passion och spänning värt vad som helst?
En efter en hitta kvinnor i trakten brutalt mördade och det börjar viskas om vampyrerna. Menande blickar och spridda kommentarer leder snabbt till lynchstämmning. Sookie slits mellan rädsla för sitt eget liv och önskan att rentvå dem hon älskar.

”Död tills mörkret faller” är den första boken i serien om Sookie Stackhouse, den där tjejen som kan läsa andras tankar och som har en av huvudrollerna i TV-serien True Blood. Jag har haft den som badbok under vintern, och för det har den passat perfekt – lätt att få grepp om, inte så viktigt att man kommer ihåg vad som hänt mellan lästillfällena och personer som inte erbjuder något större djup.

Där finns också någon sorts halvburlesk humor som inte tilltalar mig, lite samma som i ”Själlös”, och det går mig helt förbi. Men det som retar mig mest är nog de platta karaktärerna, mest för att jag aldrig får lära känna personerna, och hur jag än försöker kan jag inte förså deras reaktioner i olika lägen.

Som badbok helt okej, men jag hade i ärlighetens namn precis lika gärna kunnat läsa en veckotidning.

"Död tills mörkret faller" av Charlaine Harris

 
4 kommentarer

Publicerat av på 11 juli, 2013 i Böcker & läsning, Bokrecensioner

 

Etiketter: , , ,

”SCUM manifest” av Valerie Solanas

För några veckor sedan läste jag Marias Svelands ”Hatet”, och en hel del tankar har bubblat upp efteråt. Den största kunskapsluckan jag kände under läsningens gång var att jag inte hade någon som helst koll på det så kallade SCUM manifestet av Valerie Solanas.

Vad är det för något? Vem var Valerie Solanas. Hur kan en text – inte ens 100 sidor med förord och allt – vara så oerhört provocerande att deltagarna i en teateruppsättning av den mordhotas? Och uppmanar hon verkligen till mord på män?

Först och främst – ja, jag ser (självklart) mig själv som feminist. Och nej, jag hatar inte män, jag lever med en och trivs alldeles ypperligt med det. Det finns mycket annat jag inte tycker om, som förtryck och orättvisor. Det här är knappast nyheter för någon som känner mig. Klart jag blir nyfiken på ”SCUM manifest”.

”SCUM manifest” börjar med ett förord av Sara Stridsberg som också har översatt texten. Förordet säger väldigt mycket om både manifestet och om vem Valerie Solanas var, och utan det skulle min bristande förförståelse förstört mycket av läsningen. Det är också värt mycket att kunna bläddra tillbaka till förordet och skumma det för att hitta åt nyckelbegreppen under läsningens gång.

Och det gör jag flera gånger. Visst är manifestet extremt på många sätt, men frågan är om det egentligen ska läsas så himla bokstavstroget då? Jag har i alla fall svårt att ta det på blodigt allvar, jag ser det mer som en teoretisk text dragen till sin absoluta spets. En alternativ verklighet, inte helt olik en science fiction-berättelse från samma tid.

Ändå. Hon uppmanar ju verkligen till våld. Att slå tillbaka, att utrota den missbildade kvinna som mannen (enligt Solanas alltså) är – en icke fullständig X-kromosom. Eller? Samtidigt säger hon: ”En kvinna vet instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.”

Jag vet inte om läsningen har rätat ut så många frågetecken, den har nog snarare väckt fler funderingar än jag hade innan. Det jag absolut kommer bära med mig är det sätt som Solanas vrider om verkligheten på – hur hon definierar män och kvinnor på ett helt annat sätt än vi är vana vid, och att hon fastslår kvinnan till normen och gör mannen till det avvikande på ett så självklart sätt. Det är de beståndsdelarna som gör det lätt att förstå att ”SCUM manifest” blivit ett manifest som stått sig som en av feminismens viktigaste texter i snart 50 år.

Här finns en riktigt bra recension av skriften på Dagensbok.se.

"SCUM manifest" av Valerie Solanas

Kuriosa: fotot på bokomslaget är taget när Valerie Solanas förs bort av polisen bara några timmar efter att hon skjutit Andy Warhol. (Och det var därför jag kände igen hennes namn. Pinsamt.)

 

Etiketter: , ,

Smakebit på søndag – ”SCUM manifest”

Söndag och dags för en smakebit igen. Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

För ett par tre veckor sedan läste jag Maria Svelands ”Hatet”, och blev så himla nyfiken på det där SCUM manifestet. Vad är det för något? Valerie Solanas, vem var det? Jag känner ju igen namnet, men varför? Alltså lånade jag hem ”SCUM manifest” i Sara Stridsbergs översättning från 2006 och smakebiten kommer faktiskt från hennes förord apropå vem Valerie Solanas var:

Avsändare: Valerie Jean Solanas. Född i Ventor, Amerika, 1936 av Dorothy och Louis (barnknullare) Solanas. Författare. Prostituerad. Surfare. Forskare i psykologi. Feministisk teoretiker. Tvättäkta manshatare (yeah!). Tiggerska. Uteliggare. Inget systerskap. Mentalsjukhus, fängelse. Mera mentalsjukhus. FÖRFATTARE.

Det har alltid betydelse vem som är avsändare av en text. Det har betydelse vem du knullar med, om du är kvinna eller man, om du har ett hus, om du har pengar, om du säljer din fitta eller inte.

"SCUM manifest" av Valerie Solanas

 

Etiketter: , ,